fredag 9 november 2012

"They’ve already surprised me with their other albums, but don’t stray away from that path. I’m thinking that this is one of their best yet. Playing the first track “Murder Lounge” which is a bizarre treat of The Birthday Party, as I’ve said many times earlier. Kind of their formula mixed with noise rock and a hint of traditional rock. The guttural sounds of the vocalist is not turning you off from listening to it, but the sound-scape in itself is quite a sinister treat for your eardrums as they get perforated by a large barrier of distorted sound. I think there’s a large portion of clouded mystery and there’s a sense of weird milieus." - Invisible Guy

Har några ex. i distrot för en tjuga styck. Handkolorerade omslag.

fredag 2 november 2012

De unga Trollhättetjejerna i HALF PAST NAKED öppnade konserten med en djävligt skön låt på ukulele. Efteråt bytte det ut den mot en gitarr. Det fortsatte rätt schysst men jag väntade på nästa ukulele-låt (som aldrig dök upp) och därav blev det ingen inspelning eftersom det hela hölls rätt kort. Jag gillade det, men det känns nästan som att hon med gitarren hade kunnat klara sig på egen hand utan de andra. Ska bli kul att se vad de bjuder på nästa konsert.

Huvudakten, SEA LION, minns jag inte så mycket av då det inte var ett nytt intryck (som förbandet var). Hade lite glömt bort av att jag varit på spelningen vilket är skälet till att det inte har dykt upp här på sidan. Akustisk singer-songwriter-spelning på ett mörkat café, som enbart hade folköl till salu, i en småstad...ja.

KLIPP BORTTAGNA PÅ BEGÄRAN AV ARTIST.

tisdag 16 oktober 2012

Vet inte hur många öl som hanns med innan egentligen. Enda jag vet är att jag på vägen in till stan poserade en elk-öl vid fallen och att jag på vägen hem, på natten, fylleringde Nina och tvingade henne att lyssna på de episka fallen. Ja...jag minns inte ens att jag såg MINE TO KEEP och blev förvånad när det fanns en video av det på kameran. Minnesanteckningarna på mobilen säger dock att det var bättre än senast. Vad det berodde på kan man ju tvista om...


Resten av anteckningarna, rörande I'M KINGFISHER, är mestadels otydligt nonsens. Det var förstås riktigt bra men han drog inga skägg-skämt denna gång...däremot vägde hans t-skjorta med Drutten-tryck upp det. Oavsett så är det halvt meningslöst att recensera igen då Thomas Denver Jonsson varit med i bloggen både en och två gånger. Jag har säkert skrivit det tidigare, men då säger jag det igen: trots den tekniska skickligheten så finns känslan kvar. Något jag tycker är uppfriskande då jag tycker det ofta försvinner så fort spelskickligheten infinner sig.

För övrigt så började kameran ge upp ännu mer vid den här konserten. Utan tvekan fördröjt från den gången då Koloni-garderobiären, för några år sedan, (av misstag) slängde den i golvet...inte ens ett ruttet förlåt fick man då. Donationer tack!

torsdag 27 september 2012

CIVIL OLYDNAD känns ständigt bättre och tightare. Aldrig riktigt varit helt min typ av punk men kan ändå uppskatta det. Tralligt med riktigt stabil d-takt. Mycket synkoper och typiskt körvänliga refränger. Hade STREBERS eller ASTA KASK aldrig existerat hade CIVIL OLYDNAD nog faktiskt fyllt det tomrummet ganska bra.


BAD BRAINS har tagit ett rock'n'roll-piller och blivit FUCKTARDS, dock utan lika urballad H.R.-sång. Var på, vad jag tror var, deras andra spelning och tyckte då att det var grymt. Nu hade det ju gått ett tag sedan dess och det var rakt igenom helt djävla fantastiskt bra den här gången. Sjukt tight och snyggt på alla sätt. Gillar att det bara är en gitarr fastän det är mycket som händer med gitarren (melodier/solon/whatever).
Inte för att det tillhörde bandet så att säga, men Jimmys lampskärmsmosh, samt stols-stagedive, gick inte av för hackor heller.


Avslutnings vis är det ju bara till att ännu en gång gratulera Tail Records-Johan som fyllde 30 och som ställde till med det här grymma kalaset. Grattis! Hoppas det blir lika kul nästa år!

tisdag 11 september 2012

När jag tog mig en för-lyssning på Malmö-bandet UPPGÅNG & FALL tyckte jag det på många sätt påminde om EBBA GRÖN. Sången kändes också ganska off på något vis och jag blev förvånad, och nog aningen besviken, på att det inte hördes någon skånsk dialekt. Väl på spelningen var det dock inga problem med sången och det lät överlag dock mer som att de istället försökte imitera MASSHYSTERI utan att ha förstått kärnan i deras musik. Trummisen var dock helt sjukt jätteglad och hade efter spelningen på sig läderkeps. Det ger två små plus. Vidare var det rätt humoristiskt att det i låten "Inga snutar i våra kvarter" (eller hur den nu gick) mer lät som att de sjöng "Inga brudar i våra kvarter".

Helt sjukt bra från början till slut. Vet inte riktigt vad man ska klassificera bandet som, men det är ju inte det viktiga. Det känns punkigt, men är egentligen ganska indierock men har även sina pop-sidor. Lustigt att allt det nya såklart var bättre än deras tidigare hitlåt, "All My Friends Are On Pills", från demon. Skönt att man kan lita på att det kommer mer bra grejer från THE VOLCANO...

Vid ett tillfälle mitt i konserten så gick strömmen till allt utom PA:t och de frågade, skämtsamt, vad de hade för låtar som bara behövde sång och trummor. Någon i publiken skrek "We Will Rock You" och de körde såklart igång den QUEEN-hitten. Sjukt snyggt gjort och jag blev rätt impad över att gitarristen kunde texten.

Minns att jag försökte rätta till indieslungan runt min axel flertalet gånger tills jag upptäckte att jag inte ens hade den på mig. På den nivån låg fyllan. Ramlade, på något vis, tydligen även in i mic-stativet (så det välte) efter deras impromptu-cover men just då mikrofonen drog i marken gick även strömmen igång igen. Vi kan låtas att det var tack vare fallet.

Hade tidigare snackat med bandet om att eventuellt släppa en EP. Tyvärr blev det bara snack från min sida då jag, mitt i diskussionen om det, blev sjukt deprimerad och bara släppte allt kring mig och isolerade mig. Dålig ursäkt men men...
Ville, efter spelningen, be om ursäkt för det gamla men de verkade upptagna med annat hela tiden och sedan försvann jag till soffan där jag skulle sova. Så kan väl istället passa på att här be om ursäkt i det offentliga: Förlåt! Det är ju visserligen främst min förlust.



Fylla och allmän trötthet ledde mig, efter ett par låtar med GAMLA PENGAR, bort från Härden . Minns inte hur det lät så kommer inte skriva något om det. Finns ju något gammalt inlägg om det men jag gillar bandet mer nu än vad jag gjorde då, så det är ju lite surt att man inte stannade kvar. Men det som vid tillfället lockade mest i mitt trötta sinne var ju uppenbarligen att sova.

måndag 13 augusti 2012

Trist nog är utlåtandet av Thurston Moores soloframträdande (med Samara Lubelski, John Moloney och en skivspelare med på ett hörn) "mediokert". Ändå hade jag nog inte hellre velat se hans andra sida, poplåtarna, även om jag gillar dom som fan också. Vilket är djävligt svårt att inte göra när man har två hitskivor som Psychic Hearts och Trees Outside the Academy i bagaget innan den senaste. Men nu var det som sagt andra bullar. Den klassiska skruvmejseln, aggressivt blandat med mer tillbakadraget spelsätt. Lite det man kunde förvänta sig alltså. Som jag vill minnas det så var det första stycket, där Samara var med, bättre än det senare då Moloney ballade ur bakom trummorna medan Thurston gick loss på sin gitarr.



Det blev något mellanspel av någon oannonserad (eller ja, han ingick förstås i "friends") akt som helt klart var bra. En lång, utdragen, halvt drönig, gitarrlåt (som jag tror mig minnas var) utan sång och indränkt i effekter. Som sagt bra, men det som gjorde det svårt att uppskatta var just att Thurston Moores spelning, enligt mig, inte riktigt höll måttet och då det kändes som ett mellanspel väntade jag bara på att han skulle komma upp igen och sätta allt på plats.

Hush Arbors gick jag ifrån. För snällt och tråkigt för att jag skulle palla med det. Eventuellt kan man ju kolla upp det hemma för att se om det smäller högre då. Men efter den tråkiga första biten så har jag inte direkt någon morot. Det hade jag dock på Pustervik, då jag märkte att de hade en ingefära-öl jag inte tidigare prövat. Gick tillbaka senare, precis i slutet, då Keith Wood stod och läste, eller mer fnissade fram, en dikt fylld till bredden av referenser till populärkultur. Till och med det var bättre än spelningen.

Mellan låtar och i andra pauser stod herr Moore med en vinylspelare och spelade olika sju-tummare och slängde på dist lite av och till och jag ville verkligen att Thurston Moore skulle vara DJ någon på just det viset. Plocka fram gamla låtarna och bryta ner på det enkla med effektiva viset som satte skivorna i nytt ljus.

Efteråt gick Torstens (som han skämtsamt tyckte skulle byta namn till "Good Morning School Girls") nya band, tll min förvåning och förnöjelse, Chelsea Light Moving, upp på scen. Nu lät det markant bättre. Inte så solo-biten "borde" låtit, men det här gjorde det värt dom där tvåhundra det kostade. Dedikerade en låt till Burroughs. "Undrar" om dom menar Tarzan-författaren eller William Seward Burroughs. Allt kändes som ett något mer slipat Sonic Youth någonstans i åttiotalet. En av låtarna lät nog närmast, om man enbart letar i Sonic Youths katalog, som deras The Untouchables-cover på Nic Fit fast långt bättre (ja, jag vet att den är från Dirty som släpptes 1992). Punk. Trots att jag är ett hyfsat stort Sonic Youth-fan har jag inte direkt oroat mig mycket över ifall bandet kommer lägga ner eller inte. Det som sker sker. Men det här, och Thurstons medverkande i Twilight, borde lugna ner vissa vill jag tycka.







Efteråt, medan de andra plockade undan sitt, fortsatte Torsten med sitt DJ-mellanspel och scratchade bland annat en keps och en iPod. Någon ville slänga upp sin jacka, men den var förstås lite för stor.

