2019-12-04

Mycket post-punk bygger, för min del, på bra basgångar. Just bra basgångar är som tur något som amerikanska PRIESTS har i överflöd. Sen att i princip alla i hela bandet känns som perfekta frontpersoner gör det inte sämre. Utagerande vokalister (dom växlar ett par gånger mellan att sitta på trumpallen och hålla i micken), kantig cowboy-gitarrist och basen som vi redan har hyllat. Det är genomgående både punkigt och halv-skevt. Sången sitter felfritt och trummorna driver på i bakgrunden. Det finns liksom inget dåligt med varken låtarna eller själva framträdandet. Kanske att allt sitter lite för bra. Att man vill ha lite famlande ovisshet och felsteg. Men för att få in ett litet gnäll så var det förstås synd att spelningen inföll med exakt samma hålltider som den grymma bokningen med AGRIMONIA och HEAVY BLEEDING på Abyss. Något som utan tvekan gjorde att flera som skulle gått till Musikens Hus uteblev. Men man kan inte få allt. Egentligen ska man som sagt vara glad att det finns så många spelningar (en vardag!) att man måste välja. Så jag säger förstås "Tack!" istället för "Fy!".

Ett vidare tack går självklart till förbandet BEVERLY KILLS som med stora kliv gått från klarhet till klarhet. Från att vara något oslipade för något år sedan till att nu vara ett av Göteborgs främsta indie-band som lätt hade passat in i Luxury-katalogen. Fast det var inte svårt att höra för ett tag sen att det skulle bli så heller. Men nu när den där vacklande trubbigheten är borta kan jag nästan sakna den. Men det är fan inget jag ska missunna dom. De få småsakerna jag någon gång tidigare påpekat är borta. Det som däremot kvarstår är drivet och att dom fått in sådan scenvana som dom har nu är inte så konstigt med tanke på att dom verkar spela minst varannan helg. Det medför så klart också att vissa tidigare felspel och missar inte längre uppstår. BEVERLY KILLS känns numer helt självklara. Indie-facklan har lämnats över och dom kommer säkerligen bära på den ett bra tag till.

2019-12-02

Att se TREPANERINGSRITUALEN känns som att hamna i fem tortyrscener samtidigt. Det är ständigt en väldigt filmisk stämning. Just genom att det, trots väldigt små medel, är väldigt grafiskt. Grafiskt kanske är fel ord och jag kanske snarare ska säga att det är estetiskt genomtänkt. Att karaktären känns väldigt påtaglig och riktig. Dessutom är allt så nedsvärtat med ond bråd död. Varken musiken, eller uppenbarelsen TREPANERINGSRITUALEN, är något man gärna vill vakna upp till. Det är konstant mättat med mörker, ondska, skog, rök och träsk. Tycker det sammantaget känns som ett bra förkroppsligande av att vara i en bödels bultande samvete då den genomlider alla sina tidigare avrättningar och vet att sin egna dag snart ska komma. Även om det inte är särskilt likt PUCE MARY kan jag tycka att där den danska artisten rör sig i ett slags oidentifierbart intet så är TREPANERINGSRITUALEN lika skrämmande fast istället fastnaglat just i ens egna psyke. Här finns det också mer monotona och militäriska rytmer. På grund av det ville jag någon gång greppa efter mästerverket 'The Black Flag Hoisted' av MILITIA. Så på något sätt kanske man kan säga att det hela landar någonstans i mitten mellan PUCE MARY, MILITIA och en träskig THE TEXAS CHAINSAW MASSACRE. Extra plus för det lilla man fick höra av en mungiga som var en ingrediens till att det lättare kunde placeras i en slags svensk kontext. Ju närmre något är, desto mer skrämmande är det.

Förbandet STREET SECTS var däremot något som verkligen inte imponerade trots frontpersonens ihärdiga farande på och nedanför scenen. Energin i den personen bidrog dock till att det faktiskt tog ett tag att inse att det var två personer i bandet. Oftare kändes det mer som techno än industri även om man kunde höra tydliga influenser från 80- och 90talets SKINNY PUPPY och FRONTLINE ASSEMBLY. Främst märkbart i de många bra samplingarna. Så visst har STREET SECTS pluggat på och försöker väl ta vissa komponenter från gamla genrer in i 2010-talet. Sen att det inte biter på mig är kanske inte jättekonstigt när jag känner mig rätt nöjd med det gamla. Ett plus var helt klart den överdrivna mängden rök och mestadels nedsläckta ljussättningen. I och med att resterande publik inte heller verkade gå igång på det så kändes det till slut mer som ett tamt lågstadiedisko än en tuff klubbspelning. Att spexa med en peruk gjorde väl också sitt till den stämningen. Spex är nog det sista jag önskar mig.

2019-11-27

Trots min något eklektiska smak och ofta sinande uppmärksamhet när saker inte blandas upp kände jag ingen som helst oro inför den här kvällen med tre black metal-band. Snarare tvärtom - otrolig pepp. Först på scen var skånska VÖLVA som var bandet med tydligast och mest punkinfluenser. Vilket för mig absolut inte är ett minus. En välspelad trio med två vokalister och både tyngd och ös. Något synd att mycket av gitarr-riffen försvann i ljudbilden. Hade gärna velat höra dom något mer intrikata gitarr-partierna tydligare. Men istället fick man en brutal blastbeat-vägg som inte gick av för hackor.

Näst ut - dom gamla favoriterna ILLMARA som på något vis blivit ännu bättre. Här är det ytterligare mer fullt ös och ond bråd död än tidigare akt. En given favorit i Göteborg som förtjänar allas uppmärksamhet. Hoppas på ett nytt släpp snart som inte lider av samma ljudkvalitet som den första kassetten. Hur som helst vill jag inte upprepa tidigare recensioner så kommenterar bara det som för mig var nytt. Dom talade bitarna mellan några över låtarna satte verkligen en bra stämning. Inte något som jag tidigare tänkt saknats, men som absolut gav det ännu en dimension. I de flesta fallen hade jag av en sådan här sak himlat med ögonen, suckat och tyckt det var pretentiöst. Men här var det bara något som gav deras framträdande mer. Ännu fler plus får dom för att bränna saker på scen.

När jag trodde att kvällen inte kunde bli bättre kom FAYENNE och motbevisade mig. Kanske delvis för att dom hade absolut bäst ljud under kvällen. En annan orsak kanske för att jag inte hört en endaste sekund av dom tidigare och därför inte alls visste vad jag kunde förvänta mig. Av de två tidigare banden så var dom absolut mest lika ILLMARA. Snabba och onda gitarr-riff, tight bas och en helt oklanderlig batterist som spelade likt en maskin. Större eld och ännu mer rök. Även om kvällen började intensivt så känns det som att det bara trappades upp för varje band ju längre kvällen led. Det här är en turné som minst borde spelat över hela landet och inte bara 2-3 datum. Sjukt bra på alla sätt.