söndag 31 december 2017

Först måste jag väl erkänna att jag inte hade jättehöga förväntningar på DUNDERHÄSTEN BLIXTEN, eller THUNDERHORSE LIGHTENING som dom kallade sig ikväll, just på grund utav namnet (som jag ändå uppskattar någonstans) som osade lite ploj. Ack så fel jag hade. Det var ungefär 0% ploj och bara helt grym JUDAS PRIEST-dyrkan och det är så jag vill säga att dom till och med är bättre än ROB HALFORDS gamla hårdrocksband. Det bör inte heller vara en överraskning då att det blev mycket galopp-takt. Grymt bra. Bränn bocken!

Kortedalas STRUL är gamla favoriter här och dom håller än. Men det är inte riktigt samma käftsmäll längre eftersom man vet exakt vad man har att förvänta. Det som förvånade var att dom inte hade med sig samplingen från filmen. Hur som helst, har man missat det är det grym kängpunk i rasande tempo och riktigt bitsk sång.

Sist ut var SVART MAGI som var kvällens hedersgäster då dom, efter ett missöde med skivan, äntligen hade sin releasefest för nya plattan "All Cats Are Beautiful" kombinerat med 5års-kalas som band. Det har skrivits förut men jag skäms inte för att säga det igen - detta är bland Göteborgs finest. Känns som att allt klaffar och alla är så svinigt grymma på allt dom gör att jag får dåndimpen. Ofta byggs låtarna upp av en perfekt instrumental matta som lika gärna kunnat komma direkt från 80-talets gothguldår och sedan appliceras en fläckfri sång som väver ihop allt. Det hymlas inte direkt med influenserna och vissa synthslingor låter som om dom kom direkt från graven eller från en vampyrrulle. Tidigare har de spelat CORTEX "Skuggorna kommer/Verkligheten" men hur bra den är så var det gött att dom ikväll bytt ut deras cover mot en EBBA GRÖN-klassiker istället som extranummer. Passande på många vis. Att detta blev sista konserten för mig i år känns som ett väldigt värdigt avslut och är glad att det var i 128ans regi. Tack och god fortsättning!

fredag 29 december 2017

Det finns klara likheter mellan Luxury-bandet AGENT BLÅ som var förband till bolagskamraterna i MAKTHAVERSKAN som också spelade samma kväll på Pustervik. Det snuddar på samma vis vid post-punken men har tydliga pop-influenser. Det är fint samtidigt som det är fult, och jag tycker det är fruktansvärt bra. Det är så att jag återigen känner mig bortskämd med alla grymma nutida band. Någonstans önskar jag mig yngre så att detta, och MAKTHAVERSKAN, skulle vara de enda banden som betydde någonting för mig precis som BRODER DANIEL gjorde för en generation och vad SONIC YOUTH och punk gjorde för mig.

Men även om jag inte är tonåring längre betyder det inte att jag inte kan ta till mig musiken. Inte heller så att jag behöver vara nostalgisk för att få grepp om det. Detta är grymt bra och jag önskar jag hade pallrat mig iväg till deras tidigare konserter. Något jag utan tvekan hade gjort om jag hade lyssnat på dom i förväg, men mitt envisa jag försöker alltid undvika att lyssna på något innan jag ser dom live. Speciellt om det är Göteborgsband. Detta ångrar jag bittert. Men det kanske bidrar till den golvande känslan denna kväll (som dessutom var min födelsedag). Tror det är Anders Flanders som i någon intervju sagt något i stil med att "fint kan bara vara fint, fult är både fult...och fint" och det är just sådant som tilltalar mig. Just i detta fallet skulle jag säga att det bland annat är den där melankoliska mattan som ligger över alla låtar som är "det fula" som gör att det inte bara är dussin-pop. Något jag reagerade på efteråt var att jag kunde höra andra i publiken som irriterat sig något på frontpersonens nonchalanta stil med armarna i kors under hela konserten. Jag tyckte tvärtom att det passade perfekt och snarare var tufft. Oavsett om det var genomtänkt trots eller inte. Det var en klockren kväll från början till slut.

torsdag 28 december 2017

Tre svinbra band på samma kväll. Få förunnat och så vidare. Göteborgs egna MORNING MOON gjorde sin bästa spelning hittills. Ljudet var så perfekt för hur deras variant av shoegaze-pop ska låta denna gången och det känns så synd att det aldrig tidigare rattats likadant. Ytterligare ett band jag vill se återkommande gånger eftersom man inte riktigt vet vad som händer.

Trion MAKORIA, som tagit sig hela vägen från Luleå, var helt nya bekantskaper för mig. Det var absolut punk men inte i traditionell tappning. Det känns som att dom tagit flera influenser från 70-/80-talets industriband på något sätt. Skrikande sång, ylande gitarr, pumpande synth och en helt vild ståtrummis som bankade sönder redan trasiga trummor. Och det var utan tvekan trummisen som stal de flestas blickar och jag tror egentligen inte det främst var på grund av skyddsoverallen och gasmasken utan snarare på grund av ett helt frenetiskt bankande. Som en rabiat och förvuxen apa på både tjack och syra som lyckats gömma sig bland oss tack vare den heltäckande munderingen och äntligen får utlopp för sitt raseri mot mänskligheten genom att ursinningslöst banka på sitt skrot som om det vore våra egna fula anleten. Någonstans fick detta mig också att tänka på den där SVT-serien Svenska Slut som gick någonstans i början av 2000-talet. Hade Atari Teenage Riot varit med där hade det kunnat låta såhär.

Avslutarna för kvällen var råpunksfavoriterna från Trollhättan, GIFTIGT AVFALL, och dom gjorde det med råge. Vet inte vad jag kan säga som inte redan är sagt om dom, det är ju inte första gången dom är med här på Never Understand. Något som etsat sig fast i minnet är dock att vokalisten någon gång under spelningen kisade på ett ondskefullt sätt och blickade ut över den lilla publikskaran. Som om en smocka hängde där i luften och kunde åkt på vem som helst som inte vände bort blicken när ögona möttes. Jag kissade nästan ner mig av rädsla just då. På ett bra sätt.

fredag 22 december 2017

MORAL PANIC satte upp ett tidigt lördags-gig på SEKTEN som tyvärr inte lockade till sig särskilt många besökare. Alla band körde typ 10 minuter. Det var så djävla gött på något vis att alla bara rensade och så var det klart. Man hann aldrig på trött på't men man hann känna in det goa. Höjdpunkten tyckte jag var första bandet som, även om medlemmarna inte direkt är nya i punk-scenen, körde sitt första gig som PIPE DREAM. Gamla skolans hardcore. Goa riff, bra sång, gott rens och inte för mycket gubb-takt. Någon gång tror jag att jag tänkte på D.R.I. när jag var där, men nu när jag lyssnade igenom det igen kände jag inte samma vibb alls. Knepigt det där. Önskar dock alltid mer d-takt, men det var fan bra.

Nästa band kommer från Polen och heter FALSE ACT. Långsam hardcore eller bara mid-tempo punk? Jag vet inte vilket, men förmodligen någonstans däremellan. Massa reverb på sången är det i alla fall och det gillas. Tyckte nog det var trevligare att lyssna på det i efterhand än just där. Såg väl visserligen allt utöver PIPE DREAM som en bonus den kvällen. Sen har jag ju också en förkärlek till polsk punk så det var ju inte en helt dålig bonus så sett.

Sista bandet, SLUG ABUSE, hade lite samma medlemmar som förra fast hade roterat instrument lite. Punkig post-punk. Påminner en aning om den finska skolan med LAST DAYS, KUUDES SILMÄ och alla dom. Fast jag måste säga att jag tycker finnarna gör det bättre. Skulle vilja att dom filade lite mer på melodierna men hade lätt velat se dom igen. Gillar namnet på något skevt sett. Slug är ett bra ord.

tisdag 19 december 2017

Det skojades kring det här dagarna att MATTIAS ALKBERG skulle fått Nobelpriset. Tycker dock det hade varit välförtjänt, även om jag misstänker att framgångarna är främst inhemska. Oavsett så är det stor popmusik och påverkar djupt. Denna kvällen var i KLUBB UNDERGRUNDENS regi i regnets huvudstad Borås och det är nästan så det överträffade spelningen i Göteborg. Men det blir väl alltid lite mer speciellt när man åker från sin hemstad för att se en konsert. Förväntningarna höjs. Nya intryck att ta in och så vidare. Detta är en solklar favorit från året som gått och lär väl dyka upp snart igen i årets top 10-lista. Gillade att åka till Borås i ett litet gäng. Gillade stället, Pumphuset, där konserten var. Gillade att sitta vid kanalen.

I övrigt hade mina anteckningar från kvällen dessa punkter:

Att slicka fingrarna när allt ballar ur.
Subtil genialitet. Som Jello Biafra fast inåtagerande - lika subversiv.
Det är nästan sjukt att tycka det är så bra men ändå gå därifrån på något vis ledsen.