lördag 16 juni 2018

Banned in GBG - Dag 1: Nej, Avfall & Baronen & Satan

Bandet som sparkade igång årets Banned In GBG var helt klart ett kärt återseende. Tror inte jag sett BARONEN & SATAN på 2-3 år då det alltid krockat eller blivit inställt. Oavsett känns det lite som en doldis i Göteborgsmyllret. Det dom sysslar med är någon form av THE CRAMPS-luktande, lite dissonant, garagepunk. Riktigt gött och lite skevt eller skavande. Bra som fan! Skulle säkert tilltala en del Burger Records-fans. Enda som var synd nu var att basen överröstade det mesta (fast inspelningen verkar klarat sig bättre).

Näst ut var Stockholms-bandet AVFALL. En duo med en "trummaskin" (lite trist att se en iMac på scen) och spretiga influenser men som ändå hålls ihop till en enhetlighet. Skulle vilja säga att deras post-punk stundtals snuddar till att vara goth. Några låtar hade verkligen det där typiska THE SISTERS OF MERCY-soundet från Vision Thing-eran på 90-talet då gitarrerna gick igång med ganska hårdrockiga riff. Något fick mig även att tänka på polska band som AURORA. Det fanns även något intro som hade kunnat vara taget från DAF (det är här jag tänker på dom blandade influenserna) men som snabbt sållade sig till ledet. Det är inte så konstigt att mitt utlåtande är "sviiinbra". Jag stod med ett flin runt hela skallen halva spelningen. Hoppas det snart kommer något fysiskt släpp mer än pin:en jag fick några dagar senare från Robin. Det här var verkligen kvällens höjdpunkt.

Huvudakten NEJ gjorde ett ännu bättre gig än senast när dom var på besök i Sandarna. Det är så in-i-helvetes tungt. Dom kan verkligen förvalta hela grejen med två basister utan att det blir en gimmick eller tråkigt eller bara ett ogenomtänkt muller av låga frekvenser. Sången är som bekant på finska och det gifter sig otroligt väl med den onda, men samtidigt dystra, atmosfären. Texterna är stundtals, och bokstavligen, hjärtekrossande som till exempel när det mässas något i stil med "Minä huudan, sydän särkee, minä pyydän, älä jätää." som kan översättas till "jag skriker, hjärtat går sönder, jag ber dig, lämna mig inte". Men det är förstås kraftfullare om man faktiskt förstår språket. Det är först en kvart in i spelningen någon form av hopp lyser igenom i melodierna och känslan som känns något nostalgisk och kanske egentligen mer vemodig än hoppfull, men i kontrast till det tidigare så kan allt annat som inte är en nattsvart avgrund tolkas som någon form av förtröstan. När man sedan lyssnar på texten skriks det i en stegring "ilman sua" (utan dig) och hopplösheten är återigen ett faktum. Enda trôliga kommer inte från själva bandet, utan publiken, där vissa tydligen aldrig tröttnar på att skrika "nej!!!". Tror det var likadant förra gången jag såg dom. Snark. Men det är väl bara jag som är tråkig och vill förstöra alla andras roliga kanske. Hur som helst...Toppen-gig rakt igenom. Förstår inte hur publikantalet kunde vara så lågt, det borde verkligen varit fullsatt. Eloge till Up the Punx som styrde upp detta!

Inga kommentarer: