onsdag 29 november 2017

STILL ILL, BEVERLY KILLS & DESIRE AND HER DRUNKS delade scen på OCEANEN för över en månad sedan, och allt jag har kvar är helt oläsliga fylleanteckningar. BEVERLY KILLS var bra. Ett av få bandnamn som är något av en ordvits som faktiskt går hem hos mig. Känner att det ändå finns mer än ett "höhö" i det. Dom hade två olika personer på sång och dom växlade nog främst mellan låtar och det kändes lite som två olika band tack vare det. Vilket faktiskt var gött. Önskar jag kunde gått på deras gig på HOLY MOLY förra veckan, men var uppbokad på annat. Stundtals något för poppigt, men dom har också något jag gillar, så lär ju följa det här för att se vad som händer. Någon gång var det för mig ganska tydliga SONIC YOUTH-referenser också. Men det är där omkring dom rör sig tror jag - i den amerikanska 90-tals-indie-scenen. Utan att jag själv lyssnar på PAVEMENT tänker jag att det är säkert är något dom lyssnat mycket på.

DESIRE AND HER DRUNKS påminner, kanske inte så konstigt, något om HOTET även om det här har mer betoning på sista sista stavelsen i punk-rock medan HOTET snarare har det omvända. Det känns som att det finns massa band att referera till vad det gäller stilen, men jag har inga i huvudet. Riktigt bra oavsett. Också ett band jag vill se fler gånger. Skojfriskheten (menar detta på ett gott sätt) med basen påminner stundtals lite om DEAD KENNEDYS. Men överlag är det nog mer korkat. Jag gillar korkad musik.

STILL ILL. Milde Moses. Älskade TRAMPSTAMP som samtliga var med i tidigare. Bandet har passerat Göteborg otaliga gånger men jag har varje gång varit på annat. Det är inget jag kan få ogjort men det är något jag önskar. För djävla bra. Ännu bättre än TRAMPSTAMP, även om det är något skilda genres. Det är inte lika tydligt politiskt. Det är mer hård post-punk. Nä, jag tar tillbaka det. Jag vet inte vad det är! Men just den ambivalensen kanske säger något om hur dom låter. Tror dom själva kallar det "spion-punk" och det kan dom få göra. Kalla Kriget-vibbar får jag inte, men jag köper det ändå. Tänker någon gång på Vänersborgs stoltheter AFFORDABLE HYBRID fast mer mölj. Äh, fan, nästa gång dom spelar måste jag ställa in allt annat. Så bra är det.

tisdag 7 november 2017

Det är lite extra fint när man ramlar in i exakt samma sekund som bandet går på scenen. Dock är det extra dåligt om man tänkt få en bra plats för att fota samtidigt som man inte skymmer någon. Hur som helst gick det ju bra. MAKTHVAVERSKAN (5/6) var nervösa, vilket såklart ger en extra charm, men tycker inte dom borde ha något att vara ängsliga över. Det var riktigt bra och så himla fint. Nu är det nog något år sedan jag såg dom sist men om det inte är jag som bara blivit mer mottaglig så har dom bara blivit bättre och bättre. Det melankoliska skimret över de flesta låtarna är det som är pricken över i:et. Lite påminnande om JOY DIVISIONS gamla hit "Love Will Tear Us Apart". Utan det hade det bara varit ett vanligt pop-band. Ofta så orkar jag inte med en hel genre utan plockar enbart ut det bästa. Som med russin i bröd, fast tvärtom. Känner att MAKTHAVERSKAN är ett sådant band; jag orkar nog sällan med annat som låter liknande men detta är riktigt bra. Förstår varför dom blivit så stora. Dom är både skickliga och känns genuina med allt dom gör. Känns väldigt tacksamt att komma in på Oceanen och se dom på en så liten scen. Köpte inte nya skivan men måste göra det vid bättre tillfälle än en trång och svettig spelning. Tycker för övrigt fortfarande att deras tygväska som dom döpte till "makthaväskan" är den bästa merchen någon släppt.

lördag 4 november 2017

Efter några skivinköp på Linné Skivbörs, ett par föröl på Kelly's och Blackbird så stegade jag in på Bengans Fik några minuter innan HOTET (5/6) skulle köra igång. Det var från början till slut utmärkt. Vill typ starta band med varanda individ i bandet. Bra och coola och vartenda band som ger en känga till nazister får ett extra plus i kanten. Förstår inte hur man kan få tre trummor att låta så mycket och så bra. Notera tre trummor, inte tre trumset (det hade ju varit helt idiotiskt). Grymma djävla solon och hooks, kompgitarr som är lika stadig som en mosbricka och en go bas (som dock hördes lite dåligt). För att inte tala om sången som såklart är redigt massa grädde på moset. Visuellt blir det ju även bara bättre av att trumma samtidigt. Fattar det inte. Väntar fortfarande på skivan. Det här blev typ ett kärleksbrev. Men kort och gott var det verkligen en påminnelse om varför jag älskar punk och Göteborg.

Nästa band, som dessutom fått till en ordvits i sitt bandnamn, GUANTANAMO BAYWATCH (3/6), skulle avsluta kvällen. Typiskt Amerikanskt. Välslipat musikaliskt men i slutändan substanslöst. Det låter hyfsat bra men har inget eget. Känns som sagt som ett återkommande fenomen. Grundreceptet är väl dock tillräckligt för att tilltala mig till rimlig nivå men det lyckas inte ta sig dit. Mjukdistad Surfpop a la Burger Records. THE CRAMPS utan stök. Vet inte vad jag ska säga. Diggade trummisen och basisten. Spelade såklart även alldeles för länge men ursäktas för den här gången eftersom det var sista giget på månadslång turné. Publiken verkade vara djävligt peppade på dom också så det var kanske inte så konstigt att dom körde en lång spelning. Eventuellt blev det ett extranummer, men jag hann nog ta mig därifrån innan det.