torsdag 31 maj 2018

När det släpptes biljetter till PROTOMARTYR i Sverige och Norge var jag snabb på att införskaffa sådana. När det långt senare uppdagades att även TYVEK skulle spela dom kvällarna blev peppen ännu större. När datumet så småningom började närma sig kändes det dock något ohållbart att åka till Lund och sedan Oslo dagen efter. Men redan efter dom första ackorden som förband i Lund hade jag blivit helt övertygad att jag skulle bli tvungen att se dom i Oslo också. Att jag skulle se dom på NEJD var oavsett redan bestämt och det är ju där vi är nu. På ganska så färska konstgalleriet på Ringön. Först bjöd ARV OCH MILJÖ på ett kort noise-set och det var lätt bästa gången jag sett det. Tyvärr hann jag dock inte få upp kameran i tid, så det står odokumenterat. Får helt enkelt överträffa sig själv på nytt vid nästa tillfälle.

Fastän det nu blev tredje gången jag såg TYVEK på denna turnén så var det inte en tråkig sekund. Skulle nog säga att det dessutom var det bästa setet dom spelade av dom gångerna jag såg dom. Visst, man får inte samma ljud eller styrka i ett litet galleri, men däremot mycket bättre stämning än på en steril klubb. Speciellt då det tyvärr inte någon av de tidigare gångerna kändes som om särskilt många peppade på TYVEK. Jag menar, redan i öppningslåten, 'Tip To Tail', borde man omedvetet börja sjunga med och känna myror i benen. Längre in bjuder dom på den över ett decennium gamla rökaren "Honda". Varje gång jag tänker på TYVEK så tänker jag att det är någon form av lo-fi rock eller garagerock, men varje gång jag lyssnar på det så inser jag att det finns en viss okonstlad skevhet i det hela som gör att det för mig faller lite utanför den ramen. Eller i alla fall hamnar i utkanten. Hoppas det inte dröjer lika länga till att man får se dom igen. Att dom i Göteborg aldrig spelar på "etablerade" ställen förbryllar mig, men jag far knappast illa av det. Men det ställer mig frågande till hur många band som flyger under radarn och bara kommer upp till Köpenhamn/Malmö eller hoppar över Göteborg i förmån för huvudstaden. Hur som helst är detta ännu ett exempel på hur Göteborgs underjord briljerar. Det är bara att tacka NEJD och Levande Begravd och alla som går på arrangemangen.

onsdag 30 maj 2018

Har flera gånger varit nära på att ta semester och åka utomlands eftersom PROTOMARTYR aldrig blivit bokade till Göteborg eller ens Sverige. Vad dom uteblivna bokningarna berott på har jag ingen aning om och inte heller varför dom dyker upp just nu istället? Hur som helst så skulle det inte bli något stopp i Göteborg så jag och min gode vän bokade snabbt biljetter till både Lund och Oslo på farhågan att vi inte skulle få möjlighet att se dom så nära igen. Hur som helst, väl nere i Lund och på MEJERIET öppnar deras vänner TYVEK kvällen och jag känner genast att "jo, jag måste fan åka till Oslo också om så enbart för att se TYVEK igen". Så djävla rivigt och bra dubbel-headliner. Men eftersom jag inte filmade så hoppar vi över den här biten av kvällen och går vidare till nästa etapp - PROTOMARTYR.

Även om jag tycker att senaste plattan, 'Relatives In Descent', är rimligt bra så håller jag den inte i närheten av lika högt som dom tidigare två som snurrade ganska konstant när jag upptäckte bandet. Denna har hamnat i skymundan för annat. Dom öppnar med 'My Children' från nämnda album men avviker efter det till tidigare alster och sedan tillbaka igen. Och oavsett vad jag tycker om det senare dom gjort så är det en bra blandning och det funkar ihop och känns inte avvikande eller som någon ny riktning eller liknande. Det går hand i hand. Det är fortsatt avskalade och halv-udda trumkomp, repetitiva och nästan lite oroväckande gitarrslingor och en bas som binder samma det hela under en monoton, och ibland ganska punkig sång. Efter att ha sett det live så låter det nog nu till och med något bättre på platta, men det är något tidigare låtar aldrig behövde för att fastna. Det är kanske inte lika hookigt längre utan mer en massa. Det är först när dom kommer en halvtimme in i setet som dom drar av 'The Devil In His Youth' och då det verkligen börjar hända grejer. Efter det sipprar '3 Swallows' från deras första platta fram och det låter långt mycket bättre nu än 2012, därefter 'Trust Me Billy'. Utan att låta bitter eller hata på det nya, så känner jag väl ändå viss uppgivenhet att inte ha kunnat se dom tidigare turné i Europa då jag utan tvekan hade sett dom nya låtarna som trevliga bonusar istället för att det är tvärtom - att det gamla är bonusen. Det är dock fortfarande väldigt bra och jag kommer utan tvekan se dom igen om det blir en nästa gång på vår kontinent även om det är andra halvan av konserten som tilltalar mig mest. En ytterligare fantastisk detalj som inte går att låta bli att kommentera är hur, den för övrigt väldigt ödmjuka, frontpersonen ständigt lyckades hitta ölflaska efter ölflaska undanstoppad någonstans i sin kavaj. Mycket vackert.



Setlist:
My Children
I Stare At Floors
Don't Go To Anacita
Corpses In Regalia
New Song
Windsor Hum
Up the Tower
Male Plague
What the Wall Said
The Devil In His Youth
3 Swallows
Trust Me Billy
A Private Understanding
Here Is the Thing
Dope Cloud
Come & See
Half

Why Does It Shake?
Scum, Rise!

söndag 27 maj 2018

KRISTEN RESNING, som jag måste anta är plockat från MISSBRUKARNAS låt, kanske är en av de mest omaka trion människor jag sett samlade på scen. Det menar jag förstås på det allra bästa sättet. Från vänster till höger har vi en något äldre, något mer välklädd, herre på ståtrummor som skulle komma direkt från vilken folkhögskola som helst. Frontar gör någon form av äldre sketunge med skatekeps, tatueringar och linne och verkar nästan vilja starta bråk med alla i publiken. Längst till höger står någon som verkar mer tillbakadragen och plikttroget hamrat ut riffen på sin hårdrocks-gitarr. Ganska snabbt rullar frontpersonen in sig i en matta, sedan fortsätter det med obekväm närgångenhet och annat spex. Hörde efteråt att det var flera som inte uppskattade det. Jag sållar mig till dom som tyckte raka motsatsen. Tycker det ofta är lite för snällt och anpassat på scen. Men det råder KRISTEN RESNING bot på och det går väldigt hand i hand med deras väldigt aviga punk som stundtals snuddar vi någon slags no wave-nihilism.

Besökarna från Californien, NEIGHBORHOOD BRATS, spelade efter en mer tydlig punk-rock formel med raka ackord, hetsig fyrtakt, tydliga hooks och mycket studs. Väldigt uppåt och det är väl solen som fläckat av deras riffmakande. "Kompetent" är nog ett ord jag hade velat använda. Men bara för att det är kompetent betyder det inte att det är bättre. Det är tillrättalagt och "som det ska låta". Men fortfarande ändå bra till den rimliga gräns den här typen av band kan vara. Dom fyller en funktion. Till det vill jag tillägga att en sak som tog bort från underhållningen var att dom spelade alldeles för länge. Dock är jag mer förundrad över hur man orkar studsa runt och hålla igång så mycket under 40 minuter. En eloge till det. Men att ett punkband spelar 40 minuter får gärna vara en företeelse som stannar i Tyskland.

måndag 21 maj 2018

Åttiotalet var denna kväll på Pustervik närvarande på många fler ett ett vis. Man kan enkelt säga att det var som passerade dagar från igår. Det gamla Göteborgska post-punkbandet KAI MARTIN OCH STICK! firade 40 år som band och spelade låtar från hela deras liv. Något som var smått fascinerande var att det kändes som att vara i en bubbla. Som att 80-talet inte alls lämnat oss. Och det är skönt att ljudet inte anpassats till det årtionde vi nu lever i. För mig som inte sett dom tidigare. Även om Kai Martins ålder inte alls märktes av så tog ändå blåsinstrumentalisten över scenen helt och hållet. Det var som en saxofonmagiker från Sagan om Ringen i en åttiotalstappning med solglasögon. Det var alldeles fantastiskt bra. När det till och med började spelas på två instrument samtidigt...jisses. Att ena gitarristen sedan (och detta säger jag med all välmening) såg ut som en karikatyr ur en cirkusföreställnings starke-man, någon annan hade en stor schackrutig kostym och så vidare. Har redan sagt det, men...å t t i o t a l e t!

