måndag 21 maj 2018

Åttiotalet var denna kväll på Pustervik närvarande på många fler ett ett vis. Man kan enkelt säga att det var som passerade dagar från igår. Det gamla Göteborgska post-punkbandet KAI MARTIN OCH STICK! firade 40 år som band och spelade låtar från hela deras liv. Något som var smått fascinerande var att det kändes som att vara i en bubbla. Som att 80-talet inte alls lämnat oss. Och det är skönt att ljudet inte anpassats till det årtionde vi nu lever i. För mig som inte sett dom tidigare. Även om Kai Martins ålder inte alls märktes av så tog ändå blåsinstrumentalisten över scenen helt och hållet. Det var som en saxofonmagiker från Sagan om Ringen i en åttiotalstappning med solglasögon. Det var alldeles fantastiskt bra. När det till och med började spelas på två instrument samtidigt...jisses. Att ena gitarristen sedan (och detta säger jag med all välmening) såg ut som en karikatyr ur en cirkusföreställnings starke-man, någon annan hade en stor schackrutig kostym och så vidare. Har redan sagt det, men...å t t i o t a l e t!

Även om det var en mycket lång konsert, en mycket längre än vad jag behöver, så kan jag inte sätta minus för det då det ändå var deras jubileum. Då får man fan göra vad man vill...till exempel spela igenom stora delar av en fem album lång diskografi som spänner mellan 1980-2016.

torsdag 10 maj 2018

Typiskt för bra kväll där jag stannade lite för länge (fastän jag var den som hetsade om att gå vidare efter att giget var över), drack öl (fastän jag inte tål det), försökte prata finska och tillslut nog var tvungen att promenera hem. Men nu börjar vi i fel ände. Vi kom dit 10 minuter för sent och hade således missat hälften av KOVAA RASVAA:s set. Men det var skönt att ramla rakt in i ett totalt rens. Tror första meningen i videon lyder "tappaa kaikki", vilket betyder "döda alla". Över det spelar gitarren något som nästan låter som ett ondskefullt döds-riff. Men sammantaget är det rensigt och vansinnigt nog för att klassas som powerviolence men det är fortfarande tillräckligt skitigt för att också bara kallas punk.

Likheterna mellan kvällens två band är ganska många. Skillnaden ligger väl i att KOHTI TUHOA lirar mer d-takt och alltså har något närmre till att ramla ner i käng-träsket än föregående kvartett. Även om dom också påvisade ganska mycket vansinne, kaos och rens. Råare blir det ju dessutom av att det sjungs på finska (och detsamma gäller förstås även KOHTI TUHOA). Toppenkväll. Typisk konsert som inte hade kunnat hända på "de etablerade" krogarna under någon omständighet i "kultur-Göteborg". Men men...som KOVAA RASVAA avslutade det; "Tack så mycket. Det var det."

fredag 4 maj 2018

Jag tycker att STINA FORCE är grymt bra och samma med SVÄRTA. Det är nästan så att LA WITCH hamnade i skymundan bara för den här helt tokigt bra bokningen av KLUBB 8. Hade tidigare sett STINA FORCE i källaren på HPKSM när hon spelade innan HEAVY BLEEDING, om jag minns rätt. Hade tyvärr inte möjlighet att filma då men tack vare det visste jag vad jag kunde förvänta mig. För dom som inte hört det är det enbart sång och trummor (förutom det enstaka bakgrundsspåret). Det blir flera gånger, tack vare den intima lyriken, för mig nästan lite obekvämt och jag gillar att hon kan rycka i dom trådarna. Just texterna verkar sväva mellan halvt absurdistiska, politiska och självupplevda och ibland vävs samtliga saker samman. Leveransen av dom är ständigt med total inlevelse. Tycker redan detta är bra så ser verkligen fram emot att höra vad hon hittar på med orkestern hon planerat att spela med.

Kan inte sluta skicka hyllningar åt trion SVÄRTA. Släpig, eller tung, och mörk punk utan att det förlorar sig och blir något annat än just punk. Utan att dom håller sig till en trött punk-formel till hur det ska låta. Peppen en får av grymma "Girl Gang"...Stämsången i 'Ride It On', lika djävla bra varje gång. Går inte att tröttna. Men ska jag börja räkna låtar så blir det en lång lista. Andra band dom figurerar, eller har figurerat i, inkluderar bland annat SJU SVÅRA ÅR, VICIOUS IRENE och EIN, ZWEI, DIE!.

Det är något som gör att det är extra passande med svarta väggar och dödskalle-pentagram när LA WITCH långsamt inleder sitt set. Någonstans tänker jag på DEATH VALLEY GIRLS fastän jag inte riktigt kan komma ihåg hur dom låter. Något som verkar vara ett återkommande tema för mig gällande dom här amerikanska banden. Gud vad gammalmodig jag låter nu. Hur som helst...även om jag inte uppfattade det på plats så kan jag nu absolut höra influenser från THE GUN CLUB i både gitarr och trummor, fast mer dränkt i reverb, i någon enstaka låt. Sången, precis som egentligen resten, är dock släpigare. Som att ha varit ute i solen för länge och lojt försöka dra sig in i skuggan. Själv kan jag inte riktigt hitta några egentliga hooks utan när det görs utrymme för sådant så är det mer gitarr-nudlande som delas ut. Inget fel på det i sig, men det fastnar inte lika lätt utan blir mer en känsla som kanske inte dröjer kvar längre än tills konserten är slut.

söndag 22 april 2018

Duon WELL öppnade kvällen på den internationellt erkända, Göteborgska, kulturinstitutionen Truckstop Alaska. WELL är en duo från Göteborg som spelar primitiv rock och gör det utan bas. Jag tror ofta på att begränsningar är till godo, så jag vill nog påstå att baslösheten som råder i bandet, kan vara något bra. Men det är inte det enda som gör att dom har ett eget sound. Det kanske låter konstigt om man säger att man placerat en reverbdränkt, shoegaze/indie-vokalist i ett garage-band, men jag tycker det funkar bra. Det gör att det sticker ut - att det inte låter som alla andra rock'n'roll-band. Även faktumet att det är ståtrummor får eviga plus-tecken från Never Understand. Tror detta var deras tredje spelning, och jag ser fram emot vad som händer i fortsättningen!

I princip samma dag AGRIMONIA släppte sin fjärde skiva, 'Awaken', så hittade deras första skiva tillbaka till mig vilket medförde ett par genomlyssningar innan för att friska upp minnet hur dom kan låta på skiva istället för live vilket varit så jag i huvudsak kommit i kontakt med bandet. AGRIMONIA håller sig någonstans inom post-metal men har flera punk/crust- och kanske till och med sludge-influenser och dom låter tillräckligt egna för att inte flyta samman med allsköns andra liknande band inom genren. Intrikata gitarrer med mycket melodi men överlag är det tyngd som är det viktigaste. Sånginsatser som nära på ger mig rysningar vid flera tillfällen. Det är rått och mörkt. Någon gång får jag en ACURSED-vibb. Ett kärt återseende var det utan tvekan.

Minuset var dock det låga ljudet, och jag vet att det inte är Truckstop Alaskas fel utan förmodligen trista kommungubbar och deras bestämmelser med decibelnivåer. Det gjorde det svårt att njuta fullt ut eftersom det inte direkt är en akustisk kvintett. Oavsett det tråkiga gnället från min sida på ljudnivå så är Truckstop Alaska utan tvekan ett av Sveriges bästa ställen och det vore en skam om det tvingas stänga ner. Dessa, samt flera andra aktörer i "Göteborgs underjord", är de som bidrar mest till Göteborgs mest spännande kulturella yttranden och jag vill igen uttrycka min rädsla för repressalierna från kommun och ordningsmakt som pågått under ett par år. Jag vill inte ha likriktad kultur! Jag vill inte tvingas flytta härifrån för att alla musikscener utom det vedervärdiga Stinky Fingers dör ut. Helvete!

fredag 13 april 2018

Förbandet, THE KVB, överraskade mig med sitt poppiga synthdrönande. Hade inte hört en enda sekund av dom innan konserten. Många gitarrpartier, och de gångerna de vokala insatserna var mer blasé, kändes verkligen inspirerade av JESUS AND MARY CHAIN. Fast överlag var det mer en flytande känsla. Nästan lite SPACEMEN 3 eller BEACH HOUSE, fast injicerade med en liten dos av de tidigare nämnda skotska hjältarna. Men jag vill ändå påstå att dom delarna finns i just SPACEMEN 3 till att börja med, så det kanske är främst detta dom influerats av? Fast detta gjort av och för en senare generation. Och det är väl så att jag är mer benägen att gilla gitarrväggar än synth-dito. Oavsett var det en bra spelning fastän alldeles för lång. Projektionerna var inget jag gick igång på heller, det kändes som att dom bara fanns där, men hade utan tvekan saknat dom om dom inte hade haft några. Men om man påstås vara lika mycket ett visuellt band som ett auralt förväntar jag mig mycket mer än det där.

