tisdag 10 juli 2018

Senast jag såg och skrev om BEVERLY KILLS sa jag något i stil med att det var synd att det var så spretigt och att dom inte hittat sig själva och att jag längtade dit. Min längtan är redan över. Nu kändes utan tvekan att dom hittat vad dom vill göra och att dom tagit tillvara på alla dom delarna dom redan hade men spelat vidare på det. Det är Göteborgs-pop utan något BD-komplex och om dom blickar någonstans så är det nog snarare över pölen bort mot USA och deras indie från 90-talet. Ofta vackert och ibland lite skramligt. Visst, det märks absolut att dom är från Sverige och kanske just Göteborg, men utan att vara ett hinder eller enda referenspunkt. Får se hur länge det dröjer innan LUXURY snappar upp dom här nu när dom solidiserat sitt ljud något. Dom hade utan tvekan passat in där utan att vara ett i mängden och också utan att expandera spännvidden på LUXURY för mycket. Riktigt djävla bra hur som helst.

KLASS II brakar rätt kaxigt in i en stökig och studsig pop-låt på svenska. Efteråt tappar det lite fart och det känns lite som ett annat band - kanske främst på den andra vokalistens sätt att sjunga. Detta är något återkommande under hela konserten och jag vill bara dela upp det i två olika band. Ett jag vill lyssna på, och ja, ett jag knappt vill höra alls. Till en början är det mestadels i ett ganska durigt landskap dom rör sig i. Men sedan blandas det in mer och mer lite skeva riff och halvt atonala saker som smått ger mig vibbar av THE BEAR QUARTET. Sedan vänder det tillbaka igen till utgångspunkten. Det bra är bra, men jag vet ärligt talat inte om det väger upp dom sämre partierna. Men jag vet i alla fall när det är dags att gå på öl-paus.

SILVERKULTEN förvånade mig då jag av någon anledning fått för mig att dom skulle spela post-punk. Det visade sig däremot vara ett band med ett stort MAKTHAVERSKAN-komplex. Eller egentligen är väl BRODER DANIEL det som är den främsta referensen, men sedan är väl klyftan däremellan kanske inte direkt avgrundsdjup. Många klassiska pop-uppbyggnader av låtarna som alla har dom där introna och hooks/melodier i ett ganska högt tonregister. Studsig pop om fylla, desperation, gemenskap och allt det där. Det är bra, men det är inte unikt. Men det behöver det inte heller alltid vara. Definierar man sig som poppare ska man utan tvekan kolla in det här, plockar man däremot russinen ur diverse genres så kanske det räcker med exempelvis BD. Men det kan jag inte avgöra åt någon annan. Hur som haver...det är fel att klaga. Det var en bra kväll och alla banden var bra. Dock har jag lätt för att bli något mätt när det är för mycket av samma kaka och det är snarare det som var problemet denna kvällen än bristande talang. Men kände många gånger att det är synd att det enbart är två band som har inflytande i Göteborg när det finns, och har funnits, så mycket att plocka från i den lokala myllan av influenser. Samtidigt som jag kan tänka mig att det sitter folk i någon liten håla någonstans nu i Sverige och önskar att bara ett av dom här banden fanns i deras omnejd. Man blir bortskämd. Det vill säga så länge musiklivet får finnas kvar i Göteborg.

tisdag 3 juli 2018

Har sedan tidigare inte lyssnat på mer DEAD C än den 7" som släpptes på Göteborgsbolaget I DISCHI DEL BARONE för några år sedan. Det är förstås närmast respektlöst av mig eftersom den här noiserock-trion från Nya Zeeland influerat såpass många band från 1987 och framåt. Men oavsett vilka kulturgärningar man gjort tidigare så ska det här handla om DEAD C anno 2018 i Göteborg på Folk. Huvuddelen är rundgång, dist och allmänt gitarroljud. Riktigt gött sådant dessutom. Bakom detta matar halv-jazziga trummor på som varken "bara finns där" eller tar för mycket plats. Helt enkelt ett bra klister till allt gitarrbröt. Efter dryga 10 minuter eller så dyker det upp lite vokala insatser. Dom hålls dock långt bak i ljudbilden och är oavsett så otydliga i sitt framförande att det mer är ett extra instrument snarare än en text med melodi som ska bryta sig igenom och berätta något. Under spelningen svävar det lite ut och in, men är frånvarande större delen av tiden. Utan att det känns som att det skulle saknas något. Det som gör att jag tycker det sticker ut lite är att det inte är någon regelrätt ljudvägg som smäller in i skallen, utan att det är ganska långsamt och nästan drönigt. Grymt bra. Att dom spelade i över en timma tycker jag är fullt förlåtligt eftersom det var deras första gig i Sverige och kommit hela vägen från Oceanien. Fick helt klart mersmak och måste börja botanisera i deras stora diskografi.

