söndag 21 november 2010

Den här gången var de långt bättre än senast jag såg dom (på Way Out West alltså) och nog fanken av de bättre spelningarna med dom. Trots avsaknaden av Rachel. När jag frågade vad som hänt så fick jag det korta svaret att hon slutat. När jag kommit hem och luskade i det lite visade det sig att dom hamnat i något sorts gräl och hon lämnat dom. Resten utav Sleepy Sun (eller deras PR-firma) verkar inte vilja lämna något svar på hennes anklagelser. Djävligt lustigt. Sleepy Sun gör helt klart en förlust utan Rachel, som ger en bra kontrast till Brett, och frågan är om jag kommer se dom fler gånger efter det här. Fever var en sämre platta än debuten och om inte nästa har lite mer schwung så ser det ju mörkt ut.










Efter spelningen spelade dom Military Madness utav Graham Nash och jag proklamerade att det var världens bästa låt. Flera gånger. Här började nog folk förstå hur djävla fnö jag var. På det så tvärt-om-biktade (det var länge sedan jag syndade...) mig för Robin. Det var rätt kul. Sedan lyckades jag fjäska till mig en sovplats på hans soffa genom att köpa öl. Somnade på vagnen och det första jag gör (bokstavligt talat första steget jag tar utanför vagnen när vi går av) är att spy. Att jag dessutom hade min kamera runt halsen, som förstås följer tyngdlagen, slutade i att den fick hälften av vomeringen på sig. Skrattade åt det med spygråt i ögonen men, den lite nyktrare, Robin tyckte kanske inte det var riktigt lika kul i och med risken att jag skulle spy ner hans lya. Det här hade ju varit ett tillfälle att spy någons namn i snön eftersom jag hade ett vittne. Tyvärr var ju inte sinnet i tillräckligt bra skick för att komma på det.

Som en liten parentes vill jag hylla människan som hittat min blog genom sökningen: "se på klipp när folk spyr". Jag älskar dig!
Göteborgs TNKBX överraskade inte genom att vara dåliga. Djävligt tråkig "black metal" som i ärlighetens namn stundtals påminde mig mer om screamo. Hade hoppet uppe på att dom likmålat sig med spritpennor, då hade jag kanske börjat gilla det en aning, men såklart hade dom inte det (om den nu inte var vattenlöslig).


Har en viss rädsla för att Trapped in a Loop ska låta på skivan så som det lät live denna gången; outmanande, slätt och avsaknaden av ett visst kaos. Visserligen kommer jag ändå försöka köpa den tillslut fast vid ett tillfälle då det faktiskt går att frakta skivan från stället och hem (när det är mindre snö och fylla inblandad alltså). På något sätt känns det tryggt att dom inte konstant håller samma form, men ändå är det förstås tråkigt att pricka in en av de tamare spelningarna när man vet att dom kan vara riktigt bra.




Sist ut var förstås var såklart jänkarna i Screaming Females som, tvärtemot tankelådan, överraskade genom att vara tråkiga som fan. Först var det djävligt ballt med fula solon. Rätt snabbt märktes det att det var receptet på låt efter låt. Orkade inte riktigt med det där så det blev nog första gången jag inte lyssnade klart på ett enda band på en hel kväll. Dock är ju jag och baren rätt bra kompisar så...





fredag 22 oktober 2010

Hade visst missat en mapp med live-videor i allt uppladdande och annat stök jag hållt på med och det pedanten i mig blir irriterad på att det nu inte hamnar i kronologisk ordning. Hur som helst är det här från Paramount DIY i Roskilde. Trängas i en bil hela vägen från Göteborg ner (och upp igen). Upptäcka att festivalen är mindre än vad man trott. Supa ner sig och sedan få reda på att dom inte alls hade toppar med mer att låna ut osv (fast det löstes ju tack vara A33, tack!). Kul att stöta på ett par bekanta ansikten från Göteborg också.

Både Symptom och Avfart 33 var djävligt bra. Onekligen höjdpunkterna på festivalen vad det gällde band. Det var så länge sedan och jag har varken anteckningar i huvudet eller i fysiskt format om vad som hände förutom att jag gjorde bort mig. Vilket förstås är lustigt, men jag orkar inte plottra ner det nu. Det får räcka med videorna och det här svamlet. Hej då bloggen!





söndag 17 oktober 2010

Började med något akustiskt band med en tjej på skönsång. Tyckte det var pinsamt tråkigt. Alldeles för slipat. Dom var för duktiga för att jag skulle hitta någon riktig känsla i det. Vissa delar av musiken var dock intressanta, men jag orkade knappt sitta kvar. Tur för bandet att det var så kallt utomhus så man ändå var tvungen att stanna kvar inne. Hur som helst var det inte min kopp thé, så de som gillar den typen av musik tycker väl det är bra för jag kan inte gå och påstå att de är utan någon skicklighet. Det kommer säkert en dag då jag sitter med en The Preacher & The Bear-skiva i handen och får ta tillbaka det här.

Massa tack till Gretard som var snäll och ställde upp med att filma! Aggrenation gjorde nog sin bästa spelning hittills, fast behöver nog fan röra lite mer på sig på scenen. Speciellt den där långhåriga djävla hippien (ta och klipp dig för fan). Men det lät rätt tight i alla fall och det känns som att bandet tagit sig en bit från senaste Göteborgs-spelningen (då på Egalia). Fast det är inte ok att köra extranummer när det bara är 2-3 personer i publiken som ropar efter det. På med huvudbandet istället!


















Kunde varken supa eller stanna kvar hela kvällen eftersom jag skulle jobba klockan 7 på morgonen efteråt. Missade således Brutal Knights (för andra gången) och det känns fan inte ok. Sprang ifrån Underjorden, utan att säga hej då till alla vänner, för att hinna med sista bussen hem och det var på håret att jag inte enbart skulle missa Brutal Knights utan även färden hem.

onsdag 6 oktober 2010

Eftersom Aggrenations Trollhätte-spelning blev inställd tänkte jag från början egentligen passa på att se Melt Banana (med flera) på Kolonis mini-festival i Kungälv. Passa på att stödja sin favoritarrangör och så vidare. Sedan slog förstås tröttheten till och jag tänkte att jag bara skulle åka in till Göteborg för att repa och sedan ta bussen/tåget hem vid åtta-snåret. Självklart missade jag bussen och kände inte riktigt för att vänta in nästa. Det resulterade förstås i att jag hakade på Jonte och Andreas till Truckstop Alaska för att bevittna sista dagen av deras oktoberfest. Slank ner en herrans massa öl (400kr på bara inträde och öl) och jag var helt väck långt innan kvällen blivit särskilt gammal. Kom dit i mitten utav första bandets (Beast) spelning och det var långt ifrån min kopp thé vad det gäller hårdrock men tyckte det var djävligt roligt att kolla på tack vare nivån av berusning och alla stereotypa hårdrocksgrejer. Största behållningen var, utan tvekan och utan att förvåna någon som känner mig, rundgången i slutet av spelningen när de lade ifrån sig sina instrument.

Nästa band bemödar jag mig inte ens att kommentera. Trots det grymma namnet, Witchgrave, var dom så trôkiga att jag vill skriva "trôkigt" med versaler. Det var roligare att kolla på Beast-distrosnubben som stod och höll upp en Beast-tischa (eller om det var en skiva, minnet är dåligt) nästan hela kvällen.

Nästa band ut på scenen var Martyrdöd. Crust-eliten. Jag gillar dom och har deras vinyler men spelningen imponerade inte direkt.




Kvällens bästa band var jag för väck för att spela in. Egentligen snurrade jag nog runt mest mellan allt folk man skulle snacka med och var full än att se dom. Men Våld var djävligt bra.

Sist ut var all-star-jänkarna Deathraid. Det som flera tidigare tyckt var värt att skippa Melt Banana för att se medan jag, förstås, påstått motsatsen. Självfallet hade jag rätt. Det har jag alltid. Det var inte dåligt men rätt standard. Förstår ju varför folk vill se det, men det är inte ett band jag tycker är särskilt märkvärdigt. Ändå ger jag er några videor med dom från kvällen.




Efter alla spelningar har jag näst intill bara en sak i minnet. Det var när jag kände mig tvungen att prisa någon persons synliga tatuering med motiv hämtat från Det Sjunde Inseglet. Min kommentar fick en väldigt frågande min. Jag tror jag upprepade vad jag sade men den bestod. Utgår från att det betyder att jag antingen var alldeles för full för att få ur mig tal någon annan förstår eller att personen inte har någon koll på vart motivet kommer ifrån. Säkert finns det andra förklaringar men jag låter det vara så. Grym kväll.

tisdag 17 augusti 2010

Torsdagen spenderades mycket på att åka fram och tillbaka för att fixa biljett efter att jag blivit blåst av en internetförsäljare för mycket. När det äntligen var löst var det bara att ta sig till Sticky för att vänta in att dom skulle öppna Top Floor så man kunde döna in och "missa" Harlem och sedan kolla på Sleepy Sun. Är mycket för att se band live, men Harlem lockade mig verkligen inte från min sittplats. Skulle jag gått någonstans hade jag gått ut istället.

Inte för att jag hade större förhoppningar, men varför spelade dom sådan skit på Sticky? Höll inte alls samma tema som resten av festivalen. Dessutom märkte Simon att låtarna upprepades flera gånger under kvällen. Som om de satt på en dålig blandskiva på repeat & shuffle. Det hade varit pinsamt om det inte vore just Sticky Fingers...

Sleepy gjorde nog den sämsta spelningen jag sett med dom men det betyder inte att det var dåligt. Har inte så möe att skriva om det, speciellt inte såhär flera månader i efterhand. En ny låt fick jag i alla fall in och det känns ju gött. Visserligen lovar det väl inte så mycket för nästa skiva, men ändå.









Resten av festivalen kändes misslyckad som fan. Hela fredagen led av helt otroligt mycket bas (vad fan höll ljudteknikerna på med?) och det var inte så många band som egentligen lockade. Wu och Iggy var väl det jag orkade se. Inte ens hela (av de levande) Wu-Tang Clan var där, men man ska väl inte klaga. Djävligt gött att ha sett. Massa gamla hits. Mycket GZA. Gött. Iggy Pop & the Stooges var festivalens höjdpunkt och frontmannen kändes som att han vore 16 igen med allt springande, krälande och juckande. Visserligen avslöjar väl det fladdriga skinnet att han har "några" fler år på nacken.