Även om det var en mycket lång konsert, en mycket längre än vad jag behöver, så kan jag inte sätta minus för det då det ändå var deras jubileum. Då får man fan göra vad man vill...till exempel spela igenom stora delar av en fem album lång diskografi som spänner mellan 1980-2016.

torsdag 10 maj 2018

Typiskt för bra kväll där jag stannade lite för länge (fastän jag var den som hetsade om att gå vidare efter att giget var över), drack öl (fastän jag inte tål det), försökte prata finska och tillslut nog var tvungen att promenera hem. Men nu börjar vi i fel ände. Vi kom dit 10 minuter för sent och hade således missat hälften av KOVAA RASVAA:s set. Men det var skönt att ramla rakt in i ett totalt rens. Tror första meningen i videon lyder "tappaa kaikki", vilket betyder "döda alla". Över det spelar gitarren något som nästan låter som ett ondskefullt döds-riff. Men sammantaget är det rensigt och vansinnigt nog för att klassas som powerviolence men det är fortfarande tillräckligt skitigt för att också bara kallas punk.

Likheterna mellan kvällens två band är ganska många. Skillnaden ligger väl i att KOHTI TUHOA lirar mer d-takt och alltså har något närmre till att ramla ner i käng-träsket än föregående kvartett. Även om dom också påvisade ganska mycket vansinne, kaos och rens. Råare blir det ju dessutom av att det sjungs på finska (och detsamma gäller förstås även KOHTI TUHOA). Toppenkväll. Typisk konsert som inte hade kunnat hända på "de etablerade" krogarna under någon omständighet i "kultur-Göteborg". Men men...som KOVAA RASVAA avslutade det; "Tack så mycket. Det var det."

fredag 4 maj 2018

Jag tycker att STINA FORCE är grymt bra och samma med SVÄRTA. Det är nästan så att LA WITCH hamnade i skymundan bara för den här helt tokigt bra bokningen av KLUBB 8. Hade tidigare sett STINA FORCE i källaren på HPKSM när hon spelade innan HEAVY BLEEDING, om jag minns rätt. Hade tyvärr inte möjlighet att filma då men tack vare det visste jag vad jag kunde förvänta mig. För dom som inte hört det är det enbart sång och trummor (förutom det enstaka bakgrundsspåret). Det blir flera gånger, tack vare den intima lyriken, för mig nästan lite obekvämt och jag gillar att hon kan rycka i dom trådarna. Just texterna verkar sväva mellan halvt absurdistiska, politiska och självupplevda och ibland vävs samtliga saker samman. Leveransen av dom är ständigt med total inlevelse. Tycker redan detta är bra så ser verkligen fram emot att höra vad hon hittar på med orkestern hon planerat att spela med.

Kan inte sluta skicka hyllningar åt trion SVÄRTA. Släpig, eller tung, och mörk punk utan att det förlorar sig och blir något annat än just punk. Utan att dom håller sig till en trött punk-formel till hur det ska låta. Peppen en får av grymma "Girl Gang"...Stämsången i 'Ride It On', lika djävla bra varje gång. Går inte att tröttna. Men ska jag börja räkna låtar så blir det en lång lista. Andra band dom figurerar, eller har figurerat i, inkluderar bland annat SJU SVÅRA ÅR, VICIOUS IRENE och EIN, ZWEI, DIE!.

Det är något som gör att det är extra passande med svarta väggar och dödskalle-pentagram när LA WITCH långsamt inleder sitt set. Någonstans tänker jag på DEATH VALLEY GIRLS fastän jag inte riktigt kan komma ihåg hur dom låter. Något som verkar vara ett återkommande tema för mig gällande dom här amerikanska banden. Gud vad gammalmodig jag låter nu. Hur som helst...även om jag inte uppfattade det på plats så kan jag nu absolut höra influenser från THE GUN CLUB i både gitarr och trummor, fast mer dränkt i reverb, i någon enstaka låt. Sången, precis som egentligen resten, är dock släpigare. Som att ha varit ute i solen för länge och lojt försöka dra sig in i skuggan. Själv kan jag inte riktigt hitta några egentliga hooks utan när det görs utrymme för sådant så är det mer gitarr-nudlande som delas ut. Inget fel på det i sig, men det fastnar inte lika lätt utan blir mer en känsla som kanske inte dröjer kvar längre än tills konserten är slut.