Precis som DEAD C och LEDA har mellan-akten, BLOD, släppts på I DISCHI DEL BARONE men har utöver det även en drös kassetter och vinyler släppta på bland annat FÖRLAG FÖR FRI MUSIK och i egen regi. Här önskar jag att jag hade haft mer kött på benen vad det gäller hur BLOD låter inspelat. För som jag förstått det har det varit ganska blandat med olika upphittade barnsånger och privata inspelningar och liknande. Nu fanns det dock inget förinspelat, utan det som framfördes var ett långsamt pianostycke. Ödesmättat och på något vis ångerfullt. Det vackra i det fula. Som en barpianist som märkt att det inte finns någon publik och blir för full och melankolisk. Tyckte det var väldigt bra och extra skönt med något som inte lät som allt annat under kvällen. Har hållt BLOD-kassetter i näven flera gånger men det är nog dags att snart plocka upp dom där innan det blir för sent...igen.

Allra först så bjöds vi dock på en kvart av tape-loops och skrapande gitarr-oljud av LEDA. Även om detta självklart står på egen hand så är det för mig oundvikligt att nämna att det är ena halvan av det fullkomligt briljanta NEUTRAL. Mellan dom finns det såklart även många likheter, så gillar man det ena bör man kolla upp det andra. För mig går associationerna snabbt till långsamma, svartvita scener ur en olustig film. Skrämmande ljud från någon industriell tillverkning som syns som en siluett på långt håll - en fabrik där stora delar rör sig monotont och en enorm skorsten som spyr ut rök i en intet ont anande himmel. Ett ERASERHEAD-liknande krypande obehag. Just "obehag" är nog det bästa ordet att beskriva det - och det är ett obehag man bara vill ha mera utav.

torsdag 28 juni 2018

Det börjar med att gitarren maler ett enkelt, men ack så bra, tre-ackords-riff och efter några vändor hoppar bas och trummor på. Redan här är i alla fall jag, som man säger, "hooked". Det läggs på små överraskningar, eller finesser, i det som håller det intressant för den som eventuellt hade tappat intresset. DESIRE AND HER DRUNKS hade kunnat vara en trio, men den fjärde medlemmen körar, spelar tamburin, trummor, någon synth-slinga och allt det andra extra som behövs läggas på. Lite som den där sista kryddan som gör det perfekt, eller den sista potatisen som gör en sådär perfekt mätt.

Vet inte om det var för att mina förväntningar var lägre eller om DIRTY BURGER faktiskt var betydligt bättre nu än senast jag såg dom. Många nämner THE STOOGES som avstegrampen för deras musik, själv köper jag det inte riktigt. Det är rock'n'roll. Lite halv-skitig sådan. Det är möjligt att vokalisten försöker komma åt den där ibland lite nasala och uppkäftiga sångkvalitén som IGGY POP har men når inte riktigt dit. Om dom fortsätter åt "rätt" håll kommer jag säkert gilla dom om ytterligare 6-12 månader. Nu blev det mer en paus för vad som skulle bli en lång kväll.

Bara att skriva "galen disko-punk" får säkert vissa att direkt kolla in THE GUILT, medans andra ryggar tillbaka och hoppar till nästa band. Jag tillhör absolut den första kategorin även om jag inte hade en minsta aning om hur den här skånska duon lät innan dom stod på scen. Introduktionen kan lura en när det där väldigt enkla och avskalade trum- och synthbas-partiet rullar på. Men rätt snabbt välter det och det skriks och en ultra-distad gitarr maler kvint-ackord. Politiska, utan att tumma på det dansanta eller medryckande, hårdsynth-dängor med ruffig punk-gitarr. Mycket bra. Även om dom bara är två så har dom mer scennärvaro än vad som skulle rymmas i ett storband. Det finns knappt plats att andas. Träningskläderna är befogade.

Som vanligt hade jag inte en aning om vad jag skulle förvänta mig. THE GESTURES från Stockholm ryckte verkligen undan mattan för mig. Lite för sig själva också då dom redan i första låten spelade av en sträng. Lånar sedan två (!) gitarrer och i andra låten åker sladden ur. "För punk för det här stället" som frontpersonen uttryckte det. Ibland ser det ut som att trumslagaren, i inräkningarna, tänker "helvete, nu kommer det gå undan!!!". Det gillar jag. Att man liksom blir förvånad eller oroad av det man själv gör. Mestadels handlar det om snabb och jag-är-arg-på-morsan-skrikig 4-taktspunk (i olika, men ofta hetsiga, tempon) men det varvas även med lite tyngre/långsammare bitar. Tror inte jag kunde urskilja tillräckligt av något sångparti för att bilda mig en uppfattning om vilka teman dom berör. Någon överdriven positivism är jag dock tämligen säker på att det icke handlar om.

CO SONN, som fick bli det sista jag såg denna kvällen, gjorde en spelning som inte kändes som deras bästa. Vilket förklarar varför dom efteråt bad mig att inte lägga upp videon. Ser oavsett fram emot nästa gig, för det är riktigt bra trots att potentialen inte riktigt sken igenom ikväll. Lite som WAVVES fast bra eller ett dummare THEE OH SEES. Sista bandet, LÜT, hann jag inte se då allt skjutits fram och dragit ut på tiden. Avslutningsvis vill jag bara ställa mig frågande till att om detta var festen för FARSOTS ettårs-jubileum så undrar jag hur dom ska bräcka det nästa år? Kan dom boka bättre band? Kan det bli ännu bättre stämning? Kan det grillas ännu mer kôrv? Det återstår väl att se om ännu ett år. Det här var rakt igenom grymt djävla bra. Återigen säger jag "Grattis FARSOT!" samtidigt som jag egentligen hellre vill säga "tack!".

måndag 25 juni 2018

BURNING KITCHEN var onekligen det som faktiskt lockade in mig till den här kvällen på Pustervik. De andra banden har jag sett en miljon gånger tidigare men BURNING KITCHENS gig känns något mer sällsynta. Tyvärr kom det inte riktigt till rätta på grund av ganska burkigt och underligt ljud och till en början lite för mycket oönskad rundgång. Draperiet öppnades inte heller hela vägen så ena gitarristen gick inte att se från min plats (försöker alltid vara mot en vägg eller liknande för att inte vara i vägen för andra) och jag hade nog inte ens nämnt det om det inte var så att det öppnades helt för nästkommande två band. Det kändes som någon slags markering, men jag kan också övertolka saker och ting. För de obekanta är det fyrtakts-politik för hela slanten. Punk-rock om man ska slänga ner dom i ett fack. För att höfta, och använda för gamla referenser, kan man väl säga att dom har lika mycket gemensamt med CRASS som med THE CLASH tidiga period. Det är inte särskilt vackert utan mer rakt på sak och där åsikter och hjärtat är det som värderas högst. Även om medlemmarna har varit med i en diger skara band är kanske de närmaste av dom SJU SVÅRA ÅR, IMPERIAL LEATHER och i viss mån SVÄRTA.

Sedan kom paus-musiken i form av SISTA SEKUNDEN. Vad ska man säga? "Dötråkig arenapunk" vill jag sammanfatta det med. Någon gång under spelningen sa vokalisten "fan vad gött det är att spela hardcore". Då kände jag bara "ja, men spela hardcore istället då". Men det är såklart lätt för mig att vara taskig, snäv och tråkig hardcore-purist här bakom tangentbordet. SISTA SEKUNDEN var bra för 12 år sedan men nu har det bara vattnats ur. Tycker snarare det påminner om trallpunk än annat, och det finns det andra band som gör bättre.

Om BURNING KITCHEN mest använder musiken som medel för att förmedla ett politiskt budskap så är nog det ur-göteborgska TRUBBEL närmast motsatsen. Här är det snarare personliga texter och allmänt stök och hålligång som gäller. Det märks också tydligt att det är ett utlopp som publiken väntat på hela kvällen - om inte längre. Det skulle vara rent hittepå att säga att deras, med all välmening, dumma punk-rock inte tilltalar något extremt primalt längst bak i hjärnan, vilket avspeglar sig i den studsande och svettande publikmassan. Något som TRUBBEL verkar lyckas med vartenda gig. Det är fruktansvärt medryckande och det är svårt att låta bli från att sjunga med och hytter inte näven så är det minst så att Converse-dojorna studsar i takt utan att man märker det. Men även om jag tycker det är bra blir jag ändå ganska snabbt mätt på både konceptet och kanske främst alla halv-nakna kroppar på scenen (som redan började med SISTA SEKUNDEN) och väljer att avrunda med några kalla i baren i stället. Hade jag fått i mig några fler innan hade jag förmodligen inte hamnat vid bardisken så snabbt igen.

Bonus-GIF:

torsdag 21 juni 2018

Andra dagen av Banned In GBG tog en annan vändning än gårdagens slöa och mörka tongångar. Invigde kvällen gjorde Göteborgs HEMSKT NÄRINGSLIV. Svårt att fästa helt i en specifik genre då det verkligen sticker ut från den vanliga enkelt fack-placerade punken. Det finns mycket metal där men det är inget solo-onani utan snarare tyngre och tuggigare delar. Texterna handlar väl i regel om samhällets förfall på olika sätt och all skit runtomkring en. Varför dom har tre gitarrister går över mitt huvud. Även om det inte riktigt gick hem hos mig var det fortfarande kul att kolla på tack vare vokalisten. Tror dock det kan växa på mig och jag kanske är fast om några lyssningar.

Första utomsocknes gästerna var malmöiterna THE OHNOS. Ett gött djävla rock-band med fötterna djupt rotade i 90-talet. Fick verkligen känningar från min uppväxt och längtade tillbaka till små festivaler à la Westgotha. En av låtarna handlade om SONIC YOUTH-basisten, Kim Gordons, skor som en av medlemmarna köpt och som dom misstänkte det låg en förbannelse över. Någon annan handlade om att få klamydia i julklapp. Det kanske låter buskis och plojigt men det var aldrig den känslan jag fick. Det var mycket goa synkroniserade moves och sånt som kändes lika seriösa som med glimten i ögat. Men också kändes det så djävla rutinerat. Det här var grymt bra!

Sedan blev det ännu stökigare med hjälp av Oslos WET DREAMS. Som ett garageigare eller stökigare THEE OH SEES stundtals, speciellt när dom flummade ut i distade och psyk-inspirerade jams. Mina anteckningar, som inte var i det nyktraste laget har skrivit något jag inte kan tyda om "grunge". Kanske fanns det en vibb av det också. Vad fan vet jag. Något som är säkert är ju dock att frontpersonens tröja med en pornografisk bild av en kvinna var riktigt töntig (på fel sätt). En uppenbar löjlig provokation. Att personen sedan inte hade på sig den efter spelningen visade ju mer att det var vald scenklädsel. Löjl. Utöver det var det en höjdpunkt.

Vad kan man säga om TWIN PIGS som inte redan sagts här eller annanstans? Gött driv och sväng. Så mycket bra hooks och svårt att fästa blicken på något speciellt ställe eftersom det känns som att det händer något på alla kanter av scenen. Gött med en synth som bas. Dom vet hur man lockar in lyssnaren både på skiva och live. Kanske ännu mer live för det är svårslaget på scen. Enda minuset den här gången var att den gula sladden inte höll hela spelningen. Hoppas den lagas.

OUT OF VOGUE. Tråkig hardcore. Grabbigt så det sjunger om det. Mycket covers. Mycket covers jag inte bryr mig det minsta om. Det här är verkligen inte min del av punkscenen. Har liksom aldrig kunnat anamma grejen med samhörighet, mosh och allt vad det är. Har nog alltid mer dragit mig till det som är kallare och mer utanför. Är väl mer en sådan som isolerar mig. Fattar ändå att det för vissa var kvällens höjdpunkt att få veva lite näve till det här gamla gänget. Jag har dock ingen tidigare relation till dom och kommer inte heller ha någon fortsatt sådan.

Fick någon gång efter årsskiftet höra att GORILLA ANGREB bokats till Göteborg. Skrev genast in det i kalendern och skulle inte låta något annat komma i vägen. Det här är alltså det danska bandet som säkerligen till stor del influerade MASSHYSTERI men som själva alltid på något vis var aningen punkigare och har mer än bara en låtstruktur. Missförstå mig inte, jag älskar MASSHYSTERI också, men det här gänget har överhanden. För mig är det i princip 40 minuter av hits, även om vissa är mer hits än andra. Till exempel hela första 7-tummaren med Astma, Der Skal Drikkes Mere End Før, Mit Lille Sorte Æg och De Kommer Ud Om Natten eller København (Ligger I Ruiner) från samlingsplattan med snarlikt namn. Hela den eran i den danska punken i början av 2000-talet när Kick'n'Punch släppte det bästa ur Danmarks (Köpenhamns?) punk-scen är mer än bara ett minne nu när GORILLA ANGREB spelar igen. Men det här ska inte dra iväg mer åt att prata 18 år gamla minnen. Det var ett riktigt bra och energiskt gig, men med facit i bakfickan på hur det var senast i Stockholm så vet jag att dom skulle kunna ännu mer. Det drar dock inte av från betygsskalan för det här var snorbra. Det är musik att vara glad, full, dum och kär till. Älskar Gorillorna.


Bonus-GIF: