NEVER UNDERSTAND

Inte tänkt på SKROT som detta tidigare men egentligen skulle man ju kunna dra till med något som folk brukade säga förr - att det är ett så kallat "all-star-band". Medlemmarna spelar, eller har spelat, i band som CONTORTURE, VICIOUS IRENE, KRANIUM, BITTRA MINER, TSARS och så vidare. Så visst tusan är det ett sådant. Vilket i sin tur förstås betyder att trion minst sagt är rutinerade vad det gäller d-takt och mangel. Har vid varje tidigare tillfälle missat dom, så nu var det äntligen dags. Det är ganska gruffigt och mestadels midtempo. Redigt distad gitarr. Men ändå rätt standard taggtrådskäng. Är man på rätt humör så kan detta vara asbra. Egentligen spelade MÖRKT MOLN här men jag filmade inte eftersom det blivit så mycket med dom det senaste. Däremot blev det lite foton istället. Efter dom kom ALDRIG ENSAM upp ändå från Malmö med deras ganska millennieskiftes-doftande punkrock. Tänk ett något mer peppigt SJU SVÅRA ÅR kanske. Men jag hör absolut lite MASSHYSTERI där också m

Efter att delar av CORTEX gamla medlemmar haft ett slags panel-samtal med Fredrik Strage om just tiden i bandet och om den nya EP:n, som släpptes samma dag, så var det dags för HURULA att framföra tolkningar av tre CORTEX-låtar från 'Spinal Injuries'. Att 'Verkligheten/Skuggorna Kommer' var en av låtarna var kanske inte så oväntat med tanke på att den ingår i hans vanliga repertoar. Däremot var det ovisst kring vilka de två andra låtarna skulle vara och det gissades friskt under kvällen. Speciellt med tanke på att det tidigare annonserats ut som "från Freddies karriär". Dock stannade det som sagt kvar kring CORTEX första platta och 'Verkligheten' ramades in med 'Freaks' på ena sidan och avslutades med '5 Seconds'. Alla framförda med enbart gitarr, sång och sparsmakad synthesizer signerad Christian Berg. Med andra ord, ganska avskalade versioner och med en typisk Hurulaesque vemodighet i hela den här lofi-indie-känslan som rådde. Det var

Efter att jag sett MATTIAS ALKBERG, som också använder en lika smutsig liksminkning, spela på Majas Vid Havet tidigare i år tänkte jag i en månad att jag inte skulle se något bättre i år. Att det inte är möjligt att överträffa. Då visste jag självklart inte att ILLMARA skulle spela eller hur ondskefullt djävla bra det skulle vara live. Ena gitarristen vågade jag knappt kolla på. Varför kan man se på ett par av bilderna nedanför. Tror aldrig någonsin jag tidigare varit rädd för någon som stått på scen. Det finns någon slags genomsyrande ondska som dom lyckas manifestera både i ljud och närvaro. Det enda som inte är svart är deras corpse paint. Inledningsvis en gravlik stämning och ett långsamt malande men som lika snabbt som det byts ut till en hamrande två-takt går det sedan över till vansinniga blastbeats. Musikaliskt så tar ILLMARA inte ut några vida svängar, tack och lov, utan behåller det i en ljud- och riffvärld som kunde varit DARKTHRONE 1993/1994. Utan att ha varit på plats vi

Om jag inte misstar mig nu så var det första spelningen för MOTTLED LEGS. Något jag dock inte misstar mig kring är att det är samma person som är bakom FEBERDRÖM och även en del av KHMER NOIR. Det vettigaste nu vore kanske att försöka utröna vad som skiljer MOTTLED LEGS från FEBERDRÖM (och MOTT AND THE HOOPLE) men det är svårt att svara på. FEBERDRÖM har ju rört sig lite mellan olika "stilar" nästan varje gång jag sett/hört det. Kanske kristalliserar dig sig mer nu när det finns två olika solo-projekt. Ikväll var det mycket distade signaler, rundgång och någon långsamt framflytande bakgrundsloop (utan att vara särskilt drönigt) som gällde. Även om det började med en sampling så var det inget som återkom under setet. Det var något parti som mest gjorde mig rastlös, men det kan även berott på den något låga volymen. Men även om jag tyckte det var bra så tror jag bara det kan bli bättre. Var efteråt tvungen att fråga vad namnet betydde och tydligen är det den engelska termen för

MILLIONS OF DEAD COPS, som är ett av alla sätt att utläsa "MDC", hade ett 5-årigt avbrott från 1995 till 2000. Efter det hann dom flytta till Portland och började på nytt med en annan line-up med enbart vokalisten från original-sättningen. Nu för tiden är även batteristen den samma som mellan 1979-1995. Där tar historia-lektionen slut och vi flyttar fokuset till ikväll. Det är just de två original-medlemmarna det är roligast att kolla på. Nästan i synnerhet trummisen som på något oförklarligt vis spelar på något riktigt old-school-sätt. Lite stelt liksom men ändå svängigt och tight. Svårt att förklara. Men det var något jag tyckte var intressant att kolla på. Efter öppningen tappar det lite fart när dom kör nya låtar från 'Mein Trumpf'. Visserligen bättre live än på skiva, men uppriktigt sagt rätt slöa låtar. Men har man släppt skiva ska man såklart spela dom. Men jag själv är utan att skämmas enbart där för dom gamla låtarna. Men ärligt talat så tröttnar jag ganska s

Att det finns en så stor låtskatt hos MATTI ALKBERG är sjukt. Galet. Och att den inte låses in i någon skattkammare där man får titta på den, bestämda tider varannan vecka, genom ett litet kikhål och stå och knö med någon turist som också vill veta vad det handlar och så står man där och känner sig obekväm och ivägen. Att det inte händer - det är tacksamt. Att den får vara här ute bland oss andra. Oss vanliga och fula. Genom spelningen så var det ett axplock ur karriären mellan MABD fram till senaste plattan, "Åtminstone Artificiell Intelligens". Samtidigt som jag kände att det verkligen inte behövdes en enda låt till eller att något skulle tas bort, det var så perfekt. Kanske 'Nere På Parkeringen' skulle fått vara med också. Och det säger jag som sagt inte för att det inte skulle finnas fler låtar som är helt vansinnigt bra som exempelvis 'Don Quixote', 'Kungen Bestämmer', 'Kamratskap Rock', 'Med Spöken', och så vidare och så vidare