tisdag 10 juli 2018

Majvallen: Beverly Kills, Klass II & Silverkulten

Senast jag såg och skrev om BEVERLY KILLS sa jag något i stil med att det var synd att det var så spretigt och att dom inte hittat sig själva och att jag längtade dit. Min längtan är redan över. Nu kändes utan tvekan att dom hittat vad dom vill göra och att dom tagit tillvara på alla dom delarna dom redan hade men spelat vidare på det. Det är Göteborgs-pop utan något BD-komplex och om dom blickar någonstans så är det nog snarare över pölen bort mot USA och deras indie från 90-talet. Ofta vackert och ibland lite skramligt. Visst, det märks absolut att dom är från Sverige och kanske just Göteborg, men utan att vara ett hinder eller enda referenspunkt. Får se hur länge det dröjer innan LUXURY snappar upp dom här nu när dom solidiserat sitt ljud något. Dom hade utan tvekan passat in där utan att vara ett i mängden och också utan att expandera spännvidden på LUXURY för mycket. Riktigt djävla bra hur som helst.

KLASS II brakar rätt kaxigt in i en stökig och studsig pop-låt på svenska. Efteråt tappar det lite fart och det känns lite som ett annat band - kanske främst på den andra vokalistens sätt att sjunga. Detta är något återkommande under hela konserten och jag vill bara dela upp det i två olika band. Ett jag vill lyssna på, och ja, ett jag knappt vill höra alls. Till en början är det mestadels i ett ganska durigt landskap dom rör sig i. Men sedan blandas det in mer och mer lite skeva riff och halvt atonala saker som smått ger mig vibbar av THE BEAR QUARTET. Sedan vänder det tillbaka igen till utgångspunkten. Det bra är bra, men jag vet ärligt talat inte om det väger upp dom sämre partierna. Men jag vet i alla fall när det är dags att gå på öl-paus.

SILVERKULTEN förvånade mig då jag av någon anledning fått för mig att dom skulle spela post-punk. Det visade sig däremot vara ett band med ett stort MAKTHAVERSKAN-komplex. Eller egentligen är väl BRODER DANIEL det som är den främsta referensen, men sedan är väl klyftan däremellan kanske inte direkt avgrundsdjup. Många klassiska pop-uppbyggnader av låtarna som alla har dom där introna och hooks/melodier i ett ganska högt tonregister. Studsig pop om fylla, desperation, gemenskap och allt det där. Det är bra, men det är inte unikt. Men det behöver det inte heller alltid vara. Definierar man sig som poppare ska man utan tvekan kolla in det här, plockar man däremot russinen ur diverse genres så kanske det räcker med exempelvis BD. Men det kan jag inte avgöra åt någon annan. Hur som haver...det är fel att klaga. Det var en bra kväll och alla banden var bra. Dock har jag lätt för att bli något mätt när det är för mycket av samma kaka och det är snarare det som var problemet denna kvällen än bristande talang. Men kände många gånger att det är synd att det enbart är två band som har inflytande i Göteborg när det finns, och har funnits, så mycket att plocka från i den lokala myllan av influenser. Samtidigt som jag kan tänka mig att det sitter folk i någon liten håla någonstans nu i Sverige och önskar att bara ett av dom här banden fanns i deras omnejd. Man blir bortskämd. Det vill säga så länge musiklivet får finnas kvar i Göteborg.

Inga kommentarer: