tisdag 10 juli 2018

Senast jag såg och skrev om BEVERLY KILLS sa jag något i stil med att det var synd att det var så spretigt och att dom inte hittat sig själva och att jag längtade dit. Min längtan är redan över. Nu kändes utan tvekan att dom hittat vad dom vill göra och att dom tagit tillvara på alla dom delarna dom redan hade men spelat vidare på det. Det är Göteborgs-pop utan något BD-komplex och om dom blickar någonstans så är det nog snarare över pölen bort mot USA och deras indie från 90-talet. Ofta vackert och ibland lite skramligt. Visst, det märks absolut att dom är från Sverige och kanske just Göteborg, men utan att vara ett hinder eller enda referenspunkt. Får se hur länge det dröjer innan LUXURY snappar upp dom här nu när dom solidiserat sitt ljud något. Dom hade utan tvekan passat in där utan att vara ett i mängden och också utan att expandera spännvidden på LUXURY för mycket. Riktigt djävla bra hur som helst.

KLASS II brakar rätt kaxigt in i en stökig och studsig pop-låt på svenska. Efteråt tappar det lite fart och det känns lite som ett annat band - kanske främst på den andra vokalistens sätt att sjunga. Detta är något återkommande under hela konserten och jag vill bara dela upp det i två olika band. Ett jag vill lyssna på, och ja, ett jag knappt vill höra alls. Till en början är det mestadels i ett ganska durigt landskap dom rör sig i. Men sedan blandas det in mer och mer lite skeva riff och halvt atonala saker som smått ger mig vibbar av THE BEAR QUARTET. Sedan vänder det tillbaka igen till utgångspunkten. Det bra är bra, men jag vet ärligt talat inte om det väger upp dom sämre partierna. Men jag vet i alla fall när det är dags att gå på öl-paus.

SILVERKULTEN förvånade mig då jag av någon anledning fått för mig att dom skulle spela post-punk. Det visade sig däremot vara ett band med ett stort MAKTHAVERSKAN-komplex. Eller egentligen är väl BRODER DANIEL det som är den främsta referensen, men sedan är väl klyftan däremellan kanske inte direkt avgrundsdjup. Många klassiska pop-uppbyggnader av låtarna som alla har dom där introna och hooks/melodier i ett ganska högt tonregister. Studsig pop om fylla, desperation, gemenskap och allt det där. Det är bra, men det är inte unikt. Men det behöver det inte heller alltid vara. Definierar man sig som poppare ska man utan tvekan kolla in det här, plockar man däremot russinen ur diverse genres så kanske det räcker med exempelvis BD. Men det kan jag inte avgöra åt någon annan. Hur som haver...det är fel att klaga. Det var en bra kväll och alla banden var bra. Dock har jag lätt för att bli något mätt när det är för mycket av samma kaka och det är snarare det som var problemet denna kvällen än bristande talang. Men kände många gånger att det är synd att det enbart är två band som har inflytande i Göteborg när det finns, och har funnits, så mycket att plocka från i den lokala myllan av influenser. Samtidigt som jag kan tänka mig att det sitter folk i någon liten håla någonstans nu i Sverige och önskar att bara ett av dom här banden fanns i deras omnejd. Man blir bortskämd. Det vill säga så länge musiklivet får finnas kvar i Göteborg.

tisdag 3 juli 2018

Har sedan tidigare inte lyssnat på mer DEAD C än den 7" som släpptes på Göteborgsbolaget I DISCHI DEL BARONE för några år sedan. Det är förstås närmast respektlöst av mig eftersom den här noiserock-trion från Nya Zeeland influerat såpass många band från 1987 och framåt. Men oavsett vilka kulturgärningar man gjort tidigare så ska det här handla om DEAD C anno 2018 i Göteborg på Folk. Huvuddelen är rundgång, dist och allmänt gitarroljud. Riktigt gött sådant dessutom. Bakom detta matar halv-jazziga trummor på som varken "bara finns där" eller tar för mycket plats. Helt enkelt ett bra klister till allt gitarrbröt. Efter dryga 10 minuter eller så dyker det upp lite vokala insatser. Dom hålls dock långt bak i ljudbilden och är oavsett så otydliga i sitt framförande att det mer är ett extra instrument snarare än en text med melodi som ska bryta sig igenom och berätta något. Under spelningen svävar det lite ut och in, men är frånvarande större delen av tiden. Utan att det känns som att det skulle saknas något. Det som gör att jag tycker det sticker ut lite är att det inte är någon regelrätt ljudvägg som smäller in i skallen, utan att det är ganska långsamt och nästan drönigt. Grymt bra. Att dom spelade i över en timma tycker jag är fullt förlåtligt eftersom det var deras första gig i Sverige och kommit hela vägen från Oceanien. Fick helt klart mersmak och måste börja botanisera i deras stora diskografi.

Precis som DEAD C och LEDA har mellan-akten, BLOD, släppts på I DISCHI DEL BARONE men har utöver det även en drös kassetter och vinyler släppta på bland annat FÖRLAG FÖR FRI MUSIK och i egen regi. Här önskar jag att jag hade haft mer kött på benen vad det gäller hur BLOD låter inspelat. För som jag förstått det har det varit ganska blandat med olika upphittade barnsånger och privata inspelningar och liknande. Nu fanns det dock inget förinspelat, utan det som framfördes var ett långsamt pianostycke. Ödesmättat och på något vis ångerfullt. Det vackra i det fula. Som en barpianist som märkt att det inte finns någon publik och blir för full och melankolisk. Tyckte det var väldigt bra och extra skönt med något som inte lät som allt annat under kvällen. Har hållt BLOD-kassetter i näven flera gånger men det är nog dags att snart plocka upp dom där innan det blir för sent...igen.

Allra först så bjöds vi dock på en kvart av tape-loops och skrapande gitarr-oljud av LEDA. Även om detta självklart står på egen hand så är det för mig oundvikligt att nämna att det är ena halvan av det fullkomligt briljanta NEUTRAL. Mellan dom finns det såklart även många likheter, så gillar man det ena bör man kolla upp det andra. För mig går associationerna snabbt till långsamma, svartvita scener ur en olustig film. Skrämmande ljud från någon industriell tillverkning som syns som en siluett på långt håll - en fabrik där stora delar rör sig monotont och en enorm skorsten som spyr ut rök i en intet ont anande himmel. Ett ERASERHEAD-liknande krypande obehag. Just "obehag" är nog det bästa ordet att beskriva det - och det är ett obehag man bara vill ha mera utav.