2019-12-31

Året 2019 har kantats av både roligheter och oroligheter som exempelvis nedan:

ø Det dystra beskedet att Truckstop Alaska går i graven.
ø Släppt en 7" med Hotet och kassetter med Ellen Ripley och Morning Moon på Never Understand Records.
ø 128A har börjat ha spelningar igen.
ø Showdown har arrangerat på Musikens Hus vilket något breddat vad som besöker Göteborg.
ø Har kunnat komma loss på fler Woody West-gig.

Men det är en väldigt kort sammanfattning av vad som hänt under året. Det viktigare är kanske alla band som spelat. Här följer den årliga, och alltid lika otroligt svår-komponerade, konsert-listan från Never Understand från allra bäst till tioende bäst 2019.



1 - RARING.
Minns att vi sprang i duggregnet för att hinna i tid och missade som tur var bara några minuter. Helt klockren pop från början till slut - både på skiva och live. När dom stod på scen fanns den där extra gnistan och den borde tändt vartenda hjärta på plats. Längtar otroligt mycket efter nästa spelning och nästa skiva. Snälla, kom tillbaka snart!


2 - WHISPERING SONS
Det här belgiska bandet har gått varma i hörlurarna under året och det var en skam att dom inte bokades till Göteborg. Som tur är så hade jag pengar och energi nog att åka ner till Malmö och hälsa på hos Plan B. Inte helt oväntat bland det bästa jag sett i år.


3 - ELLEN RIPLEY
Utan att få det att vara en ordvits så dök det här gänget upp som ett stjärnskott. Helt klart min nya favorit i Göteborg med sin egna rymdbanditpunk. Också ett typexempel på varför jag älskar Göteborgs punkscen. Här fliker jag även in att top 3 egentligen hade kunnat vara i vilken ordning som helst.


4 - LEVANDE DÖD
En återkommande favorit som spelar lite efter humör. Även om jag älskar både dom punkigare sidorna (som vi t.ex. fick se på HPKSM) så är detta min absoluta favorit-variant av bandet.


5 - NOX NOVACULA
Äntligen ett goth-band värt epitetet! Nog att jag gillar mycket ny post-punk, men när det väl levereras nattsvart goth så är det klart jag går igång på det.


6 - DUNE MESSIAH
Ödesmättad dansk rödvins-neofolk som fick spela för en alldeles för liten publik. Det här borde fler fått upp ögonen för.


7 - VÅNNA INGET
Med deras senaste platta har Vånna Inget helt klart nått nya höjder. Den här spelningen är den helt klart bästa jag sett med Malmö-punkarna. Förstår att varje konsert i Göteborg säljer slut.


8 - ORPHAN ANN
Skivan har gått varm under hela året. Live skiljde det sig något men det var enbart till deras fördel. Riktigt bra kväll på Nejd. Och som jag tidigare skrivit så tyckte jag rundgångsgnisslet bara förstärkte spelningen.


9 - CALIGULAS MAMMA
Har knappt stött på ett grottmänniskodummare band än detta. Jag älskar det. Det är på helt rätt nivå för mig. Det har dessutom växt likt en svart monolit för varje gång jag lyssnat på live-inspelningen.


10 - TREPANERINGSRITUALEN
Lika skrämmande musik som själva scenpersonligheten. Det är som att musiken förkroppsligats i en köttslig form. Alltid trevligt att se Trepaneringsritualen som bara blivit bättre och bättre för varje år som gått.


Här finns även en YouTube-spellista med inspelningarna av konserterna som länkats ovan:
Never Understand top 10 konserter 2019

Med det önskar jag alla som följer den här sidan i någon form en god fortsättning.
Har haft lite kval kring om jag ska fortsätta med detta eller inte, men vi ses 2020.

2019-12-27

Med en klämtande klocka och en samplad kör öppnar MORTUUS sitt set. Harvar sedan på i en slö fyrtakt och när man tror att det ska braka loss bjuds man istället på ännu mer fyrtakts-släp. En skenmanöver som tyvärr verkar vara genomgående genom hela spelningen. Visst, det bjuds på dubbeltramp ett par gånger, men tyvärr aldrig någon blastbeat. De oinspirerade trummorna resulterar i att varje riff och varje låt känns som den förra. Inte på grund av avsaknaden av entaktsrens, utan för att trumkompen helt saknar variation. Det är faktiskt först efteråt, när jag tar en närmre lyssning på senaste skivan, som jag inser att det är likadant där och att jag aldrig tänkt på det i just det sammanhanget. Det inspelade funkade med andra ord bättre för mig än här på scen där jag bara upplever det som ett slött och ganska slarvigt malande.

SARGEIST öppnar också med en förinspelad historia, vandrar andaktsfullt in på scenen iförda kåpor och vokalisten bär på en rökelsebrännare som osar av rökelse som tyvärr påminner mer om tonårsrum än ond bråd död. Fast Nag Champa kanske har annekterats av black metal-scenen - vad vet jag? Dom stora benknotorna runt halsen väger dock upp det och det känns som någon form av dödspräst. Hur som helst känner jag snabbt att det här i alla fall kommer bli roligare att se på och när det direkt bjuds på blastbeat så spetsas även öronen. Ena gitarristen ser verkligen död och återupplivad ut. Både sången och trummorna känns då och då något punkinspirerade - på gott och ont. Som en total kontrast till MORTUUS så var detta något jag stängde av när jag lyssnade på det inspelat, men live var det helt klart sevärt. Gitarr-riffen kanske inte alltid var de bästa och där övertrumfade absolut MORTUUS deras finska kamrater. Man kan se det som att det MORTUUS saknade i arrangemang fanns här, men att riffen fanns i större utsträckning i första bandet. Det absolut tråkigaste var dock den ignoranta och pissiga publiken som konstant skrek dom två-tre orden dom kunde på finska.

Redan från den korta line-checken kändes VALKYRJA, med sin väldigt WATAIN-inspirerade black-metal, bättre än tidigare två band. Något som den skickliga batteristen bidrar mycket till (även om Fenriz hade klagat på Hello Kitty-bitarna). När jag förut ställde MORTUUS och SARGEISTS riffande och arrangemang mot varandra så har VALKYRJA utan tvekan slipat på båda delarna. Det är ständigt väldigt dynamiskt utan tappa varken fart eller tyngd. Det känns verkligen som att det är i helt rätt tempo rakt igenom. Visst, något lökiga metal-hjälte-gitarrsolon glider in några gånger ger lite minus, men dom är tack och lov ganska långt i bakgrunden så jag slipper störas av dom för mycket. Egentligen passar dom väl in ganska bra men är för inskolad i att det bara ska vara mölj. Det enda riktiga minuset är egentligen deras 1-2 låtar för långa set. Något som känns av extra tydligt när det är snarlika band i samma genre en hel kväll. VALKYRJA var dock utan tvekan höjdpunkten även om uppmärksamheten dippade något mot slutet.

2019-12-25

Öppningsbandet, ELLEN RIPLEY, är det bandet jag är mest peppad på just nu i Göteborg. Extra mycket då det numer är en kvartett istället för en trio vilket innebär att dom inte behöver växla av varandra på synthen utan att den är med hela tiden. Gillar deras egna beskrivning som "krautig anarkistrock" och dom bjuder på både driv och gung. Grymma, vandrande, basslingor, helt fantastiska trummor, effektdränkt gitarr och en tjock synth-matta. Dock kändes ljudet stundtals något vacklande på grund av lite ojämna nivåer där synthen helt tog överhand i ljudbilden plus en trasig sladd eller liknande som gjorde att det uppstod lite störande skrap- och sprak-ljud då och då. ELLEN RIPLEY bjuder in till brott och det är sannerligen ett erbjudande man varken kan eller vill tacka nej till. En sällan starkt lysande stjärna på en annars ack så mörk Göteborgs-himmel.

Det känns som att konserterna med SORK är något färre nu än för ett tag sedan. Mycket möjligt att jag bara varit tvungen att prioritera annat. Men SORK är alltid lika trevligt. Det är samma här med väldigt runda och trevliga basriff, en kompetent trumslagare och en synth som gör att musiken nästan skulle passat in i ett barnprogram från 70-talet. Det sista vill jag bara poängtera att jag självfallet menar på allra godaste sätt ifall någon skulle få för sig något annat. På det levererar MAG sin karaktäristiska sång och svingar ibland även en trombon, megafon, synth och diverse tillhyggen som känns igen från barndomen. Det är lekfullt, svängigt och riktigt, riktigt, bra.

Bästa könsrocken som någonsin gjorts levereras självklart av MASCARA SNAKES som alltid är ett lika kärt återseende på Truckstop Alaskas scen. Ormarna öppnar med citera Reinfeldts klassiska "drogögon mitt i ansiktet"-tal som är en perfekt stämningssättare för vad som ska komma skall. Har man sett TREPANERINGSRITUALEN och blivit rädd för dennes utstyrsel så kan man säkert dra en parallell till MASCARA SNAKES i deras röda skrudar och bödel-liknande disktrase-huvor och känna att man i ärlighetens namn nog skulle vara mer rädd för att få en uppläxning av dessa fyllerister och tango-bödlar. Essensen är enkel men ändå helt perfekt och genomtänkt punk-rock med sång och text i stort fokus. Borde tilltala alla som någonsin hatat en vakt, varit kär, onanerat, ätit pizza eller varit full (gärna på Black Minttu). Med andra ord ett band av och för folket. Ännu mer genialiskt blir det när dom, förmodligen medvetet, spelar helt fel i öppningen till deras första hit, från 2015, 'A Corpse Has Been Fucked in Hallstahammar'. Tycker uppriktigt det är exakt så en slipsten ska dras. Riktiga Einsteins hela bunten. En extra hyllning bör också gå till den temporära medlemmen "Euroshopper" som övat in låtarna på 1-2 veckor för att kunna hoppa in på synth kvällen till ära. En helt annan sak jag tänkte på var dock varför inte MADAM SKAM också var bokade till det här giget. Hade passat som handen i vårdhandsken. Men man kan inte få allt.

2019-12-20

Utan att jag ser någon nödvändighet i att hymla med det så var det via True Detective jag upptäckte LERA LYNN. Självklart hoppades jag också på att kvällen på Pustervik skulle gå i samma nattsvarta och deppiga stämning som i seriens barlokal men visste också att det med stor sannolikhet skulle stanna vid just en förhoppning. Ett plus var dock att det var på lilla scenen och dessutom som en duo och inte med fullt kompband. Duon, LERA LYNN & TODD LOMBARDO, fungerade dessutom ovanligt bra där de två växlade instrument lite beroende på vad som behövdes för stunden. På ett såpass långt och gediget set på över en timma så hann dom igenom allt man kunde önska sig; en blandning av nya och gamla klassiker, en purfärsk ny singel och så bjöds det även på en oväntad cover på 'Black Hole Sun' av SOUNDGARDEN. Bland myllret av låtar fanns så klart även favoriterna 'My Least Favorite Life', 'Breakdown' (med sin perfekt skavande ackordföljd) och en ny favorit från en gammal platta - 'Bobby Baby'. Vanligtvis hade ett gig på över en timma inte varit något att föredra för min del, men nu när dom var ensamt band för kvällen var det snarare bara välkommet.

Ett genomgående tema för bokningarna av Woody West verkar vara 'fantastiska vokalister' och LERA LYNN är verkligen inget undantag utan snarare en av dom i toppen. Ett annat tema verkar vara att jag alltid hamnar bredvid publik som föredrar att pladdra på genom konserterna istället för att titta och lyssna. Den här gången till en sådan grad att till och med barpersonalen flertalet gånger bad dom att dämpa sig. Trots det önskar jag självklart att jag oftare kunde gå på Woody West och vi får väl se om det blir ändring på det nästa år. Sätts det upp mer på Holy Moly så kan jag ju säga att chanserna är ganska goda.

2019-12-19

Första bandet jag hann in till på Levande Begravds bolags-kväll var danska NO NOSE. När det är som dummast och bäst påminner det något som COP CITY/CHILL PILLARS. Skev och bastardiserad rockmusik med synthar. Vill man kan man säkert höra något av BLACK BUG däri också, men det var alldeles för länge sedan jag lyssnade på dom. Känns som att dom har stor experimentlusta och nära till att slänga in disharmonier. Säkerligen också en slags "anything goes"-attityd när dom gör låtar. Hade behövt vara på ett helt annat humör för att uppskatta det tyvärr. Tror det är något genomgående för hela kvällen egentligen. Men gick på det lilla inspelade jag tidigare hört så köpte ändå en kassett. Nästa danska band var TAZER som ibland känns som en punkig oäkting till URAN som oinbjudet och onyktert kommit och hälsat på i Göteborg...till släktens förtret. Framtidsglasögon, synthar, rök och pannlampor. Något enklare att ta till sig än NO NOSE då TAZER var mångt och mycket rakare. Röken ligger kvar, men framtidsglasögonen är delvis utbytta mot masker, när sista bandet, ISOTOPE SOAP, spelar. Dessa är självklart också en vrickad synthpunk-konstellation men denna gången från någonstans i Sverige. Förutom samtliga bands gemensamma referenspunkter som redan nämnts så får jag här också en vibb av CALIGULAS MAMMA vilket känns som en frisk vindpust. I slutet av kvällen känner jag mig dock extremt mätt på det hela fastän inget egentligen var särskilt dåligt. Det vara bara väldigt mycket.