Koloni: Kurt Weisman, Asa Irons, Micah Blue Smaldone & U.S. Girls

Kurt Weisman påminde mig lite, sångmässigt, om Chad VanGaalen, men det berodde nog mest på att det var något jag lyssnade på imorse. Fanns även lite Elliott Smith-vibb i någon låt men att jämföra en fellow akustisk singer songwriter med Elliott känns ju bara korkat på massa vis. Hur som helst var det kantat med poetiska och personliga texter som kändes som att dom kom rätt ur hjärtat och att den här snubben var väldigt bräcklig på något sätt. I någon låt så såg det mer ut som att han snarare darrade, än stampade, takten med sina barfotafötter. Tyckte det var djävligt bra och utan tvekan den bäste av de tre herrarna som spelade under kvällen. Den ende av dom jag såg hela spelningen med dessutom. Tänkte köpa skivan men den var så djävla ful. Får glömma av det och göra en beställning via internet på fyllan någon gång istället.




Asa Irons förvånade lite med en hård dialektal engelska som jag inte riktigt kunde placera, sliten keps och (för genren lite okaraktäristiskt) skägg. Gillade liksom hela den här kontrasten men sen var musiken lite seg. Kändes, på ett småtrist sätt, enklare än Kurtan som spelade innan. Inte lika indragande. Hade nog hellre hört det här på skiva. Gick och drack öl istället, det är ju så roligt.


Näst bäst utav förakterna var väl då den siste, Micah Blue Smaldone, antar jag. Har väl inte så mycket att skriva om det egentligen. Kändes stämningsmässigt på något sätt närmre Kiss the Anus of the Black Cat än tidigare name-droppade Elliott Smith i mina öron och det var hyfsat bra. Överlag lite segt med tre akustiska akter samma kväll, speciellt när man inte var förberedd på det (har inte lyssnat på någon av dom tidigare). Hade nog tyckt det var bättre om jag inte sett alla samma kväll eller på ett café eller något...om man nu höll på att gå på spelningar på sådana djävla ställen.


Avslutningsvis spelade U.S. Girls i teatern bredvid och det var härligt att dom dragit för så man inte kunde sitta på stolarna i salongen även om det slutade med att vissa (jag inräknad) tillslut satte sig på golvet istället. Fan vad jag hatar folk som sitter på spelningar och att jag fan blivit en sådan själv. Vad fan har hänt? Hur kan jag spä på självhatet med en sådan grej, helt idiotiskt! Aja, härlig stämning med henne i mitten och en ring av folk runt omkring och en rökmaskin som stundtals pyste ut rök. Oljud, kassettbyten och pedal/mixer-rattande. Gillar't.




Hur jag, på stort sett varenda spelning jag går på, lyckas spela in fel, eller de sämre, låtarna förstår jag inte.

Kommentarer

encn sa…
"Kiss the Anus of the Black" borde vara en rapgrupp
nenalique sa…
Kul att du börjat lyssna på Chad!

Populära inlägg i den här bloggen