torsdag 10 oktober 2019

Det var mycket motigt att släpa sig iväg till samma plats dagen efter releasefesten för HOTET-skivan. Väl på plats kände jag mig som vanligt väldigt i vägen och obekväm så jag avlägsnade mig för att försöka få i mig lite vin på egen hand. Hann komma tillbaka till att det nya Göteborgsbandet NERVCHOCK skulle mangla på - och gött var det. Minst sagt ett trevlig tillskott i punkscenen. I princip detsamma kan sägas om DEFEKT som också är från staden men har nog hunnit med en handfull spelningar vid det här laget. Härligt mangel men något mer standard-käng än NERVCHOCKS rockigare och MOTÖRHEAD-osande dito. Fortsatt fullt ställ var det självklart när ZYFILIS från Malmö växlade ut DEFEKT. Peppig och gapigt. Ösigt och tack och lov en markant bas. Typiskt sådant där band som man aldrig blir ledsen på om det finns med på line-upen. Riktigt djävla bra kväll. Har nog alltid haft kul på Studio Chanslös.

söndag 29 september 2019

Eftersom det är Never Understand som både släppt skivan och ställt till med spelningen så kan det ju uppfattas lite skevt att recensera det hela men vill påstå att det inte påverkar mitt tyckande. Så vi börjar i omvänd ordning med sista bandet först. Även om HOTET kanske var lite sliriga i början, vilket hör till ovanligheten och bara var en trevlig avvikelse, så kom dom snabbt in på sitt vanliga oklanderliga spår. Även om det verkligen alltid råder peppig stämning när HOTET spelar så kändes det på något vis ännu råare och peppigare än vanligt. En urladdning från alla håll. Men för dom som fortfarande missat bandet eller inte sållat sig till ledet kan jag upprepa det jag själv och andra säkerligen alltid skriver; snygga och hookiga melodier, stämsång och drivande bas och trummor. Allt i trogen MASSHYSTERI-anda. Att jag stod på fel sida av högtalarna påverkade dock upptagningen till det sämre. Minns första eller andra gången jag såg HOTET och frågade om dom hade en skiva eller demo att köpa och fick svaret att det var inspelat men att det inte kommit än. Efter några års väntan kom den skivan i år och någon månad senare fick jag släppa deras andra EP. Något som känns så otroligt djävla kul och är ett sant privilegium. Speciellt med tanke på hur fina alla i bandet dessutom är. Tack till er, Dolken, Christophe, Maya och Anton!!! Köp skivan för 70kr t.ex. genom att skriva till Never Understand på Facebook. Den finns också att lyssna på digitalt på diverse plattformar.

Det som fanns att tillgå med MADAM SKAM var ett par korta videor från replokalen. Vilket lät lovande men det var ändå svårt att få hela bilden. När den sedan målas upp med en gitarr som stundtals låter som plockad från 4-Track Demos med PJ HARVEY och med texter som utan tvekan har en humoristisk vibb samtidigt som att dom är laddade och urpolitiska så finns det ingen anledning att tveka på MADAM SKAMS briljans. Det närmsta jag skulle kunna beskriva det som är att det låter som om MASCARA SNAKES försöker spela SLEATER-KINNEY-låtar. Men även om samtliga säkert lyssnat på alla andra band jag nämnt så är det säkerligen inte därifrån huvudinfluenserna kommer ifrån. För det är samtidigt väldigt typiskt för Göteborgs punkscen. Även om jag kanske inte stod och just saknade en bas i ljudbilden så funderade jag på hur det hade låtit med en där. Oavsett det tyckte jag allt var extremt bra och ser fram emot fler MADAM SKAM-spelningar. Tack till alla som kom och ännu större tack till alla som hjälpte till mitt i all oordning och tack till Studio Chanslös!

måndag 23 september 2019

Efter att ha hoppat över kvällen med COPH NIA och FÅGELLE (på grund av att KOLLAPSE ställde in) i förmån för att gå på NICOLE ATKINS så kändes det ännu mer obligatoriskt att gå på Valley Whispers säsongsavslutning där Kanadensiska ACTORS och Göteborgs-bördiga LAVA BANGS skulle stå på scen. För mig var ACTORS en såpass ny bekantskap att jag inte lyssnat på mer än en låt i förväg och tänkt att det säkert kan bli röjigt live. Just ösigt blev det kanske inte men det var ändå väldigt tydligt att dom framförde det dom gjorde med hjärta. Många av melodierna kändes som lyfta från THE CURES poppigare era. Skulle det här bandet spelat i slutet på 80-talet eller början på nittio så tror jag definitivt dom hade varit större än nu. Kompetent sång, snygga synthar och malande, enkla, basslingor. Trummor som vet exakt var dom ska hålla sig och gitarrgnissel blandat med slingor. På pappret låter det klockrent. Men tyvärr kändes det i slutändan inte särskilt eget och det som dom lånat från kändes oftare som 80-talets mer slätstrukna bitar. Det var liksom aldrig något vågat - något som tog ut svängarna - utan det körde helt enkelt efter new wave-recept rakt av. Fast så klart något mer raffinerat. Något i helheten fick mig att tänka på BRET ELLIS EASTON. Jag kan inte sätta fingret på vad. Kanske någon plastig nihilism som fanns i mitt egna sinneslag för kvällen. Eller att det kändes som att dom vore från LA. Men dom är som bäst när det låter som något som hade kunnat spela på Arvikafestivalen i början av 2000-talet. Något som man inte åkt dit för men som ändå visar sig vara ett fullgott mellanband att stanna kvar på innan man ser huvudakten. Som vanligt låter jag nog barskare än vad jag egentligen är. Det var absolut inte dåligt, men det var inte heller så jag jublade. Spelar dom någon mer gång och har ett lika bra förband som kommer jag inte tveka på att se dom igen.

Att jag har lättare att ta till mig gitarrbaserad rock-musik kanske inte direkt är ett markant avslöjande. Inte heller att jag gillar förbandet, som jag följt ett bra tag, borde komma som en överraskning. LAVA BANGS är ett sådant där band som man gång på gång återupptäcker och tänker att man är så fruktansvärt bortskämd med musikscenen i Göteborg. Och även om jag kan se LAVA BANGS "när som helst" så var det ändå kvällens största behållning. Redan i första låten är det fan gåshud på dom otroligt snygga stämmorna bas och gitarr emellan. Får fan dåndimpen av att lyssna på det igen. Något som för är lite synd är att det är lite för mycket musiker-flexande ibland. Vissa delar skulle må bättre av att hållas enklare istället för att fläska på alla finesser samtidigt. Men det är verkligen meningslöst att gnälla på. LAVA BANGS är fan en av Göteborgs stoltheter.

onsdag 18 september 2019

NICOLE ATKINS är som från en svunnen tid samtidigt som allt känns väldigt hemma. Att det på något vis ändå passar in och ska vara här trots att det är något anakronistiskt. På något vis lite på samma sätt som CHRIS ISAAK är. Men det otidsenliga märktes redan på debutplattan, 'Neptune City', och från där och framåt har Atkins anammat (bland annat) 50- och 60-talet. Främsta instrumentet i arsenalen är utan tvekan sångrösten. På det får man akustisk gitarr och ibland lite cello och en till sång-stämma. Om man inte direkt blir övertygad av det som framförs tycker jag att man tar en lyssning på 'A Little Crazy' som är en hitlåt av rang som borde klämma ur en eller två tårar ur dom flesta som har någon form av hjärta i sin kropp. Det var en fantastiskt bra konsert. Älskar verkligen dom här kvällarna på Holy Moly som Woody West styr upp.

Uppvärmingsakten, CALEB ELLIOTT (som stundtals även var den som hjälpte till under huvudakten) kommer ju säkerligen helt från samma amerikanska vis-tradition men är ändå inte stöpt i samma form. Trots att det bara är sång och akustisk gitarr så låter det som att det är en värld mellan dom. Någonstans är detta enklare och mer formtroget. Inte lika spretigt och säkerligen som en bekväm filt för många. Man vet redan vad som händer, men det är trevligt. Det är redan från början med stor charm och det märks att CALEB säkerligen har ett lika stort hjärta. En trevlig bonus och bra uppvärmning på runt 30 minuter. Har inget att klaga fast det kommer nog dröja innan jag lyssnar på det inspelade; blev liksom tillfreds med att ha sett det live. Måste också påpeka att på grund av att akterna bytes av så snabbt mellan varandra råkade det bli så att första låten i videon med NICOLE ATKINS egentligen är en CALEB ELLIOTT låt. Men det får man leva med.

onsdag 11 september 2019

Mellan gångerna jag sett THE WARLOCKS har det gått från att få en massiv godisskål av Bobby att skicka runt i publiken och sedan ligga och spy utanför pissoaren (Sticky Fingers 2003), till ett hav av rök och icke-existent publik-kontakt (på det bra sättet) på Jazzhuset 2015, till nuvarande super-charmiga och publikfriande hitmaskiner på Musikens Hus. Det är till och med för snällt gentemot publiken då knappt någon ens går fram till scenkanten. Inte ens vid uppmaningen att dansa loss till ultra-dumma, och stökiga, 'Caveman Rock'. Inte ens vid den klassiska manövern att som frontperson ta sig ut i publiken och försöka väcka liv i alla. Men det är väl så det allt som oftast är i Sverige. Det där alldeles för snälla och respektfulla beteendet som man hellre hade sett i kollektivtrafiken där det bufflas och knôs mer än på en konsert. Men dom här olikheterna i spelningarna reflekteras också i deras ganska spretiga låt-myller som går från fest-rökare till totalt mörker. Allt med en tydlig THE WARLOCKS-stämpel. Den här hemmatrevliga och mysiga sidan av bandet var dock enbart trevlig att se och det kändes som att den fanns i hela bandet. Att dom försökt reparera sina band till varandra efter en paus har säkert med det hela att göra. Under timman dom spelade så tror jag dom hann avverka låtar från vartenda skiva dom släppt vilket även det känns väldigt tacksamt. Att nog dom flesta fick sig något dom hoppats på. Jag vet i alla fall att jag fick mig vad jag behövde och mer därtill då jag upptäckte låtar från skivor jag ännu inte hört. Otroligt bra konsert med andra ord.

Förbandet med det alldeles uppenbart BRIAN JONESTOWN-härmande namnet - THE STEVENSON RANCH DAVIDIANS - var enligt mig ganska platt. När dom är som bäst lyser det fram lite THE CRAMPS-aktig billy. Men för det mesta är det MANIC STREET PREACHERS eller OASIS-luktande smegma som sugits ut ur tidigare nämnda THE BRIAN JONESTOWN MASSACRE. Blev snabbt uttråkad och försökte avvärja det med att spendera pengar längst bak i lokalen. Därifrån tyckte jag mig anse att dom verkade veta för väl vad dom gör. Att allt var beräknat och att råheten därför saknades. Kom också till insikten att jag som oftast behöver mer än enbart en formel. I alla fall tills jag växer upp och blir en gubbe. Dock vet jag flera som tyckte var på plats och tyckte att det var gött, så som vanligt så uppmanar jag till att själv lyssna och skaffa en egen uppfattning istället för att lita på min alldeles för snäva sådana. Hur som helst skulle min sammanfattning lyda att dom har den generella idén om hur det ska låta men helt enkelt saknar dom goa låtarna. Men har man det ena så bör man ju till slut kanske även hitta den andra komponenten.