torsdag 28 januari 2010

Egalia: Bittra Miner, Ein, Zwei, Die! & Die Høje Hæle

Jag fattar inte hur jag tänker när jag är full, men jag gillar det. Förstås kanske inget märkvärdigt för någon socialt kompetent person men det är ju en annan sak när det är jag. Att gå fram till någon och säga "du är så djäävla snygg" hör inte till något jag brukar göra. Att personen i fråga, till min förvåning, sedan börjar prata, istället för att fnysa och gå därifrån, med mig (och med största sannolikhet) insåg hur torr och tråkig jag är gjorde ju inte det hela bättre. Smart drag! Schack matt och det är jag som förlorar. Djävla lökigt liv man lever asså.

Men...jag älskar när jag har rätt. Efter att jag lyssnat på Bittra Miner på Myspace så kände jag att det lär vara bra live fastän det inte lät särskilt bra på deras sida och visst fan var det dä! Odistad och ärlig punk. Gillar't. Har man dessutom en hit med titeln "Mitt Hjärta (Går I 8-Bitar)" så kan det ju inte slå fel, eller? Tydligen däckade trummisen och ramlade av trumpallen innan sista låten och jag förstår inte hur jag kunde missa det eller varför jag inte minns det. Oavsett ger blir det ett plus i kanten för det.







Ein, Zwei, Die! fortsatte kvällens spektakel och jag fick massa nostalgivibbar, tror det berodde mycket på trummorna. Kändes på något vis som att det snuddade vid gåff/post-punk även om det nog egentligen är mer inspirerat av det som var före punken än efter. Jag diggade det överlag men killens sång var fan bedrövlig och även om inte tjejen sjöng riktigt lika dåligt så var det inget jag direkt hurrade för. Det som hördes av texterna var fan också dåligt. Det roliga är väl att jag tyckte dom var bra...jag är bara en djävla gnällspik.





Die Høje Hæle kändes typiskt dansk punkrock och dom kan ju det där tycker jag. Hade ju en period där jag lyssnade djävligt mycket på dansk skit. Kul solon och rätt kul band att kolla på. Inget att gnälla på men inget direkt att hylla heller. Ett ok band. Går säkert att räkna ut med röven att jag gillade Bittra Miner bäst, fast när jag kollat på klippen i efterhand tyckte jag att DHH var bättre. Kanske är det så att bitterheten måste uppleveas live? Hur som helst en bra kväll trots den nästan tomma lokalen.





Inga kommentarer: