torsdag 28 juni 2018

Det börjar med att gitarren maler ett enkelt, men ack så bra, tre-ackords-riff och efter några vändor hoppar bas och trummor på. Redan här är i alla fall jag, som man säger, "hooked". Det läggs på små överraskningar, eller finesser, i det som håller det intressant för den som eventuellt hade tappat intresset. DESIRE AND HER DRUNKS hade kunnat vara en trio, men den fjärde medlemmen körar, spelar tamburin, trummor, någon synth-slinga och allt det andra extra som behövs läggas på. Lite som den där sista kryddan som gör det perfekt, eller den sista potatisen som gör en sådär perfekt mätt.

Vet inte om det var för att mina förväntningar var lägre eller om DIRTY BURGER faktiskt var betydligt bättre nu än senast jag såg dom. Många nämner THE STOOGES som avstegrampen för deras musik, själv köper jag det inte riktigt. Det är rock'n'roll. Lite halv-skitig sådan. Det är möjligt att vokalisten försöker komma åt den där ibland lite nasala och uppkäftiga sångkvalitén som IGGY POP har men når inte riktigt dit. Om dom fortsätter åt "rätt" håll kommer jag säkert gilla dom om ytterligare 6-12 månader. Nu blev det mer en paus för vad som skulle bli en lång kväll.

Bara att skriva "galen disko-punk" får säkert vissa att direkt kolla in THE GUILT, medans andra ryggar tillbaka och hoppar till nästa band. Jag tillhör absolut den första kategorin även om jag inte hade en minsta aning om hur den här skånska duon lät innan dom stod på scen. Introduktionen kan lura en när det där väldigt enkla och avskalade trum- och synthbas-partiet rullar på. Men rätt snabbt välter det och det skriks och en ultra-distad gitarr maler kvint-ackord. Politiska, utan att tumma på det dansanta eller medryckande, hårdsynth-dängor med ruffig punk-gitarr. Mycket bra. Även om dom bara är två så har dom mer scennärvaro än vad som skulle rymmas i ett storband. Det finns knappt plats att andas. Träningskläderna är befogade.

Som vanligt hade jag inte en aning om vad jag skulle förvänta mig. THE GESTURES från Stockholm ryckte verkligen undan mattan för mig. Lite för sig själva också då dom redan i första låten spelade av en sträng. Lånar sedan två (!) gitarrer och i andra låten åker sladden ur. "För punk för det här stället" som frontpersonen uttryckte det. Ibland ser det ut som att trumslagaren, i inräkningarna, tänker "helvete, nu kommer det gå undan!!!". Det gillar jag. Att man liksom blir förvånad eller oroad av det man själv gör. Mestadels handlar det om snabb och jag-är-arg-på-morsan-skrikig 4-taktspunk (i olika, men ofta hetsiga, tempon) men det varvas även med lite tyngre/långsammare bitar. Tror inte jag kunde urskilja tillräckligt av något sångparti för att bilda mig en uppfattning om vilka teman dom berör. Någon överdriven positivism är jag dock tämligen säker på att det icke handlar om.

CO SONN, som fick bli det sista jag såg denna kvällen, gjorde en spelning som inte kändes som deras bästa. Vilket förklarar varför dom efteråt bad mig att inte lägga upp videon. Ser oavsett fram emot nästa gig, för det är riktigt bra trots att potentialen inte riktigt sken igenom ikväll. Lite som WAVVES fast bra eller ett dummare THEE OH SEES. Sista bandet, LÜT, hann jag inte se då allt skjutits fram och dragit ut på tiden. Avslutningsvis vill jag bara ställa mig frågande till att om detta var festen för FARSOTS ettårs-jubileum så undrar jag hur dom ska bräcka det nästa år? Kan dom boka bättre band? Kan det bli ännu bättre stämning? Kan det grillas ännu mer kôrv? Det återstår väl att se om ännu ett år. Det här var rakt igenom grymt djävla bra. Återigen säger jag "Grattis FARSOT!" samtidigt som jag egentligen hellre vill säga "tack!".

måndag 25 juni 2018

BURNING KITCHEN var onekligen det som faktiskt lockade in mig till den här kvällen på Pustervik. De andra banden har jag sett en miljon gånger tidigare men BURNING KITCHENS gig känns något mer sällsynta. Tyvärr kom det inte riktigt till rätta på grund av ganska burkigt och underligt ljud och till en början lite för mycket oönskad rundgång. Draperiet öppnades inte heller hela vägen så ena gitarristen gick inte att se från min plats (försöker alltid vara mot en vägg eller liknande för att inte vara i vägen för andra) och jag hade nog inte ens nämnt det om det inte var så att det öppnades helt för nästkommande två band. Det kändes som någon slags markering, men jag kan också övertolka saker och ting. För de obekanta är det fyrtakts-politik för hela slanten. Punk-rock om man ska slänga ner dom i ett fack. För att höfta, och använda för gamla referenser, kan man väl säga att dom har lika mycket gemensamt med CRASS som med THE CLASH tidiga period. Det är inte särskilt vackert utan mer rakt på sak och där åsikter och hjärtat är det som värderas högst. Även om medlemmarna har varit med i en diger skara band är kanske de närmaste av dom SJU SVÅRA ÅR, IMPERIAL LEATHER och i viss mån SVÄRTA.

