lördag 27 februari 2010

Dubbelgöken: Ljugarbänken, Orkesterdelegationen & Jenny Almsenius

Inte direkt en spelning jag gått på om jag hade haft ett aktivt val, visor är inte min grej, men vafan. En polare spelar i ett utav banden och jag gick mycket dit för att träffa en god vän som varit bosatt på en annan kontinent alldeles för länge och nu kommit tillbaka på besök. Celebert minst sagt. Så jag hade goda anledningar. Slut på bortförklarandet.

Ljugarbänken började kvällens uppträdanden med putslustigt självironiserande vänsterdravel utan tillräcklig distans till sig själv. Deras (även om "deras" rimmar fel då det kändes som att det var sångarens band) försök till politisk satir föll oftast ganska platt. Men nog var det bättre än mycket i genren då jag faktiskt kunde stå ut med hela spelningen. Höjdpunkten var när ljudteknikern knullade upp ljudet och det blev rundgång. Tyvärr höll ju det bara i ett par sekunder.



Har sett Tommy spela på både egen hand och med komp och det har alltid varit bättre utan (jag hatar fan kompband så djävla mycket). Var därför rätt rädd för den här sammansättningen (Orkesterdelegationen), fast det var ju innan jag insåg att den inte innehöll trummor eller något elektriskt instrument, så jag blev såklart glad när jag fick slippa sådant och det funkade helt klart riktigt bra. Bra spelat och satir på rätt nivå. De fick mig också att inse något om tre-takt och Trollhättan som på något vis var både skönt och hemskt. Bara för att få nämna det så måste jag ju säga att Bobsons gamla synth-dängor (två inlägg i rad som nämner 'synth'!) visserligen är att föredra men det här går ändå inte av för hackor. Jag kommer för övrigt inte på något sätt ta åt mig om någon klandrar mig för lokalpatriotism på grund av att jag tycker det här är underhållande men inte Ljugarbänken.







Innan sista akten, Jenny Almsenius, hade börjat så hade jag hunnit iväg för att försöka socialisera med diverse folk jag int' träff på ett tag så jag missade allt förutom sista låten, som förstås inte alls skulle vara talande för hennes musik i övrigt. En parodi på alla skäggiga poet-kulturfyllon och det var helt underbart att se och jag stod och skrattade och var bara så fullkomligt nöjd. När jag ser, och lyssnar, på't i efterhand känns det inte riktigt lika klockrent som , men blir jag full och hör det igen så kommer jag nästan garanterat känna likadant som första gången.

Inga kommentarer: