lördag 27 februari 2010

Inte direkt en spelning jag gått på om jag hade haft ett aktivt val, visor är inte min grej, men vafan. En polare spelar i ett utav banden och jag gick mycket dit för att träffa en god vän som varit bosatt på en annan kontinent alldeles för länge och nu kommit tillbaka på besök. Celebert minst sagt. Så jag hade goda anledningar. Slut på bortförklarandet.

Ljugarbänken började kvällens uppträdanden med putslustigt självironiserande vänsterdravel utan tillräcklig distans till sig själv. Deras (även om "deras" rimmar fel då det kändes som att det var sångarens band) försök till politisk satir föll oftast ganska platt. Men nog var det bättre än mycket i genren då jag faktiskt kunde stå ut med hela spelningen. Höjdpunkten var när ljudteknikern knullade upp ljudet och det blev rundgång. Tyvärr höll ju det bara i ett par sekunder.



Har sett Tommy spela på både egen hand och med komp och det har alltid varit bättre utan (jag hatar fan kompband så djävla mycket). Var därför rätt rädd för den här sammansättningen (Orkesterdelegationen), fast det var ju innan jag insåg att den inte innehöll trummor eller något elektriskt instrument, så jag blev såklart glad när jag fick slippa sådant och det funkade helt klart riktigt bra. Bra spelat och satir på rätt nivå. De fick mig också att inse något om tre-takt och Trollhättan som på något vis var både skönt och hemskt. Bara för att få nämna det så måste jag ju säga att Bobsons gamla synth-dängor (två inlägg i rad som nämner 'synth'!) visserligen är att föredra men det här går ändå inte av för hackor. Jag kommer för övrigt inte på något sätt ta åt mig om någon klandrar mig för lokalpatriotism på grund av att jag tycker det här är underhållande men inte Ljugarbänken.







Innan sista akten, Jenny Almsenius, hade börjat så hade jag hunnit iväg för att försöka socialisera med diverse folk jag int' träff på ett tag så jag missade allt förutom sista låten, som förstås inte alls skulle vara talande för hennes musik i övrigt. En parodi på alla skäggiga poet-kulturfyllon och det var helt underbart att se och jag stod och skrattade och var bara så fullkomligt nöjd. När jag ser, och lyssnar, på't i efterhand känns det inte riktigt lika klockrent som , men blir jag full och hör det igen så kommer jag nästan garanterat känna likadant som första gången.

söndag 21 februari 2010

Jag kom tidigare till Göteborg än planerat tack vare att tåget jag skulle ta var försenat och tåget som skulle åkt en timma tidigare kom då istället och bröta på som fan in till Götet. Resulterade i att jag fick dricka ett par bärs och kolla på goa filmer på Koloni som ett slags förspel till kvällens musik-akter. Något jag brukat skippa på alla tidigare Koloni-arrangemang till onykterhetens fördel. Det var trevligt.

Innan det började lade jag märke till att det stod en kaoss-box på bordet på "scenen" och det tyckte jag skulle bli kul att se "in action". Även om Handshakes proklamerade att han spelade synthpop (och senare "this is a house song!!!11one") så var det varken sött, 80-taligt, eller tilltalade på något sätt. Jag orkade tillslut inte med det faktiskt. Kan tänka mig, att det skulle gå hem på ett dansgolv dock, men ett sådant sätter jag ju inte min fot på och det här var väl alldeles för nära gränsen till att vara ett.


I min okunskap visste jag inte att förra spelningen med Trapped in a Loop faktiskt var deras första. Det var på Röhsska Museet och dom körde enbart en låt som, förutom gitarr och megafon och så, bestod av blandade fågel-ljud och vattenfall och sådant om det nu inte är så att mitt minne helt förvrängts utav tidens tand. Mitt minne säger i alla fall att det lät mer som något slags hippie-oljud och var rätt tråkigt. Ok men tråkigt. Den här kvällens spelning var i motsats dock helt tokigt djävla bra. Mitt högra öga ville nog gråta lite men jag är ju så djävla manlig att jag kväste det där.


Det kändes som att Railcars hämtat sina beats från en sunkig industrilokal där kidsen knarkar och dansar loss till rejv. På det hade dom lagt en djävligt distad gitarr och lite effekter på sången. Dom sa flera gånger att dom inte var vana att spela för en sittande publik, och det förstår jag, det kändes som något man håller på att röra och fjanta sig till. Men som jag nämnde tidigare så är dansgolvet något som är djävligt obekant för mig. Hur som helst tror jag inte det var den sittande publiken som gjorde att det lät dåligt så det här går fetbort (men var långt mycket bättre än Handshakes).



På torsdag lirar Air Waves och det peppar jag rätt mycket för. Con-Dom dagen efter kommer bli minst lika fett att få se, bara jag pallar. Surt att missa bland annat Modorra på Truckan samma dag.

För övrigt blir jag såklart glad om folk som brukar kolla på det jag lägger upp lägger en prenumeration på min YouTube-kanal. Tack!

fredag 12 februari 2010

Egentligen hade jag hellre sett Poppets och Vit Päls men jag gick för en gångs skull på den stigen där vännerna finns istället för mitt vanliga rejs och hamnade på Pascals spelning på Pustervik. Absolut inte något jag vanligtvis hade pungat ut 140 djävla spänn för men ibland får man väl ställa upp och jag hade nog en kul kväll. Blev förstås helt fruktansvärt full och minns knappt något. Mattis, som satt och spydde i en ica-kasse under större delen utav bussfärden hemåt, var ju inte den enda som tömde sitt maginnehåll under kvällen. Underligt att jag minns hans spya men inte min egen men tur är väl det.

Kom aningen sent till förbandet, som jag inte ens visste vilka det var förrän nu när jag sökt runt lite och kom fram till att dom kallar sig för "Djuret". Förstår inte ens varför jag bemödat mig med det. Det första jag såg påminde mig på något vis om Olle Ljungströms gamla band Reeperbahn...fast en dålig version utav det. Sedan lät sångaren som Håkan Hellström och vem fan orkar med den skiten?



Pascal har jag inget minne utav mer än att det känns som att det var bra. Videorna får väl tala för sig själva.











Det vore en lögn att påstå att jag dagen efter ens funderade på att gå på Local Oafs och Tinner på Truckstop Alaska men det känns inte som en så särskilt stor miss heller. Får se om jag orkar med något (Spatt) på söndag istället.

fredag 5 februari 2010

Jag hatar elitismen på Haket (som jag lurades till innan Koloni). Som min beställning sa jag att jag antar att det inte finns något som en "stor stark" på det här stället men vill helt enkelt ha det billigaste och fulaste som man blir mest full utav. Det dom (ja, dom, jag fick helt plötsligt TVÅ bartenders till skillnad från NOLL som man brukar) reagerade på var "en stor stark" vilket enligt dom var analogt med att beställa "en mat". Höll förstås inte med men hade i min fylla inget att komma tillbaka med. I efterhand känner jag väl att det vore närmre att likna "en stor stark" med "dagens rätt" i så fall. Blev ju helt klart ingen öl där men en skvätt sprit på toaletten istället. Önskar att jag insett att jag borde öppnat en öl ur väskan och blivit utslängd. Jag kommer ju inte gå dit igen oavsett. Det jag vill komma fram till är nog att jag älskar att kunna beställa "EN ÖÖÖÖL" och veta vad jag får.

Först ut var Jason Urick, en lite småtjock, gråhårig och skäggbeväxt medelålders man bakom en laptop. Mer än så behövs det nog inte skrivas för att fatta att det var goa grejer. Långa låtar som nästan kändes som mantran. Älskar det demonstrativa med att fälla ner laptopen för att visa att "nu är spelningen faktiskt slut".



Förutom att Jason var först så minns jag inte riktigt spelordningen, men chansar på att det var Tired Tape Machine som gick på som andra nummer. Det kändes lika skogsmysigt som Myspace lovade och jag ångrar nu ännu mer att jag inte sett Hälsningar från Skogen.







Gillade verkligen den svart-vita videon av en rökande dam som Ecstatic Sunshine projicerade bakom sig. Väldigt vackert och jag tittade nog på den mer än på vad Matthew Papich höll på, även om han på något vis påminde mig om Thurston Moore. Säkert bara för att han var rödlätt.

Överlag väldigt snäll och inte så överraskande musik, men jag gillade det. Det kändes som en bra kväll. Kände mig fortfarande bakis två dagar senare.

onsdag 3 februari 2010

Känns som att folk tolkar mig lite fel ibland men det är ok. Det jag kommer skriva känns som en sådan grej och därför måste jag väl lägga till att jag verkligen älskar koloni och att Pallin fixar just dom banden han drar dit. Men vissa band är så tråkiga och uppenbara och det värsta är att jag nästan förväntar mig att ett av banden ska vara just det varje spelning. Ett av dessa var just första akten, Simon Quéheillard, som visserligen var småkul i någon minut men bygger i princip det hela på att spela på ett okonventionellt sätt vilket inte räcker för mig. Tror han spelade på gitarren med någon typ av fläkt men det påminde lite om e-bow på något sätt. Var också ganska snarlikt mellanbandet på flera sätt som han även var polare med. Jag hade tyckt det var mycket roligare om han spelade i ett band istället för att hålla på och dona helt själv eller om han kanske gjorde filmmusik. Att se det live var inte särskilt spännande.



Lócelle Mare var däremot bra. Det hände mer grejer och kändes lite mer genomtänkt och han hade även mer inlevelse än sin kompis Simon. Jag finner inte riktigt ord idag känner jag, antagligen på grund av tröttheten efter allt ståhej. Enda jag känner är att det här var djävligt bra och jag borde köpt skiva.






Sista bandet, dd/mm/yyyy, som egentligen skulle spelat i mitten men blev fördröjda i Hamburg, glänste som fan. Det var riktigt djävla bra och jag är glad över att jag tog mig igenom pärsen att sitta och vänta. Kändes som extra fin stämning att dom i princip kom in, (väntade på att Lócelle Mare skulle spela klart,) riggade upp och började spela. Utan tvekan kvällens djävla höjdpunkt, det här vill jag se fler gånger! Den här bloggen är textmässigt fan en stor hög med skit och det här är nog fan lågvattenmärket. Vad håller jag på med?







För övrigt tyckte jag killen som råkade höra att jag sa att Hinter Kaifeck (Kaifeck Murder) var en av de sämsta filmerna jag sett och även den första jag någonsin velat gå ifrån på bio (det enda som höll mig från det var att Kelly's inte hade öppnat) var djävligt rolig när han sa: "Du har inte sett mycket film va?". Sedan när han inte förstod min jämförelse mellan Hinter Kaifeck och Wicker Man, eftersom han inte sett den, visade det väl sig att det kanske inte var jag som inte sett mycket film. Att det skulle vara en ok skräckrulle bara för att det finns så många dåliga skräckrullar var inte heller ett gott argument från hans sida. Det enda den framkallade från mig var fan djupa djävla suckar. Tur att jag såg The Good Heart tidigare under dagen så jag i alla fall fick i mig någon bra film (även om den var aningen för lättsam och "feel-good" för mig.

Till helgen blir det ju dessutom ännu mer Koloni (Ecstatic Sunshine, Jason Urick & Tired Tape Machine) på Aktör & Vänner - pepp!

måndag 1 februari 2010

Noise för hela slanten. Djävligt kul kväll men mitt skrivande blir lika kortfattat som videoupptagningen. Båda banden var gôtt mos och jag var helt klart i rätt sinneslag. Missade att spela in Källarbarnen men tog i alla fall upp lite av Kristian Olssons set. Hade velat stanna längre men hade tillräckligt stor koll på mig själv för att fatta att om jag ville gå på filmfestivalen den kommande morgonen så var det dags. Ser fram emot nästa Utmarken med Con-Dom, som jag lyssnade på när jag lyssnade mer aktivt på noise under gymnasietiden, och Pestdemon.


Men imorgon blir det andra bullar med filmfestival, Christina Lindberg (som jag hoppas hinna se lite av) och sedan Koloni. Lär väl avsluta kvällen på Kelly's med en pizza också. Jag är med andra ord sjukt djävla peppad.
Från att vara så djävla bakis och opeppad till att bli smått berusad och pepp för att sedan upptäcka att opeppen var befogad. Blev full, åt toasts och fylletjafsade om språkförbistringen och blev kallad konservativ eller annat likvärdigt. Vilket nog är sant i den frågan. Mycket av "utvecklingen" är, i min åsikt, fan degeneration. Jag hatar pöbeln som inte kan stava.

Tror det var i Smackdown-villan jag såg The Eight Arms Around You någon gång och jag vill minnas att det var bättre förr, men inser nog att det är så att omständigheterna och mitt tyckte som ändrats. Något som ändrats på riktigt är ju däremot att dom kapat namnet till The Eight Arms. Ett segt åbäke som nog landar mellan metal och hardcore och man kan nog associera skiten till typ Icos, Kylesa och Meleeh och sånt. Och dom banden är ju helt ok i min bok.





Personangrepp var lite som livet - en besvikelse. Inte direkt dåliga men ett dussinband och jag orkade inte kolla så värst mycket och satte mig i entrén istället. Smart att betala men ändå jobba har jag hört. Är ju inte första gången jag gör den hitten, men what the heck.



När jag, för en gångs skull, kikade igenom listan för bokningsförfrågningar var Systemskifte ett av banden jag trodde skulle rå-nekas. När dom sedan ändå skulle spela förstod jag inte varför tills jag insåg att det var kids och det gjorde det väl aningen bättre. Men jag kan ju inte sitta och mjäka mig och dalta bara för att dom är unga. Det är dåligt men det blir nog bra om ett år eller så. Är nog nyttigt att lira ute i tidiga år. Ifall dom skulle läsa skiten så är det väl bara att lipa lite och sedan repa vidare.