Skojade hela tiden om att gå på Drums. Något både jag och Simon ville se men kände att det var lite väl tidigt (13.30). På något vis lyckades vi ändå ta oss dit men blev rätt besvikna. Lät väldigt mycket Cure och var allmänt tråkigt. Dock var väl jag mer besviken än Simon. Ville se både Girls (prioriterade Systemet-besök) och Radio Dept. (via hörsägen ska de vara dåliga live) så det skippades i förmån för att hänga utanför med vänner (spriten).

Nästa stop var Håkan Hellström som skulle köra hela "Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg". För djävla tråkigt och förstår inte hur alla kan uppskatta det till den nivån folk uppenbarligen gör. Jag tror jag tycker sämre om den herrens musik efter spelningen. Rörde mig längre och längre bak och försökte hitta någon annan förströelse men orkade inte ens stå i kö för att köpa öl. Tillslut räddade dock Lina och Anders mig och vi gick till Broken Bells-spelningen i tältet istället. Började med en långsam, atmosfärisk, postrockig intro-låt som ändå kändes som att det kunde bli något gott utav när de väl körde igång. Såklart blev det istället bara sämre och sämre och man mådde ju illa av att vara fast mellan detta och Lykke Li. Dessutom regnade det och jag var nykter (trots en massa öl, cider och sprit). Trodde länge jag skulle förvisa mig själv från festivalen och istället åka hem till Mpo och laga mat men lyckades hålla mig till Chemical Brothers som var hyfsat bra. Justa video-projektioner det lilla jag orkade stanna. Hade velat höra Horse Power men kände att en tom vagn var att föredra...

Tog en kik in på Bengans lilla stånd och hittade en Sonic Youth-biografi utav David Browne för en hunka och det kändes rätt värt att plocka med hem där det blev en redig dos linssoppa med Emilie och nattligt flum-samtal.

Slutsatsen är att det trevligaste var hänget i lägenheten med Simon, Mpo och Lluvia. Förfesten på torsdag var bättre än själva festivalen och att jag borde tagit volontärpasset jag blev tilldelat.

tisdag 10 augusti 2010

Hade i förväg tjuvkikat på ett par setlists från tidigare spelningar på den här turnén och blev rätt nöjd av att läsa hur många, fruktansvärt bra, gamla låtar de tänkt köra. Utan tvekan värt de ~700 kr det kostade med resa, biljett och dricka.

Nu minns jag inte vilken låt som var först ut, men Nivek Ogre hasade sig upp på scenen med hjälp av en rollator. Vita ytor överallt som det projicerades videor på. Allt var sjukt snyggt. En total upplevelse. Mina färdigheter i att skriva är inte tillräckliga för att jag ska orka beskriva spektaklet Skinny Puppy. Är fortfarande sliten från festivalen och gårdagens spelning.

Tyckte de nya låtarna hade tagit någon slags influens från electro och trance, saker som jag förstås inte gillar, fast gjorde det bättre. Som om de på något sätt läxade upp artister ur de genrerna.

Kort sagt en av de bästa konserterna i mitt liv. Ett set där gamla hits är i majoritet blandat med de bästa låtarna från senaste 2-3 skivorna går inte fel, speciellt inte med deras scenshow. Får jag chansen att någon gång se dom igen kommer jag utan tvekan ta den.






söndag 1 augusti 2010

Resan från Göteborg till Stockholm blev nykter då vi inte hade tid för pissepauser (som hade krävts om man skulle hiva i sig öl efter öl) och väl framme, precis i tid, var de flesta för sega för att börja dricka. Något som löstes efter någon timmas halv-sömn på färjans golv. Lonkero-kopior, fiskshot och mintu vevades runt i hederlig fyllemanér och man varvade sina klunkningar med små tupplurar. Någon köpte vansinnigt dyr sallad, andra sjöng karaoke och jag åt mina medhavda baguetter som verkligen var en räddning på resan.

Väl i land och på väg mot festivalen blir vi, och bilen bakom oss, med om en smitningskrock av en idiotförare som svänger in framför oss, tvärnitar och gasar iväg fort som attan. Vi tappar bort bilen framför oss (som visste vägen) och vi stannar vid en mack och ringer polisen för att polisanmäla skiten så Bandarn' skulle kunna få sin bil reparerad på försäkringen. Självklart var det till ingen nytta då finska länsman inte kunde engelska och inte förstod att det var den tredje, smitarns' pöjk, som var boven och inte Bandarn'. Slutade med att dom guidade oss till campingen. Antagligen mest för att slippa oss. Folk på dåligt humör, försvunnen dricka och trötthet gjorde att jag valde att försöka däcka direkt istället för att hålla på att försöka vara punk och festa igenom natten.

Till och börja med kan jag ju säga att det blev betydligt färre band sedda än vad jag hade planerat. Dock var det jag såg, förstås, djävligt bra. Var peppad på att det var så mycket okända band. Jag gillar ju sånt!

Började väl med Backlash (om det nu inte är något annat band, minnet är dåligt). Djävligt bra. Gillade hawaii-skjortan. Mer icke-punk på punkspelningar tack!



Förundrad över att Büfo skulle spela på lilla scenen gick jag dit glad i hågen. Insåg väl att de förstått att lilla scenen är roligare publikmässigt och har bättre ljud. Bra över förväntan.








Under Social Chaos spelning gick elen på hela festivalen. Rätt trôligt eftersom dom var såpass bra att jag ville se andra hälften av deras spelning och således fick stå kvar och vänta tills det kom tillbaka igen. Men det var det väl värt antar jag.




Utöver dessa såg jag ett par låtar av Kylmä Sota - djävligt bra grottmänniska-käng, och Dezerter. De sistnämnda var en stor flopp. Kul att ha sett och de körde såklart några av det gamla hittarna. Gillar även att den här festivalen fick mig att inse att jag fan gillar rödbetor. Djävligt mycket dessutom. Största minuset var ändå att jag tappade bort min skarf - den enda jag någonsin gillat. Bög.

söndag 18 juli 2010

Fallens Dagar är det årliga tillfället då allsköns fylle-idioter samlar sig i Trollhättan och super dyr ful-öl i äckliga öl-tält och skrålar med när någon trubadur kör covers. Die Mauer. Efter helgen är slut brukar det ligga soppåsar lite varstans, ölmuggar, konfetti och lott-stumpar nerlusade över hela gatorna. Inte det vackra Trollhättan alla brukar prata om.

Problemet är att det oftast dyker upp ett band man vill se. Den här gången Freddie Wadling. Att tältet enbart hade något på 150 personer vid denna spelningen säger väl lite om det hela. Freddie i Trollhättan på gratis-spelning och ingen dyker upp. Inte ens folk från grannkommuner bemödar sig att ta sig hit då de med all säkerhet vet vilket svineri (fel sorts svineri bör väl tilläggas) som begås.








tisdag 13 juli 2010

Var djävligt peppad på att gå på Blitz för första gången på säkert 2 år. Fan vad stelt det kändes när jag kom in...och scenen var borta...och öl-försäljningen också. Det kändes inte alls bra och jag satt och surade ett tag tills jag tog mig i kragen och gick över gatan för att döna en bärs. Slank ner fort som attan eftersom klockan redan var långt över tiden då första bandet skulle på. Smet ut och in igen men inget band. Förstås resulterade det i ännu en sväng över gatan och en snabbt drucken bärs. Sedan vågade jag inte gå tillbaka till ölhaket igen pga risken att missa något. Dock väntade jag säkert 20 minuter eller något. Hade lätt hunnit 2 bärs till. Undrar vad dom på ölhaket tänkte om mig egentligen. Måste sett rätt lustigt ut att gå in och halsa öl och ut igen. Hur som helst...

Strike a Match delade först ut text-blad till låtarna dom skulle spela och sedan körde dom igång. Inte helt min kopp thé men underhållande. Klyschiga texter (som alltid) men funkade bättre när dom sjöngs. Påminde om gammel-hc blandat med det som kom ur hc-scenen i Amerika när kidsen tröttnade på att spela snabbt och skrika. Mest på gitarrspelet antar jag och det var nog det som höll kvar mig hela spelningen. Sedan var ju inte sångarn' rädd för att röra sig heller och det ger ju något att kolla på också. Heh. Dock bad dom folk komma längre fram (något vartenda band upprepade den här kvällen...). Alltid ett minus. Band som behöver be folk komma närmre förtjänar inte att ha publiken nära sig.


När deras set var slut var det tillbaka till samma rutin som innan. Nu hade dessutom Funhouse öppnat så det var att gå ner dit istället för haket med 2-3 teveapparater. Jag betalade sonika 20 norska mer per öl för att slippa tv-skiten. Det var det värt. Dock spelade dom mest skit på Funhouse den kvällen även om det slank in en Terrorizer-dänga vilket såklart uppskattades.

Väl klar med öldrickandet var det tillbaka för att se Common Cause som jag tyckte var rätt dåliga. Trökig HC. Macho. Lönnfet sångare som började få en liten flint-fläck. Nä tack. Öl prioriterades efter 3 låtar.


Innan huvudakten, From the Depths (som spelade på Punk Illegal-festivalen dagen innan), gick på så stod dread-gitarristen såklart och propagerade om något som jag inte längre minns. Dock minns jag att det var samla gamla tjöt sedan 30 år tillbaka men det var inte direkt oväntat. Crimethinc-band och allt. Men jag gillar det. Typiskt Crimethinc-crust.






Efter skiten var det bara att ta en fylle-promenad, med Sun City Girls i lurarna, längs t-bane-spåret. Förstår faktiskt inte hur jag lyckades hitta hem till min bror eftersom jag aldrig promenerat ända från stan till honom.

onsdag 16 juni 2010

Det är sällan jag går igång på kängband i dessa tider, men Leda överraskade stort! Skönt att slippa macho-attityden som många i stilen verkar ha också. Folk har snackar så djävla mycket om t.ex. Giftgasattack (som jag tycker är djävligt tråkiga) i flera år, jag tycker Leda gott kan ta över den hypen. Det är lätt Göteborgs bästa kängband. Snuskigt bra men det fångas inte riktigt i klippen då trummorna verkar ta över ljudbilden. Dom satte i alla fall ribban ganska högt för dagens spelning...














Lars Adaktusson hoppade väl ungefär på samma höjd som tidigare nämnda Leda men lutar på något vis mer åt 80-tals hardcore, med svensk sång, men med lite glimten i ögat. Dom hade dessutom en tavla med ett porträtt utav Adaktusson på scenen.












Har flera gånger varit inne på Ursus myspace-sida och lyssnat. Varje gång tyckt det börjat stabilt men så bryts det alltid ner med någon solo eller ackordbyte som får det att låta snällt eller tralligt. Alltså hade jag inte så värst höga förväntningar på dom men anade ändå att dom skulle leverera pga vilka band medlemmarna tidigare varit i...










Kontentan är att det här är en av de bästa punkspelningarna jag varit på. En annan spelning som kommer till minnes som bland det bästa är den på Majvallen med Skitkids, Sanctuary in Blasphemy & La Fraction.

Något som förvånade mig lite var att Egalia ännu inte flyttat från deras lokal. Jag är ju nyfiken på det nya! Kom igen!



onsdag 9 juni 2010

Gotisk innergård med sXe-servering med korvbröd (med korv gjord av kött alltså)? Bisarra djävla sepe-edgare från Frankrike...Men djävligt bra spelning. Bättre än på festivalen eftersom det inte var någon stor scen och det kändes som att dom gjorde bättre ifrån sig också. Sista spelningen på turnén och allt. Måste känts skönt att äntligen slippa allt kringflackande och bara döna på allt man har på sista destinationen. Spelade även längre än på festivalen, men det kan även varit regnet, som började halv-vägs in i spelningen, som gjorde att kändes lite längre än när man stod i solen och drack rom och cola. Önskar jag hade haft mer plats på minneskortet att spela in, men hade, efter det här, fyllt 11 Gb med film och foton.






Efteråt var det öl med, min Couch Surfing-host, John David på något socialisthak och efter det på ett djävligt sunkigt punk-/psychobillyställe som hade den skönaste soffan jag nog någonsin suttit i. På vandringen hemåt efter all öl frågade jag fan kycklingen som fanns överallt på gatorna i Dijon innebar. Tydligen var det ingen kyckling utan en uggla som visar vägen för alla turister och annat pack till "den riktiga ugglan" som sitter på någon katedral. En liten djävla stenskulptur på fasaden som många av lokalborna rör vid för att det ska bringa dom tur. Något de inte pratar om är att det inte är original-ugglan utan en ersättning från när den gamla, riktiga, förstördes utav konstskole-elever. High five till dom! (Dessutom var dom kollaboratörer under andra världskriget och senapstillverkningen har till större delen flyttats till Rumänien)

lördag 5 juni 2010

Jag vet med säkerhet ett par stycken som kommer tycka det här är dåligt, men det rör inte mig, och med stor sannolikhet inte Sandra heller, i ryggen. Det här är skitbra och nog det enda bra som kommit ut ur Trollhättan. Spelade i ungdomens dagar i, det långt nedlagda hårdprogg-bandet, Markus med Skägget som släppte ett par demos på CD-r. Det här är förstås bättre och har flyttat sig en bra bit från det tidigare. Så som man gör när man får ett par fler år på nacken. Fast självklart känner man ändå igen det och fantiserar man ihop ett uppbackande band hade det nog ändå inte landat så långt ifrån. Fast ambitionen verkar vara att köra på egen hand den här gången, och det är nog det som kommer fungera bäst.




söndag 30 maj 2010

Real Estates park-spelning var något jag peppade otroligt mycket på redan någon månad innan och trodde det skulle bli årets bästa Primavera Sound-spelning. Sjukt bra och inte långt ifrån, men på min topplista i slutet av det här inlägget kan man ju se hur det gick.











Dum Dum Girls var djävligt dåliga men öppnade, enligt John, med en GG Allin-cover vilket känns som att dom vann lite cred på ändå. Jag har dock ingen koll alls på om det är sant eller inte då jag inte lyssnar på den djävla gubben. Efter det blev det ett djävla fylleslag som involverade bland annat palmklättring och fontän-moshande. Båda delarna stod John för.

Och tillslut en top 5-lista över hela festivalens band. Tidens tand har ändrat lite på det. Under festivalen låg andraplatsen på första och vice versa.

Top 5 overall

5. Thee Oh Sees
4. Shellac
3. Real Estate (söndag)
2. Comanechi
1. Scout Niblet

Cuerpos får ett hedersomnämnande. Önskar jag hade sett hela spelningen men var som sagt sent ute. Vidare så vet jag fan inte vilket som var sämst, Slits eller Condo Fucks. Det lutar fan ärligt talat åt Slits. Fy i helvete vad pinsamt dåligt det var.

lördag 29 maj 2010

Efter mycket om och men blev det tillslut ändå av att jag och Mathias gick iväg till parken för att kolla på banden och det var helt klart rätt beslut. Första bandet vi såg för dagen, Circulatory System, överraskade mig med att faktiskt vara rätt bra. Jag hade skrivit upp det på min lista att se ifall det inte fanns andra alternativ men det var som sagt hyfsat bra. Bra band att starta den här dagen med.







Något djävla skitband spelade efteråt, Smith Westerns kanske det var, och vi drog iväg för att hitta baguette, tomat och öl i någon liten kvartersbutik. När vi kom fram hade Thee Oh Sees nog redan börjat och det var sjuuukt bra. Djävligt jobbigt att få en så dålig plats bara och det sänkte det lite att inte kunna vara mitt i smeten. Får helt enkelt se till att se dom igen, fast det kommer aldrig bli samma stämning som det är i den där palm- och sandtäckta parken.



Ganglians passade såklart bättre i parken. Alla band gör det. Heil parken! Om det något år blir för dyrt med själva festivalen känns det fan värt att åka ner bara för att hänga i gratisparken. Park park park.

fredag 28 maj 2010

Var ohyggligt bakis och trött den här morgonen och det resulterade i att när jag stigit upp ur sängen gick jag ut till vardagsrummet och lade mig i soffan och sov istället. Det slutade i att jag missade hela Cuerpos spelning förutom 2 låtar. Rätt surt eftersom jag peppat rätt hårt på det efter att ha lyssnat på deras myspace. Någon slags gamla skolans gåffig post-punk. Spaniens Makthaverskan? Näää, ha ha. Fett bra var det lilla jag hörde och jag ser fram emot demon som jag tror skulle komma ut i september/oktober om allt går som beräknat.


Scout Niblett. Det känns ju alldeles för simpelt av mig att referera till detta men det får gå. Det är ju inte så att någon läser min djävla blog ändå. Tycker det stundtals känns väldigt PJ Harvey utan att plagiera. Med andra ord är det ruggigt bra. Svajigheten beror inte på filmarens nivå utav nykterhet.












Strax efter Niblett slutat sitt set var det bara att traska vidare till Ganglians som skulle köra sin första spelning för festivalen (det skulle även bli en unplugged och en i parken som jag såg fram emot lite mer). Det var en go spelning men inte överdrivet spännande egentligen. Inget att direkt gnälla på men inte mycket att hurra för heller. Hört en ganska rolig historia om den scenansvariges magväska vid den här scenen för övrigt. Oj oj.




Som vanligt var storbanden tröliga. Pixies, eller Frank Black borde man nog skriva, gick jag ifrån efter ett tag. Wire var också rätt gamla men Wilco var ändå hyfsat bra. (Näst) Sämsta jag hamnade på under hela festivalen var nog fan Condo Fucks. Hur fan tänkte jag där egentligen!?

Top 3 för fredag:

3. Cuerpos
2. Shellac
1. Scout Niblet

torsdag 27 maj 2010

Att skriva ihop det här är ju en djävla pärs. Så mycket har hänt mellan festivalen och nu att mycket gått förlorat. Dock är ju behållningen alla videos, och det blir det rätt gott om...

Onsdagen spenderades i princip på Manchester bar. Djävla massa finnar där, precis som förra året. Dock orkade jag inte tjöta med dom. Sista drickan innan hemgång blev en rom & cola. Romen i ett glas och colan bredvid. Antagligen för att det inte fick plats någon cola i glaset. Kanske ett klantigt val i och med att jag tappade bort mig fastän jag var på rätt gata som vi bodde på...Tillslut hittade jag förstås hem ändå och ringde Mathias som kom ner och öppnade eftersom vi bara hade en nyckel på fyra pers. Kônstigt.

Nästa dag började, som alla andra, men baksmälla och slitenhet. Blåsor hade man redan fått också. Tror jag dönade igenom en del av Ripping Thrash / Hell and Damnation-splitzinet innan vi drog mot festivalen. Hakade även på till fotbolls-stadion med grabbarna. Har ju inget direkt fotbollsintresse men kände att det var gött att hänga lite och även få bort baksmällan med promenad och frisk luft.

Första bandet som skulle ses, som jag var djävligt peppad på, var Sic Alps. De förvånade dock med att vara ganska tråkiga och jag tog tillfället i akt att efter några låtar gå och köpa lite öl-biljetter. Det skulle ju komma att behövas under den här festivalen...


Innan nästa band jag skulle se börja hann jag med en kisspaus och valde, på ren slump, en toalett med utsikt till en av scenerna och såg således lite av Wave Pictures därifrån. Det var rätt tröligt. Sedan var det bara att gå tillbaka till samma scen som förut för att se Surfer Blood som var rätt fula och söta. Även om jag annars gillar Sic Alps bättre än de här gossarna så funkade det här bättre live.


Crocodiles var helt ok och jag stannade kvar i tältet till slutet av spelningen. Mycket för att det är goare stämning när det är en mindre scen och sån skit som jag uppskattar. Annars var dom rätt rockstjärniga och stöniga.




Comanechi var satans bra. Trots att spelningen var i unplugged-tältet så pluggade gitarristen in i både en gitarrförstärkare och en bas-dito. Gillar't. I intervjun efter spelningen nämnde sångerskan/trummisen GG Allin och Bruce Lee som hennes två förebilder eller inspirations-källor. Hårt. Videorna gör dom inte alls rättvisa. För övrigt tror jag hon frågade om någon hade syra innan dom började lira. Tycker förstås någon (läs: Pallin alt. Marko) borde boka dom till Göteborg.










Resten av kvällen var rätt seg. Superchunk var trista, detsamma gällde The Fall, Mission of Burma och Pavement. Gick till och med ifrån för att se lite på Crocodiles igen (ja, dom spelade alltså flera gånger), som jag som sagt inte tycker är sådär jättespännande. Men det slog resten. Vilket känns ohyggligt tråkigt. Men i min lugna vrå hemma går aldrig Crocodiles på men däremot resten...jaja. Orkade inte heller stanna kvar för Apse och Fuck Buttons men det kändes rätt lugnt att missa. Få sova lite kändes ju inte fel med tanke på resten av det späckade schemat...

Top 3 för dagen blir nog, lite med gråten i halsen, följande:

3. Surfer Blood
2. Crocodiles
1. Comanechi

fredag 7 maj 2010

Rätt konstig spelordning. Turpa Kiini borde börjat, följt av oss och sist Cashcrops. Istället blev det omvänd ordning. Tycker nästan spelställen borde börja tillämpa någon slags spelordnings-fascism så band slipper komma överens och bara ta platsen dom blir tilldelade. Har inte lyckats ta mig till en Cashcrops-spelning tidigare och det var såklart ännu bättre än vad jag väntat mig. Go crust med härliga doom-partier. Jag gillar't.






Har inte stått på en scen sen 2007 och då spelade jag bas. Att ha gått över till gitarr och dessutom repat in låtarna på typ 4 rep känns bra, men det har gått så djävla fort från rep till spelning och allt att jag knappt hunnit reagera.

Blev inget med att åka bil till Göteborg så förstärkarförflyttningen fick lösas med en magasinkärra. Känns djävligt att ha en så stor, tung och otymplig djävla topp. Eller i alla fall när man ska transportera den mellan städer. Helvete. Låter ju helt värdelöst att köpa en ny, mindre, bara för att kunna ta med sig lättare också. Körkort nästa? Fy fan.

Ingen hörde varandra på scenen men det gick nog hyfsat ändå. Folk verkade gilla oss i alla fall så det gick nog bra ändå. Fastän det låter som att någon av oss (antagligen jag) är ostämd. Kul att hinna spela på Egalia innan dom flyttar. Hoppas det blir en spelning på deras nya ställe också. Försökte lämna stället typ 10 gånger men fick hela tiden en ursäkt till att stanna eller komma tillbaka. När jag och Erich, vid sista flykt-försöket, satt på busshållplatsen märkte han att han tappat sin mobil. Bara att gå tillbaka och det slutade i att krascha där. Tack till Erich som filmade!

Uppdatering: Funnit blodstänk på gitarren och tycker, även om det borde vara en standardingrediens på spelningar, att det väger upp att det var ostämt.








Jag har ofta svårt för plojband och det här var sannerligen inte ett undantag. Orkade inte ens se på't. Tyckte det lät bra på deras myspace (förutom att dom sjöng på svenska på det jag lyssnade på vilket också drog ner betyget). Usch för ploj. När sångerskan frågade vad jag tyckte kändes det jobbigt. Jag gillar inte att ljuga folk rakt upp i nyllet så jag sa ju vad jag tyckte. Hoppas jag inte framstod som någon typ av idiot på grund utav det.




Baksmällan var ju inte något kul alls, fast jag fick ju se ett par bröst så fort jag vaknade. Vägde väl upp lite grann. Ha ha. Var tidigare sjukt pepp på att gå på Stonebride m.fl. på Truckstop Alaska men dom planerna kastade jag i papperskorgen så fort jag vaknade och således också Kelly's-söndagen. Blev att åka hem och möla i sig tortillas och kolla på Star Trek istället.

torsdag 22 april 2010

Hoppat in i ett kängband (med mycket metal-inslag). Känns nästan lite underligt men samtidigt djävligt pepp! Är ju ett kul gäng att spela med och det ligger ju inte allt för långt från vad jag lyssnar på. Började i alla fall kvällen i repan med några öl och försökte harva igenom låtarna. Känns rätt gött att i stort sett sätta dom efter att bara repat med dom två gånger. Lär väl bli så att jag är med och spelar med dom på Egalia den 7:e maj. Pepp pepp.

Efteråt var det ju bara traska iväg till Trucken. Fastän jag klev in ganska tidigt blev jag rätt förvånad över att det var så djävla tomt och det ramlade inte heller in särskilt många fler under kvällen. Antar att det var Koloni som konkurrerade ut Shake, Rattle & Roll den här kvällen, och det förstår jag verkligen. Verkade ju inte vara en dålig line-up alls där borta. Men eftersom Weary Nous i mitt tycke är ett av de bästa nutida Göteborgsbanden (tillsammans med typ Lust For Youth, Yo Amoeba! och Uran) kändes det rätt tvunget att se. Har dessutom sett huvudakten på Koloni, Daniel AIU Higgs, tidigare så det fick väljas bort. Dessutom hade det varit kul att se Gamla Pengar också, som förstås ställde in. Eftersom världen kretsar kring mig så väljer jag att tro att det är dålig karma eller något. Lite kul att träffa "Eloge-Fredrik" som är polare eller bekant till min bror. Än roligare att han och hans vän verkade dra därifrån för att kompisen såg ut att behöva spy. Ett omen inför spelningen?

Första band på scen var i alla fall Wet Bags från Uddevalla. Passande namn då det stank som en blöt gympa-påse som någon glömt kvar i skåpet över sommarlovet. Vaktmästaren hade nog också brutit upp skåpet och pissat på den och låtit den ligga. Jag ville ärligt talat gå upp och ge dom varsin smocka så dom skulle sluta spela. Jag hade varit en mycket roligare människa om jag inte tänkte på konsekvenser av handlingar. När jag såg Bye Bye Bicycle trodde jag botten var nådd, men det här var gränslöst mycket värre. Vem fan bryr sig om att dom är lite yngre? Dom är ju inte snygga för det och kan heller inte spela. Helvete. Efter en låt flydde jag till en soffa och underhöll mig med öl istället. Antagligen med en djävligt sur min fastklistrad i fejjan.


Spelningen på Utmarken var bättre men det var bra nu med. Mitt humör var inte direkt på topp efter första bandet så det påverkade ju. Kul med stroboskop-lampan som min kamera stundtals verkade filtrera bort. Det är fint att jag alltid skriver mycket mer om band som är dåliga. Dom bra behöver ju inte någon introduktion, det är ju bara att kolla på videorna (fast nu blev dom ju iofs i stort sett helt svarta på grund utav avsaknaden av ljus på scenen)!





söndag 18 april 2010

Golvet gungade.














Peppen på Herätys var enorm. När dom väl började spela sjönk den som en sten. Jag hatar ljudet på stora scenen på Truckstop Alaska. Det är fan kass nästan varenda gång, fixa! Sa nog flera gånger att Kvoteringen var bättre den kvällen, fast det var för att jag var sur. Skit-truck. Det var fan roligare att äta hamas-rulle än att kolla på banden där.













Det var nästan mer underhållande när en bond-rasist försökte provocera fram ett bråk på vägen bort från Truckan. En ursjö av platta sexistiska & rasistiska kommentarer. Att det inte kom något homo-hat ur honom förvånade mig. Eller så minns jag det bara inte. Det kändes inte ens som att han försökte. Det tamaste var nog när han tyckte att min "gympa-påse" var ful och att det var konstigt att jag hade en eftersom "[jag] säkert inte ens går på gymnastik-lektionerna". Är det så bråk startar nu för tiden, med kommentarer angående tyg-kassar? Tillslut när han utbrast att han skulle gå hem så sa jag "Fan vad skönt" och då knuffade han desperat till mig och svor något i ett sista hopp om att han skulle få bråka av sig. Jag som har ungefär noll testosteron i kroppen brydde mig fortfarande inte det minsta men Gretard reagerade blixtsnabbt och började putta på honom och han blev så djävla rädd att det såg ut att han skulle börja gråta. Sedan gick han och vi skrattade ganska gott åt det där. Att han dessutom hette Jimmy gjorde det förstås än lustigare.

fredag 16 april 2010

I brist på bättre saker för mig tog jag min ölkasse till Kungsparken och satt i solen vid kanalen för mig själv med min fylla. Efter ett tag kom en omtänksam snubbe(Oscar) fram och frågade hur jag mådde. Jag fick nästan övertala honom att jag faktiskt var glad och det inte var så farligt att sitta själv. Dock var det svårt att säga nej till att följa med bort till hans gäng, så det var bara att plocka ihop mitt pick och pack och slå mig ned. Trevliga kids och jag hade kul trots Prodigy, Nirvana och "Nintendo-core". Det var nästan så det till och med förhöjde stämningen. Parkhäng, på det här sättet, var länge sedan. Passade bra då jag tänkt tillbaka mycket på ungdomens dagar det senaste. Djävligt kallt efter ett tag dock. Var nästan så att jag frågade om man kunde hänka på till husfesten istället för att gå på Nef. Dock sansade jag mig förstås.

På stället tjôtade jag med en nyinflyttad skåning som jag tror hette Simon. Darkthrone-tischa går alltid hem. Dock kan jag verkligen inte hålla med om att nya skivan är något alls att hänga i granen.

Tyckte alla band var djävligt bra. Hills vann nog och det var jag närmast säker på redan innan jag klev in. Visserligen var mellan-låtarna (dom jag spelade in) lite små-sega. Eller snarare sämre än de två andra i jämförelse. Jag har inget emot minimalistiskt trummande, oftare snarare tvärt om, men det var nog ändå inte det som gjorde att det föll. Men jag tyckte som sagt låtarna som tjejen trummade på funkade mycket bättre.




Altar of Flies var djävligt bra. Antagligen bland det bästa bland noise-band jag sett faktiskt. Höll spelningen ganska kort också vilket nog var bra. Det känns bättre att vilja ha mer än att bli proppmätt.



Skull Defekts spelade alldeles för länge men jag gillar Higgs och han funkade helt klart bra som sångare i det gänget. Fast jag måste nog säga att jag gillar det han gör på egen hand bättre. Kalla mig hippie. Han påminde milt någon gång om Jello Biafra vad det gäller framförandet, fast jag har ju ganska lätt till att associera till honom. Dessutom fick jag någon slags hårdrocks-vibb av resten, och det gillar jag ju inte. Yada yada.

Lustiga saker som hände var t.ex. när Higgs rundade lite med micken och två hipster-killar såg skithäpna ut och kollade på varandra med förvirrat förskräckta miner. Eller när Higgs råkade stöta in i en brud som då spillde lite öl på sig och sin kompis. Dom blev sura och gick. Saker som helt klart höjde betyget på spelningen men som inte hade så mycket med själva bandet att göra.







Dessutom har jag gjort en så djävla snygg logga till bloggen. Man kan titta på den och onanera.