NEVER UNDERSTAND

Trots många bra bokningar och en förkärlek till att åka till småstäder för konserter har jag inte, förrän nu, lyckats ta mig till Kontoret i Uddevalla. Från gatan sett ett ganska anonymt krypin mitt i ingenstans. Väl inne, efter en slingrande trappa, betalar vi i köket av lägenheten och knör oss sedan tillbaka genom kön in i det lilla rummet (som nu är utbyggt) där konserten ska vara och bänkar oss längs med väggen bredvid ett par som helt opretentiöst dukat upp en låda med olika frukter och en flaska vin. Något som av någon anledning får mig att tänka på Koloni. Det trycks in fler stolar och byggs på med rader av folk som tränger sig in i lokalen. Kort därefter går LOUISE LEMÓN på och börjar bygga upp ett långsamt och atmosfäriskt muller innan första låten, 'Appalacherna', räknas in. Genomgående är att det mesta handlar om långsamma och mässande bitar men ändå med en pop-aura. Märks mycket att det vill ta sig in på listorna och slå och det känns överlag väldigt mycket so

Det fanns två farhågor innan konserten - båda gällande lokalen. Den första att det skulle vara i trappan i foajén. Men den avhyste jag tidigt bort från skallen eftersom det hade varit helt befängt. Nästa var dock att det skulle vara en sittkonsert i lilla lokalen som när NEUTRAL med flera spelade där. Som tur var hade dom plockat bort samtliga stolar så den farhågan inlivades inte heller. Det gjorde det dessutom till ett alldeles ypperligt ställe och det borde helt klart arrangeras mer saker där. Självfallet en alldeles för lång parentes om vad som ska handla om BRAINBOMBS vilka levererades en extremt tjock ljudmatta med gitarr-oljud, repetitivt smattrande trummor, ännu mer monoton sång och ylande trumpet. Det är ibland så malande, men samtidigt så obehagligt och repetitivt, som att dom barbariserat krautrock. Det är alldeles för få band som fattar att det ibland räcker med ett djävla riff per låt. Ännu färre som fattar att en ljudmatta inte ska vara någon djävla glittrande post-rock

Har åtskilliga gånger försökt få se SKIN CARE efter att ha sett dom spela på Sekten. Dock har varje tillfälle gått i sank. Desto gladare kanske jag blev nu när deras sound mognat ännu mer och allt blivit så otroligt mycket mer sammanhållet. Det är NO JOY-dyrkan från start till slut. Drömpop- och shoegaze-influenserna som alla andra band i Göteborg påstår sig ha puttas enkelt åt sidan när den här kvartetten bjuder upp och visar hur det ska låta. Mumlig sång som är mixad långt bak, en distad och otydlig gitarrvägg och en rytmsektion som kompletterar perfekt. Det är också fina växlingar mellan tydliga, och enkla, gitarrmelodier och dom redan nämnda malande väggarna. Det finns också trevliga nickningar till SONIC YOUTH som helt klart går hem. Enda som jag kan gnälla på är att sångmelodierna vissa låtar emellan kan kännas något likartade. Hade velat ha någon mer variation. Men det är ju ett ganska indistinkt minus då sången som sagt är, och ska vara, långt bak i mixen. Läser ingen musikp