fredag 27 juli 2018

Det är ett regnigt Göteborg en onsdag. Ett ganska skralt annonserat gig i Sensus lokaler i Gårda. Samma dag som MC50 spelar 5 minuter bort och flera andra spelningar runt omkring stad'n. Det var med andra ord ett ganska folktomt MORAL PANIC-gig. Men samtidigt har jag nog aldrig sett lika många kryssade händer och Straight Edge-merch. Men jag brukar å andra sidan heller inte så ofta hamna på den typen av punk-spelningar. Med det sagt så har ju faktiskt UNDONE och PROTESTER det där lilla extra som gör att jag masar mig ut på hardcore. Nämnda Göteborgare, UNDONE, öppnade och det var i princip som senast fast något tightare. Tuggig och ganska old-school hc med små hintar av metal/crossover. Väldigt moshvänligt men större delen av moshen under kvällen stod just dom på scen för. Fast när dom inte spelade förstås.

LINE OF SIGHT kändes något predikande. Men det var bra om man tänkte bort det. Mycket tvåtakt. Jag gillar när det går snabbt. Inte mycket som fastnade mer än något basintro och sådär. Hade helt klart peppat mycket mer på det här om jag var 17 eller nykter hardcore-person. Tror dom körde en YOUTH OF TODAY-cover också? Hur som helst var det som sagt bäst när det gick undan i räzer-fart, men ofta puttrade det på i lagom fjös-takt för möe. Jag gillar när det går snabbt.

Sista bandet, PROTESTER, var utan tveklöst kvällens höjdpunkt. Tre av medlemmarna från föregående band var med här. Samma basist och trummis. Gitarristen axlade här istället om till att hålla i en mikrofon och det här kändes mycket bättre. Speciellt vokalisten som var grymt mycket mer karismatisk och tuff. Låtarna kändes inte lika platta och det var dessutom överlag mer drag i dom. Ja, och det var väl den här kvällen lite kortfattat. För inte fan gick jag på MC50 eller någon annan dynga. Det gjorde säkert någon annan. Hörde hur det lät eftersom jag tog vagnen utanför och det var fan nästan lika trött som när alla gamla rockers smyger sig ut när band som G'N'R kommer till byn. Usch.

tisdag 24 juli 2018

Det osar lite av VENOM kring MÖRKT MOLN. Det är hittig black metal-punk utan tumma på brutaliteten eller kännas som någon slags radio-black a la WATAIN. Samtidigt finns självklart den biten med att inte ta sig på för stort allvar närvarande. Ganska påtagligt med dom brandsäkra LED-ljusstakarna i plast till exempel. Något som säkert skulle reta gallfeber på alla som är "trve" och badar i grisblod, äter barn och har bränt 3 kyrkor innan lunch. Men tveka inte, MÖRKT MOLN är definitivt på orchernas sida och är ute efter hobernas blod. Det blandas mellan tungt och drivigt riffande. Antingen är man på väg mot avgrunden eller så är man redan där i. Någon gång smyger det sig in ett par vändor d-takt eftersom man ju faktiskt inte kan låta bli. Trots att dom har tre vokalister så går det ihop väldigt bra. Det verkar som att dom har en tydlig bild av vad MÖRKT MOLN är och hur det ska låta. Något jag det senaste märkt av att många band haft problem med att få att funka på ett bra sätt, men som alltså denna trio lyckas med utan problem. Hur plastiga deras medhavda lyktor än må vara, så tycker jag MÖRKT MOLN är bland de hårdaste i Göteborg. Här skulle jag vilja avsluta med något MANOWAR-liknande kampbröl...det får bli ett "RAINBOW IN THE DARK!!!".

Eskilstunas AVUND var nästa trio att koppla in sina instrument. Antar att det kan slängas in tillsammans med melodisk döds, men det blåser absolut in influenser från punk, crust och grind. Ibland funkar det att blanda. Ibland gör det det inte. För mig faller det här ganska kort och jag blir snabbt ointresserad. Ibland känns det som att dom vill vara i lite olika band. Trummisen vill nog helst spela grindcore eller mer teknisk metal känns det som. Resterande instrument maler mest bara på standardriff utan att riktigt lyckas haka på trummorna tillräckligt väl. Någon gång tänker jag på SAYYADINA. Mest tänker jag dock på att få åka hem.

Huvudbandet, om man kan kalla det så, hade i förväg annonserat att varken foto eller video var tillåtet. Självklart respekterar jag vad WIEGEDOOD önskar och låter bli. Tyckte ett par låtar var bra på skiva, så var rätt peppad. Live var det dock inte särskilt kul alls. Långsamt och utdraget. Mycket samma sak om och om igen där varje låt kändes som att den hade exakt samma uppbyggnad. Jag hade förmodligen inte filmat särskilt länge. I alla fall inte för min egen skull. Tydligen deras första spelning i Sverige. Några veckor senare så spelade dom tydligen på Sticky Fingers. Undrar hur det gick till. Jag är i alla fall glad att MÖRKT MOLN spelade och även levererade vad dom skulle.

tisdag 10 juli 2018

Senast jag såg och skrev om BEVERLY KILLS sa jag något i stil med att det var synd att det var så spretigt och att dom inte hittat sig själva och att jag längtade dit. Min längtan är redan över. Nu kändes utan tvekan att dom hittat vad dom vill göra och att dom tagit tillvara på alla dom delarna dom redan hade men spelat vidare på det. Det är Göteborgs-pop utan något BD-komplex och om dom blickar någonstans så är det nog snarare över pölen bort mot USA och deras indie från 90-talet. Ofta vackert och ibland lite skramligt. Visst, det märks absolut att dom är från Sverige och kanske just Göteborg, men utan att vara ett hinder eller enda referenspunkt. Får se hur länge det dröjer innan LUXURY snappar upp dom här nu när dom solidiserat sitt ljud något. Dom hade utan tvekan passat in där utan att vara ett i mängden och också utan att expandera spännvidden på LUXURY för mycket. Riktigt djävla bra hur som helst.

KLASS II brakar rätt kaxigt in i en stökig och studsig pop-låt på svenska. Efteråt tappar det lite fart och det känns lite som ett annat band - kanske främst på den andra vokalistens sätt att sjunga. Detta är något återkommande under hela konserten och jag vill bara dela upp det i två olika band. Ett jag vill lyssna på, och ja, ett jag knappt vill höra alls. Till en början är det mestadels i ett ganska durigt landskap dom rör sig i. Men sedan blandas det in mer och mer lite skeva riff och halvt atonala saker som smått ger mig vibbar av THE BEAR QUARTET. Sedan vänder det tillbaka igen till utgångspunkten. Det bra är bra, men jag vet ärligt talat inte om det väger upp dom sämre partierna. Men jag vet i alla fall när det är dags att gå på öl-paus.

SILVERKULTEN förvånade mig då jag av någon anledning fått för mig att dom skulle spela post-punk. Det visade sig däremot vara ett band med ett stort MAKTHAVERSKAN-komplex. Eller egentligen är väl BRODER DANIEL det som är den främsta referensen, men sedan är väl klyftan däremellan kanske inte direkt avgrundsdjup. Många klassiska pop-uppbyggnader av låtarna som alla har dom där introna och hooks/melodier i ett ganska högt tonregister. Studsig pop om fylla, desperation, gemenskap och allt det där. Det är bra, men det är inte unikt. Men det behöver det inte heller alltid vara. Definierar man sig som poppare ska man utan tvekan kolla in det här, plockar man däremot russinen ur diverse genres så kanske det räcker med exempelvis BD. Men det kan jag inte avgöra åt någon annan. Hur som haver...det är fel att klaga. Det var en bra kväll och alla banden var bra. Dock har jag lätt för att bli något mätt när det är för mycket av samma kaka och det är snarare det som var problemet denna kvällen än bristande talang. Men kände många gånger att det är synd att det enbart är två band som har inflytande i Göteborg när det finns, och har funnits, så mycket att plocka från i den lokala myllan av influenser. Samtidigt som jag kan tänka mig att det sitter folk i någon liten håla någonstans nu i Sverige och önskar att bara ett av dom här banden fanns i deras omnejd. Man blir bortskämd. Det vill säga så länge musiklivet får finnas kvar i Göteborg.

tisdag 3 juli 2018

Har sedan tidigare inte lyssnat på mer DEAD C än den 7" som släpptes på Göteborgsbolaget I DISCHI DEL BARONE för några år sedan. Det är förstås närmast respektlöst av mig eftersom den här noiserock-trion från Nya Zeeland influerat såpass många band från 1987 och framåt. Men oavsett vilka kulturgärningar man gjort tidigare så ska det här handla om DEAD C anno 2018 i Göteborg på Folk. Huvuddelen är rundgång, dist och allmänt gitarroljud. Riktigt gött sådant dessutom. Bakom detta matar halv-jazziga trummor på som varken "bara finns där" eller tar för mycket plats. Helt enkelt ett bra klister till allt gitarrbröt. Efter dryga 10 minuter eller så dyker det upp lite vokala insatser. Dom hålls dock långt bak i ljudbilden och är oavsett så otydliga i sitt framförande att det mer är ett extra instrument snarare än en text med melodi som ska bryta sig igenom och berätta något. Under spelningen svävar det lite ut och in, men är frånvarande större delen av tiden. Utan att det känns som att det skulle saknas något. Det som gör att jag tycker det sticker ut lite är att det inte är någon regelrätt ljudvägg som smäller in i skallen, utan att det är ganska långsamt och nästan drönigt. Grymt bra. Att dom spelade i över en timma tycker jag är fullt förlåtligt eftersom det var deras första gig i Sverige och kommit hela vägen från Oceanien. Fick helt klart mersmak och måste börja botanisera i deras stora diskografi.

Precis som DEAD C och LEDA har mellan-akten, BLOD, släppts på I DISCHI DEL BARONE men har utöver det även en drös kassetter och vinyler släppta på bland annat FÖRLAG FÖR FRI MUSIK och i egen regi. Här önskar jag att jag hade haft mer kött på benen vad det gäller hur BLOD låter inspelat. För som jag förstått det har det varit ganska blandat med olika upphittade barnsånger och privata inspelningar och liknande. Nu fanns det dock inget förinspelat, utan det som framfördes var ett långsamt pianostycke. Ödesmättat och på något vis ångerfullt. Det vackra i det fula. Som en barpianist som märkt att det inte finns någon publik och blir för full och melankolisk. Tyckte det var väldigt bra och extra skönt med något som inte lät som allt annat under kvällen. Har hållt BLOD-kassetter i näven flera gånger men det är nog dags att snart plocka upp dom där innan det blir för sent...igen.

Allra först så bjöds vi dock på en kvart av tape-loops och skrapande gitarr-oljud av LEDA. Även om detta självklart står på egen hand så är det för mig oundvikligt att nämna att det är ena halvan av det fullkomligt briljanta NEUTRAL. Mellan dom finns det såklart även många likheter, så gillar man det ena bör man kolla upp det andra. För mig går associationerna snabbt till långsamma, svartvita scener ur en olustig film. Skrämmande ljud från någon industriell tillverkning som syns som en siluett på långt håll - en fabrik där stora delar rör sig monotont och en enorm skorsten som spyr ut rök i en intet ont anande himmel. Ett ERASERHEAD-liknande krypande obehag. Just "obehag" är nog det bästa ordet att beskriva det - och det är ett obehag man bara vill ha mera utav.