tisdag 17 augusti 2010

Way Out West 2010: Sleepy Sun

Torsdagen spenderades mycket på att åka fram och tillbaka för att fixa biljett efter att jag blivit blåst av en internetförsäljare för mycket. När det äntligen var löst var det bara att ta sig till Sticky för att vänta in att dom skulle öppna Top Floor så man kunde döna in och "missa" Harlem och sedan kolla på Sleepy Sun. Är mycket för att se band live, men Harlem lockade mig verkligen inte från min sittplats. Skulle jag gått någonstans hade jag gått ut istället.

Inte för att jag hade större förhoppningar, men varför spelade dom sådan skit på Sticky? Höll inte alls samma tema som resten av festivalen. Dessutom märkte Simon att låtarna upprepades flera gånger under kvällen. Som om de satt på en dålig blandskiva på repeat & shuffle. Det hade varit pinsamt om det inte vore just Sticky Fingers...

Sleepy gjorde nog den sämsta spelningen jag sett med dom men det betyder inte att det var dåligt. Har inte så möe att skriva om det, speciellt inte såhär flera månader i efterhand. En ny låt fick jag i alla fall in och det känns ju gött. Visserligen lovar det väl inte så mycket för nästa skiva, men ändå.









Resten av festivalen kändes misslyckad som fan. Hela fredagen led av helt otroligt mycket bas (vad fan höll ljudteknikerna på med?) och det var inte så många band som egentligen lockade. Wu och Iggy var väl det jag orkade se. Inte ens hela (av de levande) Wu-Tang Clan var där, men man ska väl inte klaga. Djävligt gött att ha sett. Massa gamla hits. Mycket GZA. Gött. Iggy Pop & the Stooges var festivalens höjdpunkt och frontmannen kändes som att han vore 16 igen med allt springande, krälande och juckande. Visserligen avslöjar väl det fladdriga skinnet att han har "några" fler år på nacken.

Skojade hela tiden om att gå på Drums. Något både jag och Simon ville se men kände att det var lite väl tidigt (13.30). På något vis lyckades vi ändå ta oss dit men blev rätt besvikna. Lät väldigt mycket Cure och var allmänt tråkigt. Dock var väl jag mer besviken än Simon. Ville se både Girls (prioriterade Systemet-besök) och Radio Dept. (via hörsägen ska de vara dåliga live) så det skippades i förmån för att hänga utanför med vänner (spriten).

Nästa stop var Håkan Hellström som skulle köra hela "Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg". För djävla tråkigt och förstår inte hur alla kan uppskatta det till den nivån folk uppenbarligen gör. Jag tror jag tycker sämre om den herrens musik efter spelningen. Rörde mig längre och längre bak och försökte hitta någon annan förströelse men orkade inte ens stå i kö för att köpa öl. Tillslut räddade dock Lina och Anders mig och vi gick till Broken Bells-spelningen i tältet istället. Började med en långsam, atmosfärisk, postrockig intro-låt som ändå kändes som att det kunde bli något gott utav när de väl körde igång. Såklart blev det istället bara sämre och sämre och man mådde ju illa av att vara fast mellan detta och Lykke Li. Dessutom regnade det och jag var nykter (trots en massa öl, cider och sprit). Trodde länge jag skulle förvisa mig själv från festivalen och istället åka hem till Mpo och laga mat men lyckades hålla mig till Chemical Brothers som var hyfsat bra. Justa video-projektioner det lilla jag orkade stanna. Hade velat höra Horse Power men kände att en tom vagn var att föredra...

Tog en kik in på Bengans lilla stånd och hittade en Sonic Youth-biografi utav David Browne för en hunka och det kändes rätt värt att plocka med hem där det blev en redig dos linssoppa med Emilie och nattligt flum-samtal.

Slutsatsen är att det trevligaste var hänget i lägenheten med Simon, Mpo och Lluvia. Förfesten på torsdag var bättre än själva festivalen och att jag borde tagit volontärpasset jag blev tilldelat.

Inga kommentarer: