torsdag 25 april 2019

Nu är det ju nästan som om den här platsen skulle vara någon slags hyllningssida till Farsot. Men inte kan väl jag hjälpa att dom sätter upp guldspelning efter guldspelning!? Tyvärr är det nästan så att LEVANDE DÖD glömts bort då dom inte syns på scen särskilt ofta. Som tur är finns deras briljanta skiva ute på nätet att lyssna på för att dom inte helt ska falla i glömska. Kanske är deras något limbo-aktiga närvaro i Göteborg passande med tanke på namnet dom givit sig själva. Just den här konserten märker man verkligen i videon hur litet och trångt det är på Farsot. Jag har klämt in mig längst bak i lokalen och står ändå någon armslängd ifrån musikerna. Förhoppningen ligger lite på att det flyttar utomhus under sommaren men förstår att det skulle innebära extra jobb med riggningen. Men gillar tanken på att det flyttar in i trängseln och värmen på vintrarna och ut i solen på vår och sommar.

Det är något väldigt speciellt med LEVANDE DÖDS väldigt kantiga och något skeva post-punk. Den ligger lite utanför tiden och känns som om det hade kunnat existera var som helst mellan 80-talet till nu. Samtidigt som det är avskalad, och knepig instrumentation, så finns det samtidigt mycket melodier som är relativt enkla att ta till sig. Mycket av det malande får mig att tänka på att få en psykos på ett fabriksgolv. Eller helt enkelt bara få nog och hantering av det på olika sätt. Trots tolvsträngad gitarr så finns, tack och lov, inget flörtande med 'First and Last and Always' och mörkret är, rent musikaliskt, icke-existent. Snarare finns där en krypande galenskap. Men mörkret återfinns närmast i texterna, och det vokala framförandet, som stundtals är rätt ångestladdat och reflekterar någon slags utanförskap. Ytterligare en sak dom förstått är att det sällan behövs massa effekter eller konstigheter, det räcker med ett momentum framåt och bra melodier. I det här fallet får man som sagt även ko-klockor och ståtrummor och två gitarrister. Mycket känns som att man tagit vad som finns - på ett mycket bra sätt. Att det sedan inte finns någon basist är inget som saknas utan båda gitarrerna täcker upp tillräckligt för att det inte ens ska komma på tal. Strålande djävla band som på min karta är ett av dom främsta i Göteborg.

tisdag 23 april 2019

Utanför Farsots butik skulle det firas ett slags anti-Record Store Day som dom döpt till "Record Store Death". Gratis kassett (som man var tvungen att fiska upp i en likkista, hu vad läskigt) och gratis konsert med tre lokala akter på en lastpall-liknande scen precis nedanför trappen. Verkligen en antites till Record Store Days ofta bisarra priser och tama påhitt. Dessvärre kunde jag inte stanna kvar hela förmiddagen så det fick räcka med att enbart se första bandet - HOTET. Vilket egentligen inte gjorde så mycket eftersom det för mig ändå var höjdpunkten på uppställningen som utöver tidigare nämnda kvartett även bestod av THE INSEMINOIDS och GAMLA PENGAR.

Då det även var konstrunda i Majorna hann jag även med att lojt titta på några akvareller och smyga i mig vernissage-vin. Det slank även ner en vegan-slang (hej EU!) i bröd som Farsot grillade upp. Gemytligare än så kunde det knappast bli. Men för att återgå till själva spelningen så finns det kanske inte jättemycket att säga om Göteborgsbandet HOTET som inte redan sagts. Medryckande, melodisk, jeansjacke-punk med rockiga solon och stämsång. Allt går åt helvete men vi pekar finger åt alla ändå. Refränger som får vilket bittert ansikte som helst att stampa med foten och sjunga med. MASSHYSTERI är en given referens även om HOTET inte är riktigt lika poppiga. I alla fall inte hela tiden. Att scenen var på skuggsidan kan man tolka in en mängd saker i. Till exempel att det är undergroundscenen i Göteborg och hela kontrasten till övriga RSD. Men mest av allt var det bara för djävla kallt om händerna så en extra eloge till alla som klarade av att spela med stelfrusna fingrar. Jag vet att jag själv tyckte det var tillräckligt jobbigt bara att hålla en kamera (som jag tyvärr inte hade vindskydd till, så ljudet är något sämre än vanligt på grund av väderlek).


måndag 22 april 2019

GOLDEN FILTER hade följt med från Brittiska Imperiet, eller eventuellt från några årtionden tillbaka. Det som levererades var elektronisk pop som om 80-talet aldrig tagit slut. Något de flesta säkert hört en uppsjö band försöka sig på de senaste 10 åren. På dom 30 minuterna jag lyssnat på bandet så kändes det dock som att detta är en av få konstellationer som faktiskt lyckas hitta någorlunda rätt. Det största minuset är deras riktigt plastiga texter som dock har hinkvis med med PORTISHEAD-influenser - speciellt i fraseringar/sångupplägg. Stundtals bjuder frontpersonen även på en hel del rörelser/poser direkt ur Vogue. Men det verkar trappas av något allt eftersom konserten rullar på. Lite så är det även med mitt mitt intresse - att det svalnar något låt för låt. Men om man gillar 80-talsrevival och kan fokusera på elektroniken och melodierna framför texterna så är det här helt klart ett band att kolla upp. För det är riktigt bra, men GOLDEN FILTER hamnar något utanför mitt intresseområde.

Ärligt talat så har även SHARON VAN ETTEN också en del influenser från 80-talet. Lyssna bara på den pulserande synth-basen i första låten 'Jupiter 4'. Deras 80-tal kommer däremot fram på ett helt annat sätt än föregående band. Men att det finns där gjorde att den mycket mer elektroniska duon fungerade utmärkt som förband. Båda hade enkelt kunnat placerats med i ljudspåret till 'Drive' eller någonstans i 'Stranger Things'. Överlag vill jag säga att det finns där som ett slags sött mörker. Utan att vara sliskigt. Ett slags vemod som hamnat lite malplacerat i tiden. I en av höjdpunkterna under kvällen, 'Seventeen', sjunger Sharon refrängerna panna mot panna med en person i publiken. Ett riktigt fint ögonblick. Något överraskande så kändes konserten som en tidig höjdpunkt för året. Något jag inte riktigt väntat mig. Tyvärr så kunde jag inte med att filma allt då det var helt fullsatt och kände mig i vägen med min lysande kamera-skärm. Extra synd är det då det egentligen kickar igång på riktigt efter dom första 30 minuterna. Men hade jag varit ledig hade jag utan tvekan åkt på ett till datum den här turnén. Efter spelningen så växte skivan och blev bättre, så jag rekommenderar alla som är sugna på snygg pop att lyssna på senaste plattan.

tisdag 16 april 2019

Gick som oftast in med färska och olyssnade öron. Det enda jag hört, och i det här fallet tittat igenom, var videon till 'Hunt' som var riktigt fin. Det räckte med den för att säkerställa att jag inte skulle försöka komma på några dåliga ursäkter för att inte infinna mig i Farsots skivbutik när HONEY BADGER skulle framföra sin akustiska och, såklart, emotionella musik. Det känns redan från början väldigt skört och nästan lite tvekande. Främst infinner sig det villrådiga på det spelande. Kanske är det en effekt av att spela och sjunga samtidigt. Men jag menar det på ett väldigt bra sätt. Det passar väldigt musiken och adderar mycket till framförandet. Sången känns som en motsats ständigt självsäker och självklar. Den där "äktheten" som är så svår att definiera finns där.

I andra och tredje låten, som är på svenska och mycket mer stöpta i svensk viskultur, infinner sig även lite HÅKAN HELLSTRÖMSK Göteborgs-romantik. Två saker som gör att jag tappar intresset något och börjar oroa mig för att det där som fanns i första låten inte skulle komma tillbaka. Att det kanske bara ett fåtal låtar på engelska. Att det bara är avstickarna jag kommer gilla. Som tur är byter det tillbaka till engelska direkt efter dom två och jag motbevisas till och med till slut då det kommer ännu en svensk låt (som HONEY BADGER själv säger är stulen) som är en riktig hit. Denna gör att jag förlåter det tidigare, tråkiga, vis-flörtandet. Jag har inget tillför WINNERBÄCK och DEMIAN och vilka fler det nu finns. Den nämnda svenska låten blir utan tvekan snabbt favoriten på hela spelningen. Trots att jag tyckte att det generellt kändes som att dom känslorna jag är ute efter hos en singer-songwriter kom fram bäst i dom engelskspråkiga bitarna. Men det är också en genre som jag är otroligt petig med. Riktigt bra spelning!

måndag 8 april 2019

Efter en lång och trög arbetsvecka kändes det motigt att ta sig hemifrån. Lite pepp från min allra finaste vän fick mig att ta mig i kragen och det kommer jag nog vara evigt tacksam för. Det nya (rymd)skurkbandet ELLEN RIPLEY spelade på Therése Lundins vernissage på Bengans Fik...och blixtar och dunder vad bra det var! Just på plats var inte gitarren särskilt tydlig, men det hörs som tur är något bättre på inspelningen. Vill på något vis säga att det är som om THE