Efteråt beslutades det för en avslutande öl på Kelly's. Själv hade jag inte varit där på drygt ett år. När man satte foten där kändes det lite som att komma hem, då man spenderat rätt många kvällar där genom åren, fast det dog ut rätt snabbt när man såg att det flyttat in massa djävla kids som man inte ville dela rum med. Flytta ut, snälla.

torsdag 9 augusti 2012

Har tidigare tyckt Pyramido varit sådär lagom bra, gött men ändå ingen sådan där pärla, men den här kvällen satt det riktigt bra. Köpte demon på någon spelning på Underjorden men har inte brytt mig tillräckligt för att skaffa skivorna. Nu borde det i alla fall bli av att skaffa Salt.

Eyehategod var förstås riktigt bra. Även om dom inte hade någon setlist kändes det så djävla inövat och utan den råa inlevelsen man hoppats på. Körde väl nästan hela Dopesick. Egentligen ska man ju inte gnälla när sådant gött sker, men det lämnade en inte med mersmak, utan det fick bli att öla sista halvan av spelningen. Verkade dessutomn vara den ende som reagerade på deras Butthole Surfers-referens, fan. Hör ju själv vilken idiot jag är. Det var ju faktiskt sjukt bra.



lördag 28 juli 2012

Kärt återseende även om långa låten den här gången inte var lång enligt den här bloggens mått mätt. Fy skäms I'm Kingfisher! Anlände precis i tid till cirkustältet i god form (4 whiskey-shots, 1 white russian och 3 öl) den här söndagen med mer form i medhavd pôse. Det är exakt vid sådana här tillfällen man faktiskt kan uppskatta att det är sittkonsert (även om det annars fa-an är det mest avskyvärda som finns. Hippies!), oavsett ens skick så är det ju ändå inte riktigt musik härja det minsta till. Plus för skäggskämten.

Att inte bli avundsjuk på Thomas Denver Jonssons gitarrspel och inte minst spelstil är svårt.








onsdag 25 juli 2012

Att jag lyssnar på Cat Power, PJ Harvey, Elliott Smith, Jesse Sykes, Sibylle Baier, Bob Dylan och så vidare, hjälper mig inte särskilt i det här fallet då jag egentligen inte kan jämföra Sea Lion med någon av dessa. Kanske närmast Jesse, då det finns någon amerikansk country-vibb, och Sibylle, men ändå så långt ifrån.

Poetiska och berättande texter, med en mjuk stämma, som på något vis kändes lite nostalgiskt amerika-romantiserande. Kanske kan klämma in Bruce Springsteen som referens på något vis. Rent gitarrplock och jag gillar att uppbackningen är avskalad till shaker och kör. Hoppas innerligt att det aldrig blir något band som spelar med, även om det funkar i t.ex. the Sweet Hereafters fall och då kanske här också. Oavsett kan jag säga att jag gillade det från första dagen jag hittade det (lustigt nog genom recensionen på It's a Trap) och började leta efter skiva, hemsida och skivbolaget som hade släppt det, utan vidare lycka (då). Hur som helst tror jag det behövs en skiva, eller två, till innan det hunnit mogna till helt, men det betyder inte att det inte landar på ett klart övervägande positivt betyg.

Här är hela spelningen (eventuellt minus en enstaka låt):

KLIPP BORTTAGNA PÅ BEGÄRAN AV ARTIST.

onsdag 18 juli 2012

Missat uppladdningen tack vare feldöpt mapp. Alltid något nytt...

Halvanonyma göteborgsbandet Weary Nous som nästan aldrig syns på scen (eller någon annanstans för den delen) dök ikväll upp som förband. Tredje gången jag ser dom och jag undrar om dom spelat så många gånger mer. Nu har det gått så lång tid, så minnet sviker...men om jag förnimmer rätt så spelade dom typ två låtar. Antagligen för det mesta improviserat. Inte lika stökigt som det varit tidigare, men förstås bra.


Har för mig att mongopunkarna The Spits, från Seattle, var råbra. Ska själv kika på videorna senare för att få det bekräftat för mig själv.











måndag 9 juli 2012

Söndag Parkhäng...igen. Det sista i Frangelico-flaskan rann ut i 4 shots och det adderades några öl på det - perfekt. Mer förvirring angående brist på information. Milk Music hade bytt scen, men blev försenade eftersom de saknade en gitarr. Det är sällan förseningar är bra, men nu var det onekligen det när ganska många missat scenbytet. Milk Music var ännu bättre den här gången, till den graden att jag skämdes över att jag spelade in istället för att faktiskt digga musiken. Känner mig dålig när jag, på sätt och vis, prioriterar en djävla blogg framför mitt egna liv.

Önskar jag hade köpt basistens bas som han försökte bli av med för 100 euro. Hade varit fett värt, men orkade inte med Ryanair-krångel. Fan också.

Överlag alldeles för durigt för att jag vanligtvis skulle klara av att lyssna på det, men det är något speciellt med deras musik. Lät stundtals som Dinosaur Jr., påminde aningen ibland om Sonic Youth fast glättigare, gladare, men överlag mer som The Stooges på något vis. Lätthanterliga, men inte helt klockrena, referenser som borde få de flesta att kolla upp grabbarna...om inte videoklippen räcker.


Efteråt var det fortsatt dekadens. Dödsrace mot Gråben som resulterade i en sprucken tumme, folk köpte chokladkakor (hela korgen tror jag nästan) av någon designstudent som bakat och gick runt och sålde, gömmande av demonstrationsflagga och slutligen att äntligen kollapsa lite (efter lägenhets-städ) efter en vecka av halvdant festande.

Rufus

fredag 29 juni 2012

Parkspelning. Sand. Mitt på dagen. Favorit i repris med andra ord. Tyckte att det var lite för flådigt förra året i katedralen men nu var det tillbaka till samma recept men i annan park. Började med Obits. Djävligt rockigt men tyvärr utan mycket experiment eller urballning. Det höll liksom men saknade lite gnista. Men jag gillar det. Rick Froberg såg nu dessutom ut som Thurston Moore...om Thurston hade fastnat helt i tjack och lyssnat ännu mer på The Stooges.


På andra scenen i parken så var LA-brudarna Bleached på väg att sätta igång. Robin och Ola kom dit och frågade vad det var. Jag svarade att det var riktigt dålig treackords-punkpop av indiekids som säkerligen hypats för att de har folk i scenen som kan dra i trådar. Så var det också. Fast innan trodde, och hoppades jag, att de hade trummaskin. Istället hade de hyrt in typ deras musiklärare från lågstadiet som satt och inte tog något seriöst (vilket jag förstår). Fy fan. Jag hatar Bleached och de fick spela 3 gånger på festivalen. What a waste.


Dagen efter råkade jag läsa någons recension, och rekommendation, utav deras 7:or i Maximum Rocknroll och jag blir så trött. Fan!

Tall Firs var trevligt men egentligen inte så mycket mer än så. Inget dåligt, men nog något jag hellre lyssnat på hemma i soffan. Inte lika ledsen längre att jag missat dem så många gånger på Koloni.


Girls Names var segt. Atlas Sound också. Tänkte se lite på Off! fastän jag inte blev så impad av deras platta. Hype Williams också, men folk avrådde mig efter hennes Röda Sten-spelning. Yo La Tengo och Beach House spelade på andra sidan stan, och ingen av oss pallade att sitta av 4 timmar innan Shellac. Vi var sämst. Gå hem fastän man hittar gratis knark.

Rufus

lördag 23 juni 2012

Hade varit fint att se Beach Beach unplugged på den bästa scenen, men kunde inte bortprioritera Milk Music. I övrigt inte så mycket annat att peppa på. Typ Melvins och Dirty Three. Mayhem lär ju vara exakt så pissdåliga live idag som alla varnat om och så lär det bara vara pissmänniskor (hårdrockare och folk som tycker det är så djävla inne att lyssna på svartmetall) där. Ganska tom dag och det känns ännu jobbigare med de tidigare nämnda ölpriserna. Vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Inte så kul att bara sitta av tiden mellan band.

Kvällens, och festivalens, absolut bästa spelning stod Dirty Three för. Kändes som en bergochdalbana som inte avvek från sin färd nedåt mot helvetet. Skräckblandad glädje eller glädjeblandad skräck. Frontfiguren, Warren Ellis, var lika spänstig som Lyxén men 10 år äldre och med stil. Nästan varje låt var ett ständigt crescendo. Kändes som undergången och man såg fram emot att allt skulle sprängas bitar. Något som nära på skingrade euforin efter spelningen var när någon 19-årig, skärgårdsklädd, svensk pôjk med den typiska svenska frisyren förklarade för sina kompisar att det var post-rock. Jag hatar folk. Folk är dumma i huvudet. Dock ingen nyhet.

Det enda jag kan säga om The Cure är: Kajalpojke_59. Det var inte bra. Alls. De körde dock över två timmar, så de fans som hade för mycket kajal i öronen var väl i himmelriket.

Milk Music - GRY-HYMT bra.
Tre jämnåriga hårdrocksbröder och deras stonerpolare som de hittat på macken där de brukar tanka.
(Det kommer fler klipp, i ett senare inlägg, från deras parkspelning.)


Melvins ställde in och något annat band spelade istället för Siskiyou, som jag tänkte se med Dave, på unplugged-scenen. De som spelade istället var helt ok men kändes som att de hade lite samma approach varje låt (enkla trummor, mycket pukor, halvt repetetiv basgång och gitarr som ballar ur en aning). Något som på pappret förstås låter djävligt gött, men det var alldeles för välrepat och statiskt. De såg inte ut att vara äldre än 20 heller, så när de skaffat skägg så kanske även deras musik vuxit till sig lite. Basisten verkade vara en douche också som frågade efter droger och juckade fult när han stod på en monitor. Kändes överlag som om de spelar typen av musik för att det är inne, inte för att de egentligen är så djävla inne på't.


Såg ett par låtar av The Chameleons och tyckte det lät schysst men gick vidare till Dirty Beaches som jag ger exakt samma utlåtande och prioriterade tillslut en öl innan Girls som spelade på scenen allra längst bort. Det visade sig att den till och med flyttats ännu mer avlägset än tidigare år och det visade sig att Girls var totalt värdelösa. Att man gick dit, till scenen allra längst bort, kändes ju helt sjukt. Pallade inte gå dit igen för Wavves heller (som jag hade velat se främst för att höra om han skulle säga något om tidigare år då han ballade ur totalt).

Råkade gå förbi ett band, vilka spelade på demoscenen, som var inne på slutet av sin sista låt. Det lät exakt som Nick Cave & the Bad Seeds så jag fick lägga namnet ”Megaphone Ou la Mort” på minnet för närmare lyssning senare. Anar att det inte kommer vara lika bra när man hör en hel låt.

Rufus

tisdag 12 juni 2012

Danska Iceage känns som ett band som kan dödas av hypen. Tyckte synd om grabbarna, som väl är runt 20, när allt gick fel. De såg tillslut rätt sura ut, förutom gitarristen som ständigt såg helt blasé ut. Visserligen passade det bandet, men lite synd när det antagligen var helt på riktigt. Tror aldrig de borde aldrig tackat ja till att spela på en såpass stor festival som Primavera Sound. Det lät sådär, eller ja, helt ok ändå, men hade ingen större lust att se klart hela deras set. Dock är jag övertygad att Pitchfork, och dylikt, skrivit att det var hur bra som helst. Som en parentes kan jag ju nämna att vi gick förbi Archers of Loaf, som jag varit lite småpeppad på, men det dög inte ens till att lyssna på från ett kilometers avstånd.




Lee Ranaldo började rätt tamt, men hade ändå det där Leeiska poppiga från Sonic Youth. Kan ändå inte annat än gnälla över att han inte körde på som förr i tiden med kassettloopar och skit. Vet att nya skivan inte är sådan, så borde hållt undan den förhoppningen mer än jag gjorde. Det var bra, men tyvärr inte med på toplistan för 2012. Funderar nästan på om några av låtarna är saker som refuserats i Sonic Youth.

Komp-bandet, minus Steve, var djävligt töntiga. De vet nog inte vad punk, eller ens rock, innebär och har bara varit dammiga studiomusiker hela livet. Visst, de var tighta men spelade utan känsla och ena såg bara så otroligt djävla uttråkad ut bakom sina solglasögon och den andra var en totalt motpol med sitt dumglada leende. Gnäll.

Efter konserten, såg jag i ögonvrån, att Lee kastade ut sin setlist och jag gjorde en snabb enhandslyra med min vänstra hand. Någon fransk brud, som tydligt spelade på att hon faktiskt var rätt snygg, började lipa över att Lee minsann kastat ut den till henne. "It's mine. Pliiiz...pliiiiiiiiiz. But it's mine". Hade djävligt svårt att tro på att det var så plus att min lyra var lite för snygg för att ha varit förgäves. Om det nu på något vis faktiskt var så att det var "hennes" ber jag här om ursäkt, förstås.




The Experimental Tropic Blues Band - helt sjukt bra liveband. Önskar jag hade en unge som jag kunde tvinga iväg på sin första konsert så den kunde bli bortskämd för livet med ett sådant första konsertminne. Väntade på att de skulle köra The Gun Clubs ’Preaching the Blues’ men fick nöja mig med ”Garbage Man” (The Cramps), som de framförde på trummor, sång och att göra brus med tele-kablarna; bland annat på publikens tungor (och även på en vakt, som redan var vred efter sångarens alla uthopp i publiken).



En av höjdpunkterna förra året, Thee Oh Sees, ställde sig direkt på prispallen. Sjukt djävla bra. På alla sätt. The Experimental Tropic Blues Band vinner på scenframträdande men Thee Oh Sees låter faktiskt djävligt mycket bättre och det var absolut trevligt att kolla på dem fastän de inte fångade loskor med munnen eller hoppade ut i publiken och det är ju rätt skönt som band att inte behöva göra sådant för att hålla kvar publiken. Fan vad fint det var. Jag blir lyrisk bara av att tänka tillbaka på det. Tyvärr får den enkla beskrivningen, "surfinspirerad garagerock", det att vända sig lite i magen på mig. Men det är ju lite det det är.

Redan tre inställda band jag ville se. Sleep, Björk och Deathgrips. Två var dessutom de jag ville se mest under festivalen.

Satt och väntade på Spiritualized lilla, eventuellt unplugged, spelning. Men istället dök det upp tre, för oss helt okända, spanjacker som skulle spela. Eftersom det fortfarande var första dagen så blev man ändå lite förvånad över att ännu ett band ställt in. Inte kunde man gå iväg och sätta sig och dricka öl någonstans heller, då de i år närmast dubblat alla priser. Även fast det liknade svenska krogpriser (45 spänn för en öl, 60 för en grogg, 40 för en shot) så har jag, som sagt, vant mig vid mycket billigare summor och ställde mig således på tvären. Nyktert (i mina egna mått mätt).

Refused. Helt sjukt djävla dåligt. Hade inte förväntat mig något annat, men det var verkligen sämre än jag trodde. Att det dessutom blev mitt substitut för att Sleep ställde in känns ju helt vrickat också, men det var för att de andra skulle se skiten och jag väntade bara på att de skulle bli klara så man kunde gå hem och somna till ”Dopesmoker” i hörlurarna. Tycker fan det här bandet är pinsamt nu alltså. De förstör det de en gång hade, som jag visserligen aldrig var en del av, men det är jag ju extra glad över nu. Under konserten fick jag ett sms som löd "Varför spelar The Hives Refused-Covers?". Dennis Lyxzén ska hur som helst ha kudos för sin ungdomliga vigör. Att han använde engelskans kraftuttryck "fuck/ing" i varenda mening kom säkert från samma plats i hans lilla kropp.

Rufus

tisdag 15 maj 2012

Intelligent Animal Minds; rätt logisk musik att spela om man haft päron som lyssnat på en blandad kompott av Led Zeppelin, Sex Pistols och Pink Floyd och alltså fått sådant inbankat i skallen sedan barnsben...eller helt enkelt ett bra rockband från en småstad (Trollhättan). Vidare undrar jag om det är genomtänkt att initialerna bildar "I am"? .

