söndag 16 december 2018

På något sätt vill jag referera till THE CRANES. För någonstans fanns det en vibb av det även om EMMA RUTH RUNDLE, tyvärr, hade för mycket influenser från post-rock. Samtidigt som det var något tyngre (men säg ett band som inte är tyngre än THE CRANES). Vande mig tillslut in i hur det lät. Mycket av det jag tyckte sämre om var nog tack vare det uppbackande bandet. Hade någonstans hellre velat se det mycket mer avskalat. Mycket, mycket mer avskalat. Förmodligen helst bara frontpersonen för sig själv. För själva sången är det inte det minsta fel på. Resten harvar liksom på i ett ganska mjukt och runt sound (även i deras crescendon) och det är något jag i regel har svårt att ta till mig. Det vill säga om det inte är exempelvis CHELSEA WOLFE som framför det. Men CHELSEA har däremot mycket mer smuts och tyngd. Något som båda kvällens akter saknar. Dock har jag väldigt svårt för att säga att det var dåligt. Det är helt enkelt bara inte min genre.

Delar av EMMA RUTH RUNDLES komp-band hade en egen konstellation som även agerade förband - JAYE JAYLE. Här osade det stundtals istället av NICK CAVE AND THE BAD SEEDS och låg ganska nära träsket där deras dylikar bor. Dock med en tydlig amerikansk tolkning av det hela och med ett porträtt utav JOHNNY CASH hängandes på väggen. Någon enstaka gång lockades det även fram en nästan ANDREW ELDRITCH-lik bariton-sång. Svagheterna här var dock de samma som i huvudbandet. Det nästan meditativa och monotona som i dessa fallen enbart gör mig rastlös. Där det i BAD SEEDS snarare kan ligga som ett oroväckande och helt svart ovädersmoln så känns det här oftare bara som ett upprepande slit. Ett helt ofarligt mantra istället för en fiktiv mördares vansinniga klagan. Där jag hade önskat att det fanns mer influenser från till exempel 16 HORSEPOWER så finns istället någon helt ofarlig country-sörja. Trots de något trögflytande arrangemangen så fanns det ändå saker jag gillade och som kunde hålla någon slags nyfikenhet uppe. Så skulle jag få chansen att se dom igen skulle jag inte undvika det, men jag hade inte heller prioriterat det över särskilt mycket annat.

måndag 10 december 2018

Något man kanske inte utropar särskilt ofta, men...äntligen ZYFILIS!!! Nu snackar vi punk. Gitarren finns mest i bakgrunden och står och rundar medan den rå-distade basen bjuder på "nu blåser vi snuten"-riff om och om igen och massa reverb på sången. Riktigt gott kross från Malmö/Köpenhamn.

RUINAS saknade helt dynamik och varje låt kändes som en lång uppbyggnad till anti-klimax efter anti-klimax. Just när det "borde" braka lös så händer just ingenting. Man har släppt på vattnet men dammen brister aldrig. Dynamiten är tänd...Men ni kan stå kvar, för det kommer ingen smäll. Trist, metallisk, domedags-crust. Extra synd med tanke på resvägen.

CONTORTURE levererar som vanligt en kompromisslös djävla monster-dtakt och grymma riff. Inte att förglömma den grymma sången och politiskt mellansnack (utan att återanvända trötta klichéer som på vissa spelningar kan kännas som kvarlevor från 80-talet). Det känns som att det är det här jag skriver varje gång om CONTORTURE. Men om det är så är det för att det verkligen håller varje gång.

En av bloggens favoriter, HEAVY BLEEDING, var också med och var den öppnande akten för kvällen. Blir dom tyngre för varje gång? Mörkt och djävligt. Tungt och bra. Ibland snudd på black metal. Denna gången bjöd dom dessutom på en eller två nya låtar. Därtill på trummisens födelsedag! Grattis igen!

onsdag 5 december 2018

HOT SNAKES återförening är något jag verkligen hurrat för. Både en, två och fyra gånger. Främst för möjligheterna att se dom på scen. Skivan dom nyligen släppt, 'Jericho Sirens', hade visserligen bara ett par höjdare medan resten var lite platt. Men det kanske växer efter fler lyssningar. Speciellt med tanke på att det höll mycket bättre live. Om det berodde på blandningen av nytt och gammalt återstår väl att se, men jisses vad många gamla rökare dom hann med, men det kommer vi till sedan. Tunga WIPERS-influenser överlag fast med både raspig och nästan nasal röst på något vis. Perfekt uppkäftighet som passar deras väldigt melodiska rock som har både driv och tyngd. Samtidigt är dom mästare på små hooks. Vet inte om dom tidigare tröttnade på varandra, eller sin musik, eller varför dom lade ner/hade ett avbrott. Men jag tycker det nu, 2018, ser ut som att dom inte har en trött sekund på scenen. Men det kanske just är den pausen som behövdes för att få liv i det hela igen. Något som däremot är tråkigt är nog att det såg ut som att det var 2-3 personer som uppskattade spelningen. Men det är väl som vanligt på spelningar att det är armarna i kors och en fot som stampar takten. För mig blev det som tur var mer än att bara stå och stampa takten då jag hade ett par vänner som var goda nog att ta över filmandet medan jag sprang fram till scenkanten. Detta skedde också ungefär i samband med att jag tänkte, mot vad jag förväntade mig skulle vara slutet, att "nä, nu har dom ju spelat allt jag ville höra". Men så dundrade det fram tre till rejäla dängor som jag hade glömt av att jag ville höra för att jag redan smockats färdig med rock'n'roll. Men det var tre till smällar jag förtjänade och lapade i mig utan att klaga.

Innan HOT SNAKES så hade PABLO MATISSE fått äran att öppna. Ett band jag länge velat se men aldrig lyckats pricka in i mitt schema. Att det är medlemmar från det helt djävla briljanta, och tyvärr nedlagda, Vänersborgs-bandet AFFORDABLE HYBRID (som i princip är 50% FUGAZI och resten HOT SNAKES) borgar för kvalitet. Släktträdet är absolut något som märks av och skiner igenom från stund till stund. Men PABLO MATISSE har en stadigare grund i gammal hardcore och stökig punk. Fastän det känns riktigt stabilt och välspelat så är det något som inte funkar. Känns även som att dom har bra låtar i grunden men att dom inte kommer fram. Pusterviks scen lyckas inte göra det rättvisa och det är nog framförallt på grund utav det burkiga ljudet och stora scenen. Tror jag hade gillat dom på något mindre, men här var det riktigt dåligt. Att dom har en klassisk BOB HUND-låt på sin setlist är en sak som antingen kan rädda eller sänka ett skepp. Tyvärr fungerade inte heller det lilla tricket på mig och det smakade bara än surare. Hoppas på en annan giv, vid ett annat bord...med annat ljud.

lördag 1 december 2018

Mina anteckningar från kvällen består främst av hur dåligt förbandet var. Nu ljuger jag...när jag skrev "främst" menade jag faktiskt "enbart". Det var som om en gammal fis från 70-talet puttrade fram genom någons manchesterbyxor och lade sig som en blöt mollusk över hela krogen. Speciellt då varje låt lät exakt som den förra. Jag är ärligt talat 100% säker på att dom körde en av låtarna två gånger. Men jag ska bespara er vidare utläggningar om detta. Jag var som tur var där för ACID KING och öppningsakten visade sig helt enkelt inte vara en bonus denna gång, tyvärr. När ACID KING tillslut avlöste australiensarna i CHILD och gick på scen så var det något som var lite off med sången. Kan inte sätta fingret på om det var något med ljudet, medhörningen eller om vokalisten bara sjöng lite vackligt. Det tog sig som tur var efter någon låt och min något förbryllade blick försvann. Som väntat var det riktigt tungt. Nästan en ritualistisk känsla ibland. Mycket handlar ju om repetition och däri ligger det ofta en fara att det snabbt blir tjatigt och trist. Just det är något ACID KING lyckas undvika. Även om det ofta är samma upplägg och utförande så har dom det där lilla som gör att även nästa låt känns intressant och egen nog för att jag inte ska gäspa och ställa mig i baren. Det märks speciellt när dom kör den motorcyklist-hyllande gamla klassikern "2 Wheel Nation" från albumet "III". Tunga trummor som avväger bra mellan "kött och potatis" och massa laj laj. Minst lika tung bas och gitarr. Mässande sång med en lagom dos reverb. Att det är en trio tycker jag som vanligt är en fördel då basen får mer plats och solonas nödvändighet behöver vägas in mer. En strålande spelning och jag är glad att äntligen kunna gå på något på hårdrockarnas andra Mecka i Göteborg - ABYSS.