lördag 28 juli 2012

Kärt återseende även om långa låten den här gången inte var lång enligt den här bloggens mått mätt. Fy skäms I'm Kingfisher! Anlände precis i tid till cirkustältet i god form (4 whiskey-shots, 1 white russian och 3 öl) den här söndagen med mer form i medhavd pôse. Det är exakt vid sådana här tillfällen man faktiskt kan uppskatta att det är sittkonsert (även om det annars fa-an är det mest avskyvärda som finns. Hippies!), oavsett ens skick så är det ju ändå inte riktigt musik härja det minsta till. Plus för skäggskämten.

Att inte bli avundsjuk på Thomas Denver Jonssons gitarrspel och inte minst spelstil är svårt.








onsdag 25 juli 2012

Att jag lyssnar på Cat Power, PJ Harvey, Elliott Smith, Jesse Sykes, Sibylle Baier, Bob Dylan och så vidare, hjälper mig inte särskilt i det här fallet då jag egentligen inte kan jämföra Sea Lion med någon av dessa. Kanske närmast Jesse, då det finns någon amerikansk country-vibb, och Sibylle, men ändå så långt ifrån.

Poetiska och berättande texter, med en mjuk stämma, som på något vis kändes lite nostalgiskt amerika-romantiserande. Kanske kan klämma in Bruce Springsteen som referens på något vis. Rent gitarrplock och jag gillar att uppbackningen är avskalad till shaker och kör. Hoppas innerligt att det aldrig blir något band som spelar med, även om det funkar i t.ex. the Sweet Hereafters fall och då kanske här också. Oavsett kan jag säga att jag gillade det från första dagen jag hittade det (lustigt nog genom recensionen på It's a Trap) och började leta efter skiva, hemsida och skivbolaget som hade släppt det, utan vidare lycka (då). Hur som helst tror jag det behövs en skiva, eller två, till innan det hunnit mogna till helt, men det betyder inte att det inte landar på ett klart övervägande positivt betyg.

Här är hela spelningen (eventuellt minus en enstaka låt):

KLIPP BORTTAGNA PÅ BEGÄRAN AV ARTIST.

onsdag 18 juli 2012

Missat uppladdningen tack vare feldöpt mapp. Alltid något nytt...

Halvanonyma göteborgsbandet Weary Nous som nästan aldrig syns på scen (eller någon annanstans för den delen) dök ikväll upp som förband. Tredje gången jag ser dom och jag undrar om dom spelat så många gånger mer. Nu har det gått så lång tid, så minnet sviker...men om jag förnimmer rätt så spelade dom typ två låtar. Antagligen för det mesta improviserat. Inte lika stökigt som det varit tidigare, men förstås bra.


Har för mig att mongopunkarna The Spits, från Seattle, var råbra. Ska själv kika på videorna senare för att få det bekräftat för mig själv.











måndag 9 juli 2012

Söndag Parkhäng...igen. Det sista i Frangelico-flaskan rann ut i 4 shots och det adderades några öl på det - perfekt. Mer förvirring angående brist på information. Milk Music hade bytt scen, men blev försenade eftersom de saknade en gitarr. Det är sällan förseningar är bra, men nu var det onekligen det när ganska många missat scenbytet. Milk Music var ännu bättre den här gången, till den graden att jag skämdes över att jag spelade in istället för att faktiskt digga musiken. Känner mig dålig när jag, på sätt och vis, prioriterar en djävla blogg framför mitt egna liv.

Önskar jag hade köpt basistens bas som han försökte bli av med för 100 euro. Hade varit fett värt, men orkade inte med Ryanair-krångel. Fan också.

Överlag alldeles för durigt för att jag vanligtvis skulle klara av att lyssna på det, men det är något speciellt med deras musik. Lät stundtals som Dinosaur Jr., påminde aningen ibland om Sonic Youth fast glättigare, gladare, men överlag mer som The Stooges på något vis. Lätthanterliga, men inte helt klockrena, referenser som borde få de flesta att kolla upp grabbarna...om inte videoklippen räcker.


Efteråt var det fortsatt dekadens. Dödsrace mot Gråben som resulterade i en sprucken tumme, folk köpte chokladkakor (hela korgen tror jag nästan) av någon designstudent som bakat och gick runt och sålde, gömmande av demonstrationsflagga och slutligen att äntligen kollapsa lite (efter lägenhets-städ) efter en vecka av halvdant festande.

Rufus