Sedan kom paus-musiken i form av SISTA SEKUNDEN. Vad ska man säga? "Dötråkig arenapunk" vill jag sammanfatta det med. Någon gång under spelningen sa vokalisten "fan vad gött det är att spela hardcore". Då kände jag bara "ja, men spela hardcore istället då". Men det är såklart lätt för mig att vara taskig, snäv och tråkig hardcore-purist här bakom tangentbordet. SISTA SEKUNDEN var bra för 12 år sedan men nu har det bara vattnats ur. Tycker snarare det påminner om trallpunk än annat, och det finns det andra band som gör bättre.

Om BURNING KITCHEN mest använder musiken som medel för att förmedla ett politiskt budskap så är nog det ur-göteborgska TRUBBEL närmast motsatsen. Här är det snarare personliga texter och allmänt stök och hålligång som gäller. Det märks också tydligt att det är ett utlopp som publiken väntat på hela kvällen - om inte längre. Det skulle vara rent hittepå att säga att deras, med all välmening, dumma punk-rock inte tilltalar något extremt primalt längst bak i hjärnan, vilket avspeglar sig i den studsande och svettande publikmassan. Något som TRUBBEL verkar lyckas med vartenda gig. Det är fruktansvärt medryckande och det är svårt att låta bli från att sjunga med och hytter inte näven så är det minst så att Converse-dojorna studsar i takt utan att man märker det. Men även om jag tycker det är bra blir jag ändå ganska snabbt mätt på både konceptet och kanske främst alla halv-nakna kroppar på scenen (som redan började med SISTA SEKUNDEN) och väljer att avrunda med några kalla i baren i stället. Hade jag fått i mig några fler innan hade jag förmodligen inte hamnat vid bardisken så snabbt igen.

Bonus-GIF:

torsdag 21 juni 2018

Andra dagen av Banned In GBG tog en annan vändning än gårdagens slöa och mörka tongångar. Invigde kvällen gjorde Göteborgs HEMSKT NÄRINGSLIV. Svårt att fästa helt i en specifik genre då det verkligen sticker ut från den vanliga enkelt fack-placerade punken. Det finns mycket metal där men det är inget solo-onani utan snarare tyngre och tuggigare delar. Texterna handlar väl i regel om samhällets förfall på olika sätt och all skit runtomkring en. Varför dom har tre gitarrister går över mitt huvud. Även om det inte riktigt gick hem hos mig var det fortfarande kul att kolla på tack vare vokalisten. Tror dock det kan växa på mig och jag kanske är fast om några lyssningar.

Första utomsocknes gästerna var malmöiterna THE OHNOS. Ett gött djävla rock-band med fötterna djupt rotade i 90-talet. Fick verkligen känningar från min uppväxt och längtade tillbaka till små festivaler à la Westgotha. En av låtarna handlade om SONIC YOUTH-basisten, Kim Gordons, skor som en av medlemmarna köpt och som dom misstänkte det låg en förbannelse över. Någon annan handlade om att få klamydia i julklapp. Det kanske låter buskis och plojigt men det var aldrig den känslan jag fick. Det var mycket goa synkroniserade moves och sånt som kändes lika seriösa som med glimten i ögat. Men också kändes det så djävla rutinerat. Det här var grymt bra!

Sedan blev det ännu stökigare med hjälp av Oslos WET DREAMS. Som ett garageigare eller stökigare THEE OH SEES stundtals, speciellt när dom flummade ut i distade och psyk-inspirerade jams. Mina anteckningar, som inte var i det nyktraste laget har skrivit något jag inte kan tyda om "grunge". Kanske fanns det en vibb av det också. Vad fan vet jag. Något som är säkert är ju dock att frontpersonens tröja med en pornografisk bild av en kvinna var riktigt töntig (på fel sätt). En uppenbar löjlig provokation. Att personen sedan inte hade på sig den efter spelningen visade ju mer att det var vald scenklädsel. Löjl. Utöver det var det en höjdpunkt.

Vad kan man säga om TWIN PIGS som inte redan sagts här eller annanstans? Gött driv och sväng. Så mycket bra hooks och svårt att fästa blicken på något speciellt ställe eftersom det känns som att det händer något på alla kanter av scenen. Gött med en synth som bas. Dom vet hur man lockar in lyssnaren både på skiva och live. Kanske ännu mer live för det är svårslaget på scen. Enda minuset den här gången var att den gula sladden inte höll hela spelningen. Hoppas den lagas.

OUT OF VOGUE. Tråkig hardcore. Grabbigt så det sjunger om det. Mycket covers. Mycket covers jag inte bryr mig det minsta om. Det här är verkligen inte min del av punkscenen. Har liksom aldrig kunnat anamma grejen med samhörighet, mosh och allt vad det är. Har nog alltid mer dragit mig till det som är kallare och mer utanför. Är väl mer en sådan som isolerar mig. Fattar ändå att det för vissa var kvällens höjdpunkt att få veva lite näve till det här gamla gänget. Jag har dock ingen tidigare relation till dom och kommer inte heller ha någon fortsatt sådan.

Fick någon gång efter årsskiftet höra att GORILLA ANGREB bokats till Göteborg. Skrev genast in det i kalendern och skulle inte låta något annat komma i vägen. Det här är alltså det danska bandet som säkerligen till stor del influerade MASSHYSTERI men som själva alltid på något vis var aningen punkigare och har mer än bara en låtstruktur. Missförstå mig inte, jag älskar MASSHYSTERI också, men det här gänget har överhanden. För mig är det i princip 40 minuter av hits, även om vissa är mer hits än andra. Till exempel hela första 7-tummaren med Astma, Der Skal Drikkes Mere End Før, Mit Lille Sorte Æg och De Kommer Ud Om Natten eller København (Ligger I Ruiner) från samlingsplattan med snarlikt namn. Hela den eran i den danska punken i början av 2000-talet när Kick'n'Punch släppte det bästa ur Danmarks (Köpenhamns?) punk-scen är mer än bara ett minne nu när GORILLA ANGREB spelar igen. Men det här ska inte dra iväg mer åt att prata 18 år gamla minnen. Det var ett riktigt bra och energiskt gig, men med facit i bakfickan på hur det var senast i Stockholm så vet jag att dom skulle kunna ännu mer. Det drar dock inte av från betygsskalan för det här var snorbra. Det är musik att vara glad, full, dum och kär till. Älskar Gorillorna.


Bonus-GIF:

lördag 16 juni 2018

Bandet som sparkade igång årets Banned In GBG var helt klart ett kärt återseende. Tror inte jag sett BARONEN & SATAN på 2-3 år då det alltid krockat eller blivit inställt. Oavsett känns det lite som en doldis i Göteborgsmyllret. Det dom sysslar med är någon form av THE CRAMPS-luktande, lite dissonant, garagepunk. Riktigt gött och lite skevt eller skavande. Bra som fan! Skulle säkert tilltala en del Burger Records-fans. Enda som var synd nu var att basen överröstade det mesta (fast inspelningen verkar klarat sig bättre).

Näst ut var Stockholms-bandet AVFALL. En duo med en "trummaskin" (lite trist att se en iMac på scen) och spretiga influenser men som ändå hålls ihop till en enhetlighet. Skulle vilja säga att deras post-punk stundtals snuddar till att vara goth. Några låtar hade verkligen det där typiska THE SISTERS OF MERCY-soundet från Vision Thing-eran på 90-talet då gitarrerna gick igång med ganska hårdrockiga riff. Något fick mig även att tänka på polska band som AURORA. Det fanns även något intro som hade kunnat vara taget från DAF (det är här jag tänker på dom blandade influenserna) men som snabbt sållade sig till ledet. Det är inte så konstigt att mitt utlåtande är "sviiinbra". Jag stod med ett flin runt hela skallen halva spelningen. Hoppas det snart kommer något fysiskt släpp mer än pin:en jag fick några dagar senare från Robin. Det här var verkligen kvällens höjdpunkt.

Huvudakten NEJ gjorde ett ännu bättre gig än senast när dom var på besök i Sandarna. Det är så in-i-helvetes tungt. Dom kan verkligen förvalta hela grejen med två basister utan att det blir en gimmick eller tråkigt eller bara ett ogenomtänkt muller av låga frekvenser. Sången är som bekant på finska och det gifter sig otroligt väl med den onda, men samtidigt dystra, atmosfären. Texterna är stundtals, och bokstavligen, hjärtekrossande som till exempel när det mässas något i stil med "Minä huudan, sydän särkee, minä pyydän, älä jätää." som kan översättas till "jag skriker, hjärtat går sönder, jag ber dig, lämna mig inte". Men det är förstås kraftfullare om man faktiskt förstår språket. Det är först en kvart in i spelningen någon form av hopp lyser igenom i melodierna och känslan som känns något nostalgisk och kanske egentligen mer vemodig än hoppfull, men i kontrast till det tidigare så kan allt annat som inte är en nattsvart avgrund tolkas som någon form av förtröstan. När man sedan lyssnar på texten skriks det i en stegring "ilman sua" (utan dig) och hopplösheten är återigen ett faktum. Enda trôliga kommer inte från själva bandet, utan publiken, där vissa tydligen aldrig tröttnar på att skrika "nej!!!". Tror det var likadant förra gången jag såg dom. Snark. Men det är väl bara jag som är tråkig och vill förstöra alla andras roliga kanske. Hur som helst...Toppen-gig rakt igenom. Förstår inte hur publikantalet kunde vara så lågt, det borde verkligen varit fullsatt. Eloge till Up the Punx som styrde upp detta!