lördag 16 juni 2018

Bandet som sparkade igång årets Banned In GBG var helt klart ett kärt återseende. Tror inte jag sett BARONEN & SATAN på 2-3 år då det alltid krockat eller blivit inställt. Oavsett känns det lite som en doldis i Göteborgsmyllret. Det dom sysslar med är någon form av THE CRAMPS-luktande, lite dissonant, garagepunk. Riktigt gött och lite skevt eller skavande. Bra som fan! Skulle säkert tilltala en del Burger Records-fans. Enda som var synd nu var att basen överröstade det mesta (fast inspelningen verkar klarat sig bättre).

Näst ut var Stockholms-bandet AVFALL. En duo med en "trummaskin" (lite trist att se en iMac på scen) och spretiga influenser men som ändå hålls ihop till en enhetlighet. Skulle vilja säga att deras post-punk stundtals snuddar till att vara goth. Några låtar hade verkligen det där typiska THE SISTERS OF MERCY-soundet från Vision Thing-eran på 90-talet då gitarrerna gick igång med ganska hårdrockiga riff. Något fick mig även att tänka på polska band som AURORA. Det fanns även något intro som hade kunnat vara taget från DAF (det är här jag tänker på dom blandade influenserna) men som snabbt sållade sig till ledet. Det är inte så konstigt att mitt utlåtande är "sviiinbra". Jag stod med ett flin runt hela skallen halva spelningen. Hoppas det snart kommer något fysiskt släpp mer än pin:en jag fick några dagar senare från Robin. Det här var verkligen kvällens höjdpunkt.

Huvudakten NEJ gjorde ett ännu bättre gig än senast när dom var på besök i Sandarna. Det är så in-i-helvetes tungt. Dom kan verkligen förvalta hela grejen med två basister utan att det blir en gimmick eller tråkigt eller bara ett ogenomtänkt muller av låga frekvenser. Sången är som bekant på finska och det gifter sig otroligt väl med den onda, men samtidigt dystra, atmosfären. Texterna är stundtals, och bokstavligen, hjärtekrossande som till exempel när det mässas något i stil med "Minä huudan, sydän särkee, minä pyydän, älä jätää." som kan översättas till "jag skriker, hjärtat går sönder, jag ber dig, lämna mig inte". Men det är förstås kraftfullare om man faktiskt förstår språket. Det är först en kvart in i spelningen någon form av hopp lyser igenom i melodierna och känslan som känns något nostalgisk och kanske egentligen mer vemodig än hoppfull, men i kontrast till det tidigare så kan allt annat som inte är en nattsvart avgrund tolkas som någon form av förtröstan. När man sedan lyssnar på texten skriks det i en stegring "ilman sua" (utan dig) och hopplösheten är återigen ett faktum. Enda trôliga kommer inte från själva bandet, utan publiken, där vissa tydligen aldrig tröttnar på att skrika "nej!!!". Tror det var likadant förra gången jag såg dom. Snark. Men det är väl bara jag som är tråkig och vill förstöra alla andras roliga kanske. Hur som helst...Toppen-gig rakt igenom. Förstår inte hur publikantalet kunde vara så lågt, det borde verkligen varit fullsatt. Eloge till Up the Punx som styrde upp detta!

måndag 11 juni 2018

Söndag på Göteborgs mesta punkställe och det bjöds på Bloody Marys som kanske är det bästa sättet att förena nytta (mat) och nöje (alkohol). Tyvärr klarar jag själv inte av så mycket tomat på samma gång, annars hade jag nog aldrig förtärt något annat. Först spelade egentligen GIFTIGT AVFALL från Trollhättan, men eftersom jag filmat dom så mycket det senaste tänkte jag att det vore skönt att slippa ha en kamera i nyllet. Två av deras tidigare spelningar kan man ju hitta här: GIFTIGT AVFALL.

Båda besökande banden tog det några låtar innan jag kom in i det. Sen blev det riktigt bra. Mellan dom två så föredrog jag nog Hamburgs AARGH FUCK KILL. Smått metal-influerad hardcorepunk med reverb/delay på sången. Lite influerat av vad jag tänker på som nyare hardcore från New York som kör lite samma grej, fast inte lika metal. Djävligt dynamisk trummis kom vi fram till efteråt. Det var liksom inte bara komp på komp, fill, och tillbaka till d-takten utan det kändes som att han verkligen spelade trummor. Det var gött att se. Vokalisten hade också effekt-pedalen fast i sitt bälte.

Sist spelade MASS//REACTION från Budapest som också var bra. Något mer statisk trummis i den bemärkelsen att det var mycket takt - fill - takt - fill. Skulle man jämföra dom två banden skulle detta kännas lite mer stelt. Men ibland är det ju exakt så här man vill ha det, så det är inte menat som något dåligt. Mycket rens och ibland blandat med lite fyrtakts-mosh. Inga utsvävningar utan genomgående i samma stöpta formel. Typiskt gött band att se och det här är väl också en anledning till att jag sällan köper skivor i genren längre - jag kan lika gärna gå till 128A och se det live och få min dos av käng. Så vitt jag uppfattade det var också allt på ungerska, och jag gillar när band sjunger på sitt modersmål. Gissningsvis var det även genomgående politiskt. Något som var glasklart var dock att dom delade ut en känga till högerpopulister (i detta fallet Viktor Orbán, men det kunde lika gärna varit Åkesson). Det får man alltid plus för.

torsdag 7 juni 2018

AERIAL RUIN, som är medlem i BELL WITCH, gör på egen hand musik enbart medelst akustisk gitarr, sång och en bunt effektpedaler. Däribland spelar en loop-station stor del i det hela. Den här kvällen ägde rum ute i en lada i Larv och det hade varit en perfekt bakgrund för nästan vilket band som helst. Tyvärr kändes det som att atmosfären denna gången trumfade artisten. Konserten börjar med ett loopande av flera sångstämmor och man väntar alldeles för länge på att något ska hända och helt plötsligt tar det slut utan att det aldrig riktigt ledde till något. Det är hela tiden lite för utdraget på ett sätt som inte hittar hem hos mig tyvärr. Några ord att beskriva musiken hade varit "mässande", "mörkt" och "lågmält". Även om jag inte tyckte att AERIAL RUIN var särskilt intressant så var det däremot en alldeles strålande plats och arrangemang i övrigt och jag hoppas det blir fler händelser på samma plats i sommar.

onsdag 6 juni 2018

Ett riktigt bra gig på Bengans Fik som Levande Begravd och Jonk satte upp. BAD SPORTS (Texas) spelade någon form av punkrock eller angränsande till garage kanske utan att det var särskilt skitigt. Mer som om dom lyssnat på RAMONES på repeat men skalat bort uppstudsigheten. Enkla, eller självklara, sångmelodier, fyrtakt och gött gitarr-tugg. En låt påminde om BAD RELIGION fast bra, men det tror jag inte någon skulle hålla med mig om. Det var genomgående bra och stod och nickade i takt genom hela deras knappa halvtimma. Gillar att tänka på namnet bokstavligt som om det innebar "dåliga sporter" snarare än att dom är "dåliga förlorare" eller hur man nu ska översätta det. Även om det sistnämnda såklart är bättre.

När samma trummis gick upp på scenen som i föregående band började vi skoja om att det vore roligt om det var samma medlemmar men annat band. Lustigt nog var det exakt så fast med en extra medlem på sång och basisten och gitarristen hade bytt uppgifter. En definitiv skillnad var att basen spelade i ett högre register och hade många slingor och det gjorde att allt kändes något poppigare. Någon (ej jag) jämförde det med skate-punk. Det var också bra och hade kanske uppskattas mer av mig om jag inte redan hade fått min dos av det från första bandet.

måndag 4 juni 2018

DARK ELK RECORDS styrde upp tisdags-fest som tyvärr inte blev särskilt välbesökt trots nytt, lokalt, band, långväga besökare och gamla rävar. Enligt konsertguidens alla regler öppnade det färskaste bandet kvällen och jag misstänker också någonstans att det var en av Hisingen-trions första spelningar då jag inte sett dom eller deras namn tidigare. Men jag kan förstås ha helt fel. KOMA ASOCIALA fick mig flera gånger att tänka på VARNING FÖR PUNK-samlingarna och i synnerhet DIABLESSE GRUPP 6. Speciellt i tredje låten där sången nästan känns hämtad från 'Född i Farstun'. Jag menar förstås båda dom här liknelserna som något riktigt bra. Inte bara för att det är gött med band som inte bara spelar d-takt eller annat formstöpt. Men just det kommer vi komma in på senare. Man skulle nog med lite vilja också kunna säga att det är som ett mycket punkigare/hårdare MÖGEL. Det är liksom lite avig punk och det är ungt, politiskt och känns som att det kommer rakt från hjärtat både när det gäller musiken och texterna. Råbra. Peppar på att se dom igen den 14:e juni.

Så kommer vi till WOLFHOUR. Trött och tråkig crust. Fattar verkligen grejen med att spela formelanpassad d-beat men det här får mig inte att fladdra runt med näven eller ens stampa i takt. Inte ens att CIMEX-Charlie sitter på trumpallen lyckas tyvärr väga upp det trots ofelbar d-takt. Resten är ju också kompetenta musiker så det är inte där skon klämmer. Men man kan inte heller gilla allt. "This is the last hour, this is the wolf hour". Nä, jag orkar inte detta alls. Sorry! Vet någon vad låten jag spelade in får man ju dock slänga in en kommentar.

Besökarna från Malaysia, APPARÄTUS, bjöd däremot på det som WOLFHOUR saknade. Riktigt bra "brütal mangel assault" som det utlovade enligt backdropen bakom dom - och det fick man. D-takten smattrade på som fan och kändes tight, hetsig och tung. Riffen och hårdrockshjälte-poserna flög. Väldigt käng-näve-vänligt, och minst ett par personer flög runt och vevade och med tanke på den skrala publiken är det ett gott nog betyg. Efter föregående kändes det som en frisk fläkt en alldeles för kvav sommardag. Lustigt nog kändes det i många fall som CIMEX-dyrkan. Kan inte heller minnas att det var någon paus med fyrtakt eller annat lull, utan jag tror det var fullt ställ från början till slut. Gillar man d-takt så gjorde man helt klart en miss att inte gå på detta. Stötta punk-scenen! Gå på gigs!

fredag 1 juni 2018

KING WITCH var en helt ny bekantskap för mig som i princip bara gick för att det alltid är gött att se TRUE MOON, resten såg jag som potentiella bonusar. Och KING WITCH från Skottland förvånade verkligen. Det var riktigt grymt. Att det skulle vara hårdrock av det tyngre slaget kanske inte förvånade och speciellt CANDLEMASS-tröjan som vokalisten hade på sig avslöjade i förväg vilken subgenre dom skulle bjuda på - doom såklart. Gillade det väldigt inlevelsefulla och teatraliska framförandet. Flera gånger under spelningen lät det som att det var två gitarristen och jag letade förgäves efter vart den andra gömde sig. I någon låt tänkte jag att ENTOMBED kanske hade låtit sådär om man skruvade ner tempot.

TRUE MOON har som bekant spelat mången gång i Göteborg och detta är utan tvekan den bästa av gångerna jag sett dom. Det är någonting speciellt med TRUCKSTOP ALASKA, ibland klaffar det så djävla bra där bara. Kändes också att det var flera som kom fram och upptäckte bandet. Just när jag filmat band flera gånger brukar jag ofta låta bli när det blir för mycket och hade egentligen bara planerat att filma ett par enstaka låtar, men kunde inte låta bli att fånga allt då det som sagt var så bra. Väntar dock spänt på nytt material.

Redan innan de skulle spela hade jag hunnit bli negativt inställd på grund utav att dom BLANDAR TYPSNITT i sin backdrop/logo. Hallå eller!? GRAVE PLEASURES (före detta BEASTMILK) som jag, på logon och namnet, antog skulle vara någon form av dödsmetall visade sig istället vara någon slags MISFITS/DANZIG-inspirerad sörja med väldigt blasé sång. Min genomgående känsla var att det var tråkigt, inövat och tillrättalagt och att det aldrig riktigt hände något. Dom harvade liksom på och allt lät likadant. Trist att just dom fick värsta ljusshowen också, men dom kanske hade med sig någon tekniker. Ärligt talat orkade jag inte ens stanna kvar för att se hela spelningen, inte ens för dom blinkande ljusens skull. Nä, KING WITCH och TRUE MOON ser jag mycket gärna igen, men detta kommer jag hålla mig långt ifrån.