onsdag 23 februari 2011

Började dagen med att, med Greta, se andra filmen för det här årets filmfestival i Göteborg. Förstår inte hur det blev så dekadent att jag drack öl varje dag i en vecka istället för att gå på filmer. Visserligen värt på sitt sätt, men ändå dålig timing för en fyllevecka. Hade ju varit gött att se lite film på bio, så som det var planerat. Förstår heller inte gnället över att det skulle varit sämre filmer i år än tidigare. Tyckte det fanns mycket som verkade intressant och vill nog minnas samma gnäll från förra året. Onödigt. Såg 'At Ellen's Age' som fram till en tredjedel eller till mitten var väldigt långsam (jag gillar långsam film, så min lilla hjärna hänger med i svängarna) och bra i sitt porträtterande av ensamheten hos en flygvärdinna som får en panikattack och får sparken, lämnar sin partner och står sedan utan hem och får förlita sig på främlingar och ödets nyck. När sedan djurrättsaktivisterna, som förstås är vansinnigt dåligt framställda, kom in i bilden ballade allt ur och jag ville att allt skulle ta slut illa kvickt.

Efteråt gjorde ju tomheten i magen och närheten till Kelly's inte valet svårt att gå dit för en pizza och ett par hundra öl. Självklart sprang man senare på Ida, Kicki, Signe, Peter och Mange som fick med en på Revolutionär Kommunistisk Ungdoms festival istället för det planerade Shake Rattle 'n Roll-besöket. Redan här, på vägen till spelningen, minns jag att jag var så full att jag började prata om Palme-mordet. Känns ju lagom moget. Den där feberyran för några veckor sedan har ju uppenbarligen satt sina spår.

Väl på spelningen fanns det såklart enbart 50cl burköl. Något som inte är en favorit hos mig. Blev förstås tvungen att tvinga i mig ett par och det är nog dom ölen jag skyller resten av kvällen på. Nedgången. Förfallet.

Kändes ju lite lustigt att strunta i resten av festivalens framträdanden, speciellt när det faktiskt fanns tid till att se det ösiga, klezmeraktiga, folkbandet som spelade innan Fattig Tjej skulle börja. Men äsch. Lite jobbigt att ens vara på en fritidsgård för unga kommunister.

Nåväl. Det som lockade var som sagt Fattig Tjej som skulle uppträda på den öppna scenen ackompanjerad av en pianospelare den här kvällen. Härligt burleskt sådär. Tyckte det var djävligt bra och det var ju tur att snefyllan inte kommit riktigt än. Tror dock det är svårt att uppskatta klippen om man inte var där. Tror även att folk i allmänhet har djävligt svårt för att hålla käften när någon framför något. Så djävla mycket brist på respekt. Det finns nog inget annat jag hatar mer än just människor. Djävla pack. Något som gör mig glad är vetskapen att alla någon dag kommer dö och det fruktansvärt ensamma och utan att ha åstadkommit något i sina liv. Fähundar.










Efteråt minns jag enbart att vakten bad oss att gå iväg från ingången om vi skulle röka, men jag minns inte att jag umgicks med någon som rökte. Efteråt ett vagt minne av ett besök på Jazzå för att få tag på Lio. En spårvagnsresa där jag tror jag träffar Johannes och jag vill så gärna minnas vad vi samtalade om. Säkert inget vettigt ändå. Mer undrar jag vart jag varit och snurrat egentligen. Sedan en efterfest som jag inte riktigt orkade med, låtönskningar som inte hördes och som byggde på sneheten än mer och en äcklig clementin. Dock var det faktiskt en väldigt bra kväll, men hjärnan ville inte riktigt vara på samma nivå och lade sig i soffan för att försöka sova istället. Ett stort förlåt till alla som hade olyckan att träffa mig den kvällen.

måndag 21 februari 2011

SJUKT DJÄVLA TRÅKIGT LÅTSASOLJUD. Någon kallade det noise. Vart fan då? Dessutom satt majoriteten av publiken på golvet. Hade jag gjort det hade jag nog somnat. Det var på gränsen att jag gick från Gårdaskolan för att dricka öl och sura någon annanstans för att jag tyckte det var så vidrigt understimulerande musik han framförde. Aldrig mer Lafidiki. Tyckte fan det var jobbigt att man hörde det genom väggen trots att man inte behövde proppar under spelningen. Sänk tills du inte hörs alls nästa gång tack.


Vet inte om den dåliga stämningen gradvis försvann eller inte, men tur var väl att jag stannade för att se sista bandet, K-X-P, som rent kvalitetsmässigt kändes som totala motsatsen gentemot Lafidiki. Simpla, uppbyggande trummor. Stundtals stegrande takter. Enkel grotteko-sång med repeterade rader. Förstår verkligen jämförelserna med Spacemen 3 som jag kände vibbar av nästan hela tiden. Dock lite krautigare uppbyggnad och inte lika distat. Det var för djävla bra. Tycker det är väldigt synd att ha så dålig koll på finsk musik. Lär ju gömma sig en hel del guldkorn som dessa där.



tisdag 8 februari 2011

Guilty kändes mest tråkiga. Tror jag gick därifrån efter ett par låtar, antagligen för att få i mig lite krubb. Tror jag sen hörde en "Blitzkrieg Bop"-cover genom väggarna. Inte helt ok. Fast vad ska jag säga som spelat ett par Minor Threat-covers och även en d-taktad Song 2.


Var lite tvungen att se pojkspolingarna Anti Allt från Trollhättan. Bättre än mycket från skithålan Trollhättan men ändå ingen höjdare. Alltid kul med kids dock. Lär väl senare flytta utåt, hitta nytt folk och fortsätta spela i band. Så något gott kommer det väl ur det här.




Ännu ett i raden av band som Sylen sjunger i. Inget ont om att vara överdrivet produktiv, men någon gång hamnar man ju i ett band som inte är sådär toppen. Desperat tycker jag är ett av dom. Förstås inte dåligt, men jag förväntar mig mer när det är så mycket gamla rävar som kan sin grej med i bandet.



Mest peppad var jag på att se finska Unkind. Vet inte helt varför, men jag tycker det är smått underligt att dom ligger på Relapse. Hur som helst var det bra, men jag uppskattade de långsamma partierna mer än d-takts-renset. Det sistnämnda förstås djävligt bra det med. Men det bröt lite och jag blev mest frustrerad över att de inte körde enbart långsamt och gött så man kunde stå där och låtsas som om man somnade med bongen i handen varje dag.







fredag 4 februari 2011

Det var överlag en djävligt fin kväll men jag tyckte det mesta var segt att kolla på förutom Puce Mary (?) och den sista akten, som jag tror var Sexdrome, som var sjukt bra. Hört efteråt att lördagen var bättre och en av de bästa kvällarna på länge. Segt att missa det i förmån för spelningen som kommer i nästa blogg-inlägg. Men "c'est la vie" som gallerna säger.








Alkohol är ju ett återkommande, och ack så tråkigt, tema i den här bloggen. Men en liten not till mig själv; jag borde sluta bli så nedrans packad på Utmarken så jag kommer ihåg saker och kan skriva i alla fall ett par vettiga ord om spelningarna. Att jag den här gången inte ens är säker på vilka akterna var jag filmade känns ju ännu bättre. Som ännu en sidnot så får nästa inlägg vänta tills nästa vecka, och tills dess har jag även fyllt på bufferten än mer!
Trodde inte jag skulle vara förmögen att ta mig till spelningen på grund utav en hel vecka lång feberyra som varade tills några dagar innan festen. Något som sänkte min matlust ytterligare och då även orken. Som tur var tog mitt immunförsvar sig i kragen och fixade upp skiten och det blev en av de bättre kvällarna på väldigt länge. Visserligen inte så mycket tack vare spelningen utan snarare festen och efterfesten och främst dagarna som följde i dess vaka.

Rätt trälig tvåtakts-punk som inte riktigt föll mig på läppen. Låter kanske som att jag tycker att man måste spela d-takt för att vara något att ha, men det är absolut inte så jag menar det. Tycker att Rhinosurgery i övrigt lät som ett vanligt käng-band men fumlade bort det bra dom har genom att inte mangla på. Äh, jag vet inte. Det bästa med det var att någon britt hade trott att det var en stödspelning för en noshörnings-operation tack vare bandnamnet. Underbart.


Minns inte så mycket vad jag tyckte om vad Lautstürmer bjöd på. Antagligen kände jag likadant som på skivan, att det är ett helt ok band men inget som direkt sticker ut. Inget att hylla men inte något att direkt gnälla på heller. Anar att jag såg några låtar och sedan ägnade mer tid åt min bäste vän ölen.




Förvånade mig lite att Göteborgs-bandet Aggrenation skulle spela sist när det var två utbölingsband och ett utav dom dessutom var det tidigare Lautstürmer som jag sällan hör någon säga något ont om. Kort och gott kändes det som deras bästa spelning hittills. Smålustigt att ena gitarristens strängar gick redan i första låten och andra-gitarristens i den sista.




Visserligen var det värt det för att slippa göra det dagen efter, men lite jobbigt att på fyllan kånka iväg på gitarr och förstärkare till replokalen. Dagarna efter: Träningsvärk som fan i benen. Otränad kille. Kontenta: Sjukt ovärt att röra på sig. Sedan var det ju ändå tillbaka till Trucken för att med Benny styra upp det utlovade gaget som vi glömde ta. Medan Benny började gå mot de ansvariga så vek jag av till garderoben och tjatade till mig en snygg indie-slunga med Truckstop-tryck. Gött. Tänka på sig själv före bandet.

Sedan vankades det efterfest med så djävla fina människor och det höll ju på till morgonen. Upptäckte Moldy Peaches (hej, jag är sen), fick ett godkännande för att flytta till Göteborg och fick hänga med den finaste. Tror jag kapitulerade runt 8, mest för att det började bli lite segt att ta hand om en vän hela tiden (vilket visserligen var fruktansvärt roligt i etapper).

I övrigt tycker jag inte om att jag börjat censurera det jag skriver mer och mer. Fram med det raka igen. Helvete. Varför måste jag tänka på andra?