söndag 27 maj 2018

Bengans Fik: Kristen Resning & Neighborhood Brats

KRISTEN RESNING, som jag måste anta är plockat från MISSBRUKARNAS låt, kanske är en av de mest omaka trion människor jag sett samlade på scen. Det menar jag förstås på det allra bästa sättet. Från vänster till höger har vi en något äldre, något mer välklädd, herre på ståtrummor som skulle komma direkt från vilken folkhögskola som helst. Frontar gör någon form av äldre sketunge med skatekeps, tatueringar och linne och verkar nästan vilja starta bråk med alla i publiken. Längst till höger står någon som verkar mer tillbakadragen och plikttroget hamrat ut riffen på sin hårdrocks-gitarr. Ganska snabbt rullar frontpersonen in sig i en matta, sedan fortsätter det med obekväm närgångenhet och annat spex. Hörde efteråt att det var flera som inte uppskattade det. Jag sållar mig till dom som tyckte raka motsatsen. Tycker det ofta är lite för snällt och anpassat på scen. Men det råder KRISTEN RESNING bot på och det går väldigt hand i hand med deras väldigt aviga punk som stundtals snuddar vi någon slags no wave-nihilism.

Besökarna från Californien, NEIGHBORHOOD BRATS, spelade efter en mer tydlig punk-rock formel med raka ackord, hetsig fyrtakt, tydliga hooks och mycket studs. Väldigt uppåt och det är väl solen som fläckat av deras riffmakande. "Kompetent" är nog ett ord jag hade velat använda. Men bara för att det är kompetent betyder det inte att det är bättre. Det är tillrättalagt och "som det ska låta". Men fortfarande ändå bra till den rimliga gräns den här typen av band kan vara. Dom fyller en funktion. Till det vill jag tillägga att en sak som tog bort från underhållningen var att dom spelade alldeles för länge. Dock är jag mer förundrad över hur man orkar studsa runt och hålla igång så mycket under 40 minuter. En eloge till det. Men att ett punkband spelar 40 minuter får gärna vara en företeelse som stannar i Tyskland.

Inga kommentarer: