fredag 29 juni 2012

Parkspelning. Sand. Mitt på dagen. Favorit i repris med andra ord. Tyckte att det var lite för flådigt förra året i katedralen men nu var det tillbaka till samma recept men i annan park. Började med Obits. Djävligt rockigt men tyvärr utan mycket experiment eller urballning. Det höll liksom men saknade lite gnista. Men jag gillar det. Rick Froberg såg nu dessutom ut som Thurston Moore...om Thurston hade fastnat helt i tjack och lyssnat ännu mer på The Stooges.


På andra scenen i parken så var LA-brudarna Bleached på väg att sätta igång. Robin och Ola kom dit och frågade vad det var. Jag svarade att det var riktigt dålig treackords-punkpop av indiekids som säkerligen hypats för att de har folk i scenen som kan dra i trådar. Så var det också. Fast innan trodde, och hoppades jag, att de hade trummaskin. Istället hade de hyrt in typ deras musiklärare från lågstadiet som satt och inte tog något seriöst (vilket jag förstår). Fy fan. Jag hatar Bleached och de fick spela 3 gånger på festivalen. What a waste.


Dagen efter råkade jag läsa någons recension, och rekommendation, utav deras 7:or i Maximum Rocknroll och jag blir så trött. Fan!

Tall Firs var trevligt men egentligen inte så mycket mer än så. Inget dåligt, men nog något jag hellre lyssnat på hemma i soffan. Inte lika ledsen längre att jag missat dem så många gånger på Koloni.


Girls Names var segt. Atlas Sound också. Tänkte se lite på Off! fastän jag inte blev så impad av deras platta. Hype Williams också, men folk avrådde mig efter hennes Röda Sten-spelning. Yo La Tengo och Beach House spelade på andra sidan stan, och ingen av oss pallade att sitta av 4 timmar innan Shellac. Vi var sämst. Gå hem fastän man hittar gratis knark.

Rufus

lördag 23 juni 2012

Hade varit fint att se Beach Beach unplugged på den bästa scenen, men kunde inte bortprioritera Milk Music. I övrigt inte så mycket annat att peppa på. Typ Melvins och Dirty Three. Mayhem lär ju vara exakt så pissdåliga live idag som alla varnat om och så lär det bara vara pissmänniskor (hårdrockare och folk som tycker det är så djävla inne att lyssna på svartmetall) där. Ganska tom dag och det känns ännu jobbigare med de tidigare nämnda ölpriserna. Vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Inte så kul att bara sitta av tiden mellan band.

Kvällens, och festivalens, absolut bästa spelning stod Dirty Three för. Kändes som en bergochdalbana som inte avvek från sin färd nedåt mot helvetet. Skräckblandad glädje eller glädjeblandad skräck. Frontfiguren, Warren Ellis, var lika spänstig som Lyxén men 10 år äldre och med stil. Nästan varje låt var ett ständigt crescendo. Kändes som undergången och man såg fram emot att allt skulle sprängas bitar. Något som nära på skingrade euforin efter spelningen var när någon 19-årig, skärgårdsklädd, svensk pôjk med den typiska svenska frisyren förklarade för sina kompisar att det var post-rock. Jag hatar folk. Folk är dumma i huvudet. Dock ingen nyhet.

Det enda jag kan säga om The Cure är: Kajalpojke_59. Det var inte bra. Alls. De körde dock över två timmar, så de fans som hade för mycket kajal i öronen var väl i himmelriket.

Milk Music - GRY-HYMT bra.
Tre jämnåriga hårdrocksbröder och deras stonerpolare som de hittat på macken där de brukar tanka.
(Det kommer fler klipp, i ett senare inlägg, från deras parkspelning.)


Melvins ställde in och något annat band spelade istället för Siskiyou, som jag tänkte se med Dave, på unplugged-scenen. De som spelade istället var helt ok men kändes som att de hade lite samma approach varje låt (enkla trummor, mycket pukor, halvt repetetiv basgång och gitarr som ballar ur en aning). Något som på pappret förstås låter djävligt gött, men det var alldeles för välrepat och statiskt. De såg inte ut att vara äldre än 20 heller, så när de skaffat skägg så kanske även deras musik vuxit till sig lite. Basisten verkade vara en douche också som frågade efter droger och juckade fult när han stod på en monitor. Kändes överlag som om de spelar typen av musik för att det är inne, inte för att de egentligen är så djävla inne på't.


Såg ett par låtar av The Chameleons och tyckte det lät schysst men gick vidare till Dirty Beaches som jag ger exakt samma utlåtande och prioriterade tillslut en öl innan Girls som spelade på scenen allra längst bort. Det visade sig att den till och med flyttats ännu mer avlägset än tidigare år och det visade sig att Girls var totalt värdelösa. Att man gick dit, till scenen allra längst bort, kändes ju helt sjukt. Pallade inte gå dit igen för Wavves heller (som jag hade velat se främst för att höra om han skulle säga något om tidigare år då han ballade ur totalt).

Råkade gå förbi ett band, vilka spelade på demoscenen, som var inne på slutet av sin sista låt. Det lät exakt som Nick Cave & the Bad Seeds så jag fick lägga namnet ”Megaphone Ou la Mort” på minnet för närmare lyssning senare. Anar att det inte kommer vara lika bra när man hör en hel låt.

Rufus

tisdag 12 juni 2012

Danska Iceage känns som ett band som kan dödas av hypen. Tyckte synd om grabbarna, som väl är runt 20, när allt gick fel. De såg tillslut rätt sura ut, förutom gitarristen som ständigt såg helt blasé ut. Visserligen passade det bandet, men lite synd när det antagligen var helt på riktigt. Tror aldrig de borde aldrig tackat ja till att spela på en såpass stor festival som Primavera Sound. Det lät sådär, eller ja, helt ok ändå, men hade ingen större lust att se klart hela deras set. Dock är jag övertygad att Pitchfork, och dylikt, skrivit att det var hur bra som helst. Som en parentes kan jag ju nämna att vi gick förbi Archers of Loaf, som jag varit lite småpeppad på, men det dög inte ens till att lyssna på från ett kilometers avstånd.




Lee Ranaldo började rätt tamt, men hade ändå det där Leeiska poppiga från Sonic Youth. Kan ändå inte annat än gnälla över att han inte körde på som förr i tiden med kassettloopar och skit. Vet att nya skivan inte är sådan, så borde hållt undan den förhoppningen mer än jag gjorde. Det var bra, men tyvärr inte med på toplistan för 2012. Funderar nästan på om några av låtarna är saker som refuserats i Sonic Youth.

Komp-bandet, minus Steve, var djävligt töntiga. De vet nog inte vad punk, eller ens rock, innebär och har bara varit dammiga studiomusiker hela livet. Visst, de var tighta men spelade utan känsla och ena såg bara så otroligt djävla uttråkad ut bakom sina solglasögon och den andra var en totalt motpol med sitt dumglada leende. Gnäll.

Efter konserten, såg jag i ögonvrån, att Lee kastade ut sin setlist och jag gjorde en snabb enhandslyra med min vänstra hand. Någon fransk brud, som tydligt spelade på att hon faktiskt var rätt snygg, började lipa över att Lee minsann kastat ut den till henne. "It's mine. Pliiiz...pliiiiiiiiiz. But it's mine". Hade djävligt svårt att tro på att det var så plus att min lyra var lite för snygg för att ha varit förgäves. Om det nu på något vis faktiskt var så att det var "hennes" ber jag här om ursäkt, förstås.




The Experimental Tropic Blues Band - helt sjukt bra liveband. Önskar jag hade en unge som jag kunde tvinga iväg på sin första konsert så den kunde bli bortskämd för livet med ett sådant första konsertminne. Väntade på att de skulle köra The Gun Clubs ’Preaching the Blues’ men fick nöja mig med ”Garbage Man” (The Cramps), som de framförde på trummor, sång och att göra brus med tele-kablarna; bland annat på publikens tungor (och även på en vakt, som redan var vred efter sångarens alla uthopp i publiken).



En av höjdpunkterna förra året, Thee Oh Sees, ställde sig direkt på prispallen. Sjukt djävla bra. På alla sätt. The Experimental Tropic Blues Band vinner på scenframträdande men Thee Oh Sees låter faktiskt djävligt mycket bättre och det var absolut trevligt att kolla på dem fastän de inte fångade loskor med munnen eller hoppade ut i publiken och det är ju rätt skönt som band att inte behöva göra sådant för att hålla kvar publiken. Fan vad fint det var. Jag blir lyrisk bara av att tänka tillbaka på det. Tyvärr får den enkla beskrivningen, "surfinspirerad garagerock", det att vända sig lite i magen på mig. Men det är ju lite det det är.

Redan tre inställda band jag ville se. Sleep, Björk och Deathgrips. Två var dessutom de jag ville se mest under festivalen.

Satt och väntade på Spiritualized lilla, eventuellt unplugged, spelning. Men istället dök det upp tre, för oss helt okända, spanjacker som skulle spela. Eftersom det fortfarande var första dagen så blev man ändå lite förvånad över att ännu ett band ställt in. Inte kunde man gå iväg och sätta sig och dricka öl någonstans heller, då de i år närmast dubblat alla priser. Även fast det liknade svenska krogpriser (45 spänn för en öl, 60 för en grogg, 40 för en shot) så har jag, som sagt, vant mig vid mycket billigare summor och ställde mig således på tvären. Nyktert (i mina egna mått mätt).

Refused. Helt sjukt djävla dåligt. Hade inte förväntat mig något annat, men det var verkligen sämre än jag trodde. Att det dessutom blev mitt substitut för att Sleep ställde in känns ju helt vrickat också, men det var för att de andra skulle se skiten och jag väntade bara på att de skulle bli klara så man kunde gå hem och somna till ”Dopesmoker” i hörlurarna. Tycker fan det här bandet är pinsamt nu alltså. De förstör det de en gång hade, som jag visserligen aldrig var en del av, men det är jag ju extra glad över nu. Under konserten fick jag ett sms som löd "Varför spelar The Hives Refused-Covers?". Dennis Lyxzén ska hur som helst ha kudos för sin ungdomliga vigör. Att han använde engelskans kraftuttryck "fuck/ing" i varenda mening kom säkert från samma plats i hans lilla kropp.

Rufus