HOLOGRAMS. Ett band jag missat två gånger i Göteborg. Kändes bra att äntligen få se dom. Tyckte om nya skivan (som flugit lite under radarn) fastän den inte hade lika mycket hittar som de föregående två utan kändes mer pompig (i brist på andra ord) och ibland släpig. Släpigt monumental? Detta menar jag dock inte på ett negativt sätt, jag gillar som sagt skivan. Hur som helst var det ändå lite tur att det inte fläckade av sig helt på live-setet där det bjöds på väldigt blandat material och däribland många ösiga punk-låtar från tidigare plattor. Det kändes väldigt genomtänkt med blandat stök och lugn - att man ibland fick en paus. Stundtals får man snygga och medryckande gitarr-slingor eller till och med en visslad melodi. Ibland får man en svart bautasten släppt över huvudet. För att senare dansa bort den till en, för att vara post-punk, rasande 4-takt. Måste även tillägga en sak jag tänkte på; Ibland gillar jag överflödighet, ibland inte. I detta fallet tänker jag på vokalisterna, som låter så snarlikt att jag inte vetat att dom hade flera förrän nu när jag såg dom. Dock är det här ändå en sådan där överflödighet som väljer att gilla. Det finns liksom någon punk-dumhet i det som jag verkligen kan ta till mig. Det var bra och jag hoppas dom spelar i Göteborg snart igen så vi slipper sitta i bil i 10 timmar för att se dom.

lördag 31 mars 2018

Längst fram på scenen, framför REVEAL!, hängde det röntgenplåtar. Det gav en annorlunda och skön skräckfilms-känsla. Nästan som att blicka in i någons boning. Till en början...sedan kändes dom tyvärr mest bara i vägen. Det jag kände på plats var väl ungefär att "det här låter väl kompetent, men det är inte särskilt roligt". Det hände liksom aldrig något. Efter att sångaren sa något i stil med "Har ni någon gång sugit kuk, med en pistol mot huvudet?" tappade jag lite lusten att lyssna och gjorde reträtt tillbaka till sofforna för att vänta in huvudakten.

Det lilla jag förberett mig (lyssnat på en låt) för hur MAGGOT HEART skulle låta så inbillade jag mig att det var så PJ HARVEY hade låtit om hon influerats av någon form av hårdrock. Det visade sig vara en bit bort från det. Oavsett väldigt bra och har inte något riktigt att jämföra det med så känns som att dom hittat en hyfsat egen liten hörna av den punk/metal-fusionen de platsar in i. Eller så kan man bara säga att det är djävligt tuff, och närmast intill ond, rock. Kommer utan tvekan se detta igen om det passerar Göteborg. Delar även ut ett extra plus för covern utav PERE UBU-klassikern "Final Solution" som dom körde som extranummer.

tisdag 27 februari 2018

Klubb 8:as konserter på Studio HPKSM är en väldigt tacksam sak som dykt upp så här i väntan på att 128:an och Skjulet ska hitta på något och fyller en del av det tomrum som lämnats öppet av dom. Den här kvällen fick vi HOTET och RÄZERHEX. Förstnämnda bör vara något alla läsare här redan är bekanta med, om inte, så är det alldeles strålande punkrock från Göteborg. Alla bör lyssna. Basisten skulle egentligen jobba, men fick dispens ett par timmar för att göra giget, och skulle sedan tillbaka. Detta fann jag både roligt och älskvärt.

Huvudakten för kvällen, RÄZERHEX, har jag upprepade gånger försökt få möjlighet att se men nu äntligen slog det också in. De hann även släppa sin första demo lagom innan spelningen så det hann jag även smyglyssna på ett varv innan. Makalöst bra JUDAS PRIEST-osande hårdrock med punkig attityd och även inslag från nämnda genre. Gitarristen hade dessutom suttit inne på en av låtarna i dryga 10 år på grund av tidigare rådande normer inom subkulturen. Allt är grymt - gitarr, sång, bas, trummor. Har inget att klaga på utan vill bara ha mer. Perfekt musik att lägga in en snus till, ha en öppnad bärs i varje hand och krossa patriarkatet samtidigt som man headbangar genom hela natten.

onsdag 3 januari 2018

Det märks väldigt tydligt hur inskränkningarna i Göteborgs musikliv påverkar, inte minst listan, men vilka band som kommer hit. Det har inte varit lika många spelningar och specifikt inte lika många punk-spelningar. Visst, jag har absolut börjat begränsa mig något mer på vad jag går på men utbudet är inte detsamma som för några år sedan. Just musiklivet i Göteborg är ett av de starkaste skälen till att jag bor här. "Utvecklingen" kring vad som sker i Göteborg är inte rolig att bevittna alla gånger med inskräkningar för de som agerar lite utanför mittfåran. Hoppas att alla orkar kämpa på och att 2018 blir ett bättre år!





1. SÖDRA SVERIGE släppte en av dom bästa skivorna 2017, "Rak Kant", och det höll lika bra live på en regnig liten festival i Göteborgs skärgård.


2. Förra årets toppar är med igen. Det finns ingen gräns för hur bra PASCAL är och lustigt nog spelade dom på samma festival som SÖDRA SVERIGE.


3. En återkommande favorit i många olika skepnader: MATTIAS ALKBERG. Nöjet att se de olika konstellationerna live verkar aldrig avta.


4. SVART MAGI behöver inte göra några häxkonster för att förtrolla mig. Ett av Göteborgs finest.


5. Ett fantastiskt bra band som för mig rullar på lite för långsamt. LEVANDE DÖD borde släppa skivor och spela hela tiden. Hoppas på nytt inspelat och fler spelningar nästa år!


6. NEUTRAL - så länge dom spelar kommer dom säkerligen dyka upp i mina toplistor. Önskar jag hade haft möjlighet att åka till Polen, Finland och England och se dom även där. Så bra är dom.


7. Enda återföreningen för denna listan, FIRST FLOOR POWER! Mycket fin spelning i Malmö.


8. Trip-hop är en relativt smal genre och har få guldkorn. Göteborgs-duon BIRD AND BEAST är dock definitivt en av dom oavsett om man ska räkna in deras långsamt drönande arsenik-pop till genren eller inte.


9. Ständigt närvarande HOTET är minst lika ständigt lysande. Ståtrummor vinner för evigt!


10. TRUE MOON och deras goth-pop går hem hos mig. Detta var en grymt bra spelning och dom kommer dessutom tillbaka till Oceanen på fredag!


söndag 31 december 2017

Först måste jag väl erkänna att jag inte hade jättehöga förväntningar på DUNDERHÄSTEN BLIXTEN, eller THUNDERHORSE LIGHTENING som dom kallade sig ikväll, just på grund utav namnet (som jag ändå uppskattar någonstans) som osade lite ploj. Ack så fel jag hade. Det var ungefär 0% ploj och bara helt grym JUDAS PRIEST-dyrkan och det är så jag vill säga att dom till och med är bättre än ROB HALFORDS gamla hårdrocksband. Det bör inte heller vara en överraskning då att det blev mycket galopp-takt. Grymt bra. Bränn bocken!

Kortedalas STRUL är gamla favoriter här och dom håller än. Men det är inte riktigt samma käftsmäll längre eftersom man vet exakt vad man har att förvänta. Det som förvånade var att dom inte hade med sig samplingen från filmen. Hur som helst, har man missat det är det grym kängpunk i rasande tempo och riktigt bitsk sång.

Sist ut var SVART MAGI som var kvällens hedersgäster då dom, efter ett missöde med skivan, äntligen hade sin releasefest för nya plattan "All Cats Are Beautiful" kombinerat med 5års-kalas som band. Det har skrivits förut men jag skäms inte för att säga det igen - detta är bland Göteborgs finest. Känns som att allt klaffar och alla är så svinigt grymma på allt dom gör att jag får dåndimpen. Ofta byggs låtarna upp av en perfekt instrumental matta som lika gärna kunnat komma direkt från 80-talets gothguldår och sedan appliceras en fläckfri sång som väver ihop allt. Det hymlas inte direkt med influenserna och vissa synthslingor låter som om dom kom direkt från graven eller från en vampyrrulle. Tidigare har de spelat CORTEX "Skuggorna kommer/Verkligheten" men hur bra den är så var det gött att dom ikväll bytt ut deras cover mot en EBBA GRÖN-klassiker istället som extranummer. Passande på många vis. Att detta blev sista konserten för mig i år känns som ett väldigt värdigt avslut och är glad att det var i 128ans regi. Tack och god fortsättning!