Körde även en schysst cover utav Pink Floyds 'Lucifer Sam', men fångades ej in i kameran.





söndag 6 maj 2012

Så djävla bra. Älskar fan Kongh. Gött att dom körde Zihuatanejo, men det kanske är något dom brukar göra. Stod ju där framme med fyra öl. Förstår inte hur snygg jag är ibland.

Satt och kollade på Church of Misery på håll och var så djävla packad. Hann ju med runt 10 bärs innan på bara Truckstop, tjôt med någon norrlänning (om öl såklart) och allmän förvirring. Minns att jag hämtade min tygkasse från upphittat och Andreas och Nina satt tillslut själva vid ett annat bord medan jag inte riktigt vet vad jag sysslade med.








onsdag 25 april 2012

Solen sken, så ölen öppnades långt innan öppningsdags. Blev såklart helt väck. Tydligen började det brinna mitt i Earths spelning, så konserten avbröts och alla evakuerades. Minns att knappt någon utom jag reagerade när det ropades ut, så jag började undra om jag inbillade mig allt.

Min vän kläckte denna beskrivning utav Dylan Carlson: "Det ser ut som att han står med en motorsåg och snidar en stor djävla träskulptur", och med det avslutar jag skrivandet i det här inlägget.


Ô Paon.

Mount Eerie.

Earth.

torsdag 19 april 2012

Matti Alkberg. Bäst. För övrigt; om man ska hjälpa någon med att komma ihåg lyriken så kanske man ska säga det högt nog att det hörs till scenen istället för enbart de runt omkring. Fast det är förstås viktigt att visa andra i publiken att man minsann hört skiten förut.

Resten av "festivalen" var inte särskilt mycket att hänga i granen. Det kom visserligen inte heller som en överraskning, men tidigare år har man ju bland annat fått höra Pär Thörn och grejer så. Tiden innan, det som jag ansåg vara huvudakten, spenderades främst med att insupa atomsfären. Atmosfären bestod den här gången av älg-öl, white russian, rödvin samt cuba libre. Det var lika vackert som alltid.

Det funkade riktigt bra på egen hand utan ett uppbackande band. Kändes som att framförandet blev lika ärligt som texterna. Här är samtliga låtar som Matti spelade den här kvällen. Goa grejer.











måndag 12 mars 2012

Tyckte själva grejen med sprayburk med kontaktmikrofon snuddade vid genialitet. Själva idén alltså. Men tyckte inte det togs någonstans utan kändes som ett alldeles för långt intro, men det var utan tvekan värt sin väntan. Bland det trevligaste i power electronics-väg jag sett på ett tag. Gött.

Redan efter 2 öl på stället försökte de pracka på mig mellanöl. Fult! Men sådana trick går inte en ärrad veteran på. Dock såg jag inte alla älg-öl, så jag blev väl lurad ändå. Smart taktik. Fan. Älgen alltså. Skulle jag fått i mig några sådana...


Segt. Dubbla e-bows? Gitarristen tappade dom hela tiden. Lustigt.
Orkade inte vänta på att det skulle komma igång, och eftersom jag trodde det aldrig skulle göra det, så hängde jag med min bästa vän, ölen, istället. När jag satt utanför så hörde jag att det även blev sång och grejer och det lät rätt gött. Braj-musik. Passade gott att sitta till, konstaterades det.


Lust For Youth har ändrats, eller snarare utvecklats. Vill fortfarande jämföra dom med The Jesus & Mary Chain. Kanske mer nu än innan, fast att dom möts på mitten mellan JaMC och Bonnie Tyler typ. Djävligt bra var det. Någon påstod att det nu var mer synthpoppigt, och jag förstår vad den menar, men höll på fyllan inte riktigt med utan ville bara tänka på Bonnie. Det mörka finns kvar, med sången i bakgrunden, men melodierna har förts fram mer än tidigare och det är inte lika utdraget och svepande.






måndag 5 mars 2012

Post-punkigt. Oförstört. Kanske pga någon slags småstadsisolation? Jag gillade det och blev förvånad över att The Coffeebreakers inte ens fått en demo ur sig ännu. Ser fram emot det.


Vänersborgs Neil Young; Holmes. Kändes som att många låtar slutade i någon form utav crescendo, men det gillar jag. En hel del "oljud". Det gillar jag också. Gjorde även en obskyr dedikation till vbg-bandet Malysz. Det var trevligt som vanligt.




Affordable Hybrid: Mycket äldre, mognare och tightare - ett rutinerat band. Men det gjorde det absolut inte sämre. Visst att man kanske saknade det gamla kaoset som ofta uppstod uppe på scenen förr i tiden, men det var hur bra som helst. Utan tvekan en av de bästa spelningarna de gjort som jag varit på. Sparkade av spelningen med Step Out of Blue och fortsatte med hit efter hit...det mesta råkade bli filmat.



torsdag 1 mars 2012

Sångaren i Terrorcunts (värdelöst namn) frågade vid något tillfälle om någon var från (minns inte exakt vilken stadsdel det var frågan om, men gissar på) Frölunda. En ropade ja och sålunda dedikerade han nästa låt, Tjackballe, till honom. Ungefär där låg nivån. Konstigt nog fann jag någon charm i det.


Aggrenation, ett band från Göteborg.







Hann tyvärr inte med Modorra.

fredag 17 februari 2012

Tjatade med mig Robin. Blev svinpackad på rommust redan innan och gjorde en brakförlust i något brädspel. En alldeles ypperlig kväll. Kände att jag behövde det. Det är kul att supa med den där tokern.

Inkvisitionen gjorde en go spelning.






Painted Wolves, som i alla fall för mig var helt nya, fortsatte minst lika gott.


Avslutade gjorde Anha. Tyngre och betydligt slöare, men djävligt bra. Duo dessutom. Gillar sådant. Bra kväll.



Hittade en lapp med en e-postadress om att jag skulle maila om noise-band. Bra jobbat. Jag fattar ingenting. Fattar inte hur man orkade, eller lyckades, cykla hem till Robin. Rommusten satt ju både i huvudet, armarna och benen.

På baksmällan bjöds det sedan på 90-talsklassikern "The Net" med Sandra Bullock. "Nätet finns inte ens på nätet!". Fan vad vackert allt var. Fastän jag är en sådan djävla igel.
Ska. Inte av den gamla goda skolan, utan tredje vågen (eller vad fan det kan tänkas bli...femtioelfte liksom), såklart. Men själva omständigheterna kring spelningen gjorde det rätt gött. Fast vilken spelningen som helst hade egentligen gått hem den kvällen känner jag. Konstigaste posten på den här bloggen.

torsdag 26 januari 2012

Uddevallas "Kungens Knektar" var först ut och började med en låt som hette 'Punx Not Dead' med en 'oi oi oi!'-refräng. Strebers, hockeykörer och nödrim. Tre av fyra kepsar (fast verkligen inte i betyg). Låter typisk småstadspunk. Varför är det såhär? Någon i publiken myntade bland annat "Jag har aldrig varit med om något högre"...15-åringar. Fan. Låten jag filmade har en versrad som lyder "(Sitter och funderar på hur livet kunde va', om jag fattat några andra val ida',) Skippat punken för att satsa på betyg..." och det får mig direkt att tänka på Chickenshit Conformist med Dead Kennedys...
"Suck my dick, bitch, man!" skriker bandmedlemmarna till varandra efter konserten när jag sitter utanför och dricker öl. Sångaren kallade mig sedan PK för att jag drack Krav-märkt öl. Grattis.


Monotonic Illusions, som kändes som en kompromiss mellan medlemmarnas smak, fortsatte kvällen. Syns att dom har ambitionen, men det funkar inte. Låt synthen komma fram mer, då den hördes, eller snare när det inte kompades med samma ackord som gitarren, så hade den ett par medryckande melodier! Eller kör hellre på en orgel. Gött med två brudar i bandet, mindre gött att det är på dom klassiska positionerna bas och synth. På baksidan på deras bandskjortor stod det "ska du hänga med och dricka folköl med mig?". Enligt mina anteckningar fick dom dock ett stort plus för att dom hade en låt om filmen Top Gun. Haha. Underbart att jag redan var full här.


Our Void från Alingsås. Mina anteckningar över det här förstår knappt jag själv. Men tydligen var det fruktansvärt...på ett dåligt sätt. Typ som andra sidan av metal-core. Tafatt & oinspirerat/oinspirerande. Tydligen allt jag hade att säga om det. Kan tänka mig att dom kände sig sjukt tuffa som var "tyngsta" bandet för kvällen.


Som den gnälliga djävla gubben jag är så säger jag att Moffarammes var det enda bra bandet för kvällen och det var utan tvekan värt att genomlida de tidigare för att få sig i en dos av Moffa. Klockren Vänersborgs-duo med medlemmar från Affordable Hybrid och Kill Kill Kill.














måndag 23 januari 2012

Wolves in the Throne Room



Gött att se. Bra och allt. Men tvåmanna-bandet, Wolverserpent, som öppnade krämade jag ner mig mer till. Känner att det är ett band jag behöver kolla upp, men antagligen aldrig kommer ta tag i.

Enda jag kom hem med var en 6-dagarsbaksmälla, Rite-CD samt t-skjorta. Slutat köpa CD, men Rite fick bli ett av undantagen eftersom den inte finns/fanns på vinyl. Kommenderad black metal från Götet.

torsdag 19 januari 2012

Åka buss till Oslo för konsert är en sjukt värd klassiker i min bok. Bror min har bott där och otaliga nära vänner och bekanta. Bara turen i sig brukar vara fin. Den här gången blev det att döna Alkberg BD, paprika-chips, läsa ett gammalt nummer utav Profane Existence och dricka öl. Kan inte önska efter mer. Hoppades på att få in Anti-Sect på schemat, men missade dom tyvärr. Djävligt synd, men bara Bill Wells & Aidan Moffat-spelningen var klart värd hela resan. Det rådde det heller aldrig tvivel om att det skulle vara. Trevligt att gå på Blå också. Gött med en frenetiskt, ensam, dansande person på dansgolvet efteråt, stulna bärs (även mineralvatten, fast det klavertrampet stod förstås Robin för) från det mest synliga stället...scenen. Hur bra som helst.













När jag vaknade hos Siri, Robins CouchSurfing-polare, var jag helt förvirrad. Vanlig sinnesstämning nuförtiden. Drömde att jag klappade en hund som sedan började äta mina dreads; går säkert att tolka som att mina vänner vänder sig mot mig. Gick ut i vardagsrummet, där det varit efterfest med Fernet, och hittade en stor måltavla målad på väggen, en kniv och stora blodfläckar på golvet. Hur jag kunde däcka ifrån en sådan efterfest går mig över huvudet. En annan miss var ju att jag glömt ställa om till vintertid och trodde det var stress som fan som gällde till bussen. Väl framme märker jag mitt misstag och sitter av tiden. Kom med nöd och näppe hem, för när jag var framme och skulle handla lite käk så visade sig att jag inte hade några pengar kvar på kortet. Blev till att låna så jag kunde gå på Wolves in the Throne Room, som alltså blir nästa inlägg.

tisdag 17 januari 2012

Aggrenation. Igen. Hyfsad spelning helt klart. Härden är ett bra ställe. Hurra för Härden! Djävla stämmande hela tiden bara.




Tjeckiska Mörkhimmel och spanska Represión spelade också. Fick ju leta reda på eventet för att få fram det. Jag minns verkligen inte ett smack. Videor har jag inte heller. Vilka var jag ens där med? Vad fan?

söndag 15 januari 2012

Minns inte om det här var Bombfors eller Panikliv, men har på känn att det är de sistnämnda. Kan ju även varit något helt annat band känner jag. Anteckningarna till kvällen är borta. Lite sådär peppig punk i lagomtempo, skönt mellansnack och lite glimten i ögat. Tror han snackar om Dia Psalma i början, och det var väl därför Karlstads "punkare" inte visade sina trynen på Boltic-stugan den här kvällen. "Fy fan!" säger jag bara.


Brassarna, Derci Gonçalves, hade spelat i Oslo dagen innan och anlände till Karlstad innan någon ens var i Boltic-stugan...om jag förstod det rätt. Undrar vad man hittar på att göra i Karlstad med någon timmas dödtid när man är ett turnerande band. Utan att tidigare hört dom var jag djävligt peppad på att se dom, tycker ju det kommer rätt möe bra grind och powerviolence från Sydamerika, men blev rätt besviken. Nu när jag ser videon känner jag dock mer pepp, så jag tror nog bara jag hade en dålig dag. Hade ju knappt fått något käk i mig och så. Blev ju tråkigt utan publik; ska vara tjockt med folk, svett och moshpit. Vill utan tvekan se dom igen, under bättre omständigheter, så jag längtar lite till nästa Europa-turné.


Ostämda gitarrer, allmän fylla och förvirring. De flesta hade lämnat lokalen redan innan Aggrenation börjat spela. Att de resterande inte gjorde det förvånar mig. Det var sämsta spelningen de gjort.

torsdag 12 januari 2012

Ställer mig osäker till bandnamnet "Fucktards". Däremot var ju musiken djävligt go punkrock och dom körde även en Bad Brains-cover (Sailin' On). Tror det här kan bli något. Suktade efter mer vid spelningens slut, men det fick man ju inte. Men känner hellre så än att det blir för mycket.

En av medlemmarna hade på sig en pastisch utav den klassiska A.C.A.B.-tshirten där de bytt ut C:et mot ett "R". Hoppades innerligt på att det skulle stå för "Retards" (för den som är lite bakom flötet så skulle det alltså stå "All Retards Are Bastards"). När jag fick en närmre blick så såg jag att skaparen bakom t-skjortan självfallet inte hade samma humor som mig och jag blev såklart superduper-ledsen.



Bombangrepp gjorde sin andra spelning. Det gick uppenbarligen sådär. Det visade sig att gitarrlådan de lånade på Härden bara hade ett fungerande högtalar-element. Antar att det var därför. Kan ju inte gett mycket till medhörning...eller ens ljud ut.

Tyckte Deathcage stundtals var riktigt bra, men ofta dränktes det i lite väl mycket/långa/fula/glättiga metal-solon som jag inte riktigt klarade av. Inte just den kvällen i alla fall. Men när de inte höll på och förstörde på det viset var det grymt. Sångaren blev man nästan rädd för, på ett bra sätt. Djävligt bra grejer. Dock o-punk med typ tusen (eller 4-5) cymbaler.

tisdag 10 januari 2012

Kvällen började med någon nervös tjomme som babblade om inspelningen av sin låt och spridningen på Facebook och hur fantastiskt det är att alla (studio, tekniker, tryckeri etc) ställt upp gratis eftersom alla intäkter skulle gå till uppbyggnaden av något på Breivik-ön. Gäsp. Talet innan han framförde låten, där halva texten (den bra halvan) löd "la la la", var längre än själva låten. Efteråt proklamerade han att han inte hade tid med mer då han var tvungen att stressa iväg till Arvika där han skulle bli intervjuad. Men grattis. Hej då.

Jag tycker inte Mine To Keep riktigt har lyckats hitta hel rätt än. Inlevelsen finns där, men det hela känns på något vis statiskt. Medan Kingfisher med enkelhet trollbinder med sitt gitarrspel, så låter just klaviaturet här i mina öron trött. Textmässigt ganska pubertalt och lät överlag typiskt "Trollhättan". Lätt när man är uppvuxen med Cirkus Miramar kanske. (Jag känner förstås igen mig i att vara pubertal i mitt eget skapande och påstår inte att jag är bättre på något vis.)





Däremot var I'm Kingfisher grymt bra från början till slut. Plus för First Floor Power-t-shirt. Minus för att byta om till skjorta innan konserten. Var smått orolig när sista låten skulle vara "ganska lång" att den inte skulle klocka in på den universella lång-gränsen på 10 minuter, dock klarade den sig utan problem och jag var nöjd.