söndag 9 januari 2011

Det är sällan det händer något i Trollhättan och det är än mer sällan det händer något bra. Grabbarna i I Am Hunger styrde upp en spelning i deras replokal med två andra band och det är länge sedan jag varit mer pepp på något i Trollhättan än nu. Hoppas innerligt att dom fortsätter att ha spelningar i repan för det behövs fan något som känns på riktigt i den här staden. Det är förstås litet och intimt också. Backlinen får plats på scenen, sen får bandet stå på golvet - perfekt. Kan inte säga det nog gånger att det här är ett av de bästa initiativen på länge.

Sjuntorps-hårdrockarna Gearhead började. Annonserat som thrash, som jag ibland kan finna iaf uthärdligt, men det här var bara tråkigt.


Gust var exakt som väntat djävligt bra. Klassisk hardcore (som ändå hade lite kängvibbar) och kryddat med lite tunga och långsamma partier då och då. Skulle nog gå så långt att säga att det här är mitt favoritband från Trollhättan, även om det kanske inte säger så mycket eftersom det inte kommit några vidare storheter härifrån. Dessutom är trummisen så äckligt djävla tight att man vill slå honom.






Bandet som jag innan var lite rädd för att vara tvungen att skriva ner eftersom jag aldrig någonsin tycker det är ok med skönsång i ett hc-band. Som tur är har dom slutat med det och det låter så djävla mycket bättre när det bara är gammalt hederligt skrikande. Lite i samma fåra som Gust, men mer (rätt peppig) 2000-tals HC typ. Tror dom ett par gånger hade dom någon synthslinga som gjorde att det påminde mig, i brist på andra referenser kanske, om Norges The Spectacle. Gillar't!








torsdag 6 januari 2011

Jag är en sådan miserabel människa att jag redan efter förfesten har minnesluckor. Har inte ens blekaste aning om hur jag tog mig till Truckstop Alaska. Minns däremot att jag det första jag gjorde var att köpa nya öl och en hummus-rulle. Det sistnämnda antagligen för att stävja av fyllan en aning. Strax därpå intog väl Jon Loxbo marken. Beskrivningen utav framträdandet lovade mycket men nådde inte ens upp till tröskeln. Lite som om klassens clown klätt ut sig och utförde diverse pajaskonster på roliga timmen. Undrar om det egentligen är jag som är Jon Loxbo. Någon skrek "skaffa manus!" vilket jag motvilligt nog själv kände att det skulle behövas. Jon Loxbo sparade paradnumret "eldslukning via röv" till sist. Vilket ju var det alla väntade på. Självfallet var förstås inte heller det någon uppenbarelse utan hörde till samma rang av clown-konster som tidigare nämnt.

Efter att ha missat otaliga konserter, av lika många olika skäl, med Uran så kändes det mer än givet att åka och fira nyår med att se den (iaf den här gången) 18-armade orkestern. Det var förstås inget annat än klockrent.








Fint att fira av sista året i sällskap av min första kärlek som var på besök i Sverige och med en ny sådan som jag egentligen inte vet om det bara är någon jag hängt upp mig lite på eller vad som egentligen är grejen. Oavsett en djävligt fin människa som jag vill lära känna bättre. Fyllan var ju helt extrem och jag har hört att jag såg hängig ut som fan mot slutet. Antagligen såg jag ut som en obäddad säng i både nylle och kroppshållning. Eftersom alla andra verkade ha gått (en hade tydligen däckat och en annan var och rökte, men det fattade man ju inte då) så det slutade med att jag lånade ut en hunka för att Per skulle köpa en kasse öl och jag följde med hem till honom för att slagga på soffan. Tror någon sa att klockan var runt 5.

Nu, flera dagar efteråt, har jag fortfarande inte hämtat mig ordentligt, så jag kan inte annat än tacka mina vänner och Truckstop Alaska för ett grymt nyårsfirande samt önska alla god fortsättning.