tisdag 30 juli 2019

Tyvärr så kände jag att öppnande akten, MY DISCO, var provocerande tråkigt. Deras "experimentella" musik kändes livlös, pretentiös och totalt oinspirerande. Dessutom rör det sig framåt väldigt långsamt. Fast det är nog till deras fördel ibland. I synnerhet i deras andra låt där dom frammanar skränande rymd-ljud som smått påminner om LUSTMORD. Detta tillsammans med anstötligt rundgångsbröt och tinglande bjällror. Tillslut blev det mesta bara ett bakgrundsljud där bakgrundsljuden (som inte kom från scenen) var trevligare att lyssna på; stök från köket, någon som slarvar med kastrull-lock...en öl som pyser av att någon knäcker den. Det värsta av allt var dock att dom hade med sig en gong som dom använde för ett 10 minuters gong-solo. Där lämnade jag platsen och satte mig på trappan utanför istället.

När dom tillslut avslutat sitt set var det dags för kanadensiska BIG BRAVE som var en mycket trevligare nyhet och bjöd på något tyngre och brötigare som jag hade velat placera in i någon form av noise-rock. Även om kategoriseringen i deras fall möjligtvis är flytande mellan några olika genrer som drone-metal och en gnutta post-rock om man så vill. Sparsmakad sång som ofta var utdragen och med mycket reverb. Ibland övergick det till nästan rituellt ylande över malande oljud. Hårt och monotont bankande pukor. Drönande och mörka gitarrer där en stundtals är spelad på med stråke. En trio som låter större än bara tre personer. Långt mycket bättre än öppningsakten och bra även utan att behöva jämföras med MY DISCO. Stilmässigt gillar jag hur dom parats ihop, men hade önskat att förbandet helt enkelt skulle varit bättre. Oavsett var det värt det enbart för BIG BRAVE som gjorde en solid spelning. Tycker det är väldigt trevligt med Valley Whispers olika bokningar och hade önskat att fler skulle masa sig på deras arrangemang så dom inte försvinner.

fredag 12 juli 2019

I Göteborgs Litteraturhus hade Teg Publishing ställt fram ett piano, några rader stolar och skålar med diverse tilltugg. Stolarna, och den stora sitt-trappan i mitten utav rummet, blev i stort sett helt ockuperade. Någon enstaka låg på en matta och vilade. Det var en spridd skara som var på plats och det är alltid lika trevligt när det lockar människor från olika läger. ANDERS TEGLUND slog sig tillslut ner, med ryggen mot publiken, och frammanade sina kompositioner som jag genomgående skulle säga är "fina", till och med "vackra", men inte särskilt emotionella. Om man med det förstår vad jag eftersträvar att beskriva. Menar det inte i ett negativt ordalag som att det skulle saknas. Det fanns varken storslagna mollackord eller virvlande durskalor utan allting låg bara i luften. Stundtals kunde man se att det fanns en sådan spänning att man kunde hur pianistens hand darrade. En svävande förväntning innan anslagen skulle falla på plats.

Jag hade nöjt mig med en kvart mindre även om jag inte hade vetat vad jag skulle skalat bort. Det var inget specifikt som var överflödigt utan det är väl snarare mitt rastlösa humör som borde flås bort. Ett extra plus var att bitarna flöt ihop in i varandra - lite som ens veckodagar gör. Att det aldrig blev en paus och man slapp applåder som skulle bryta stämningen. Att allt bara fick vara där i rummet. Bra avvägning mellan att det, relativt sett, händer mycket och nästan inget alls. Mellan det plingande och det nästan dånande. Även om allt var just fint och inte pompöst eller stort. Efteråt bjöds det dessutom på en väldigt avslappnad och vänskaplig intervju som tillförde ännu mer till konserten. Önskar att jag även filmat, eller åtminstone fångat ljudet av, detta. Men som jag brukar tänka - att det som inte finns dokumenterat förhoppningsvis leder fler till att faktiskt gå på konserterna för att se det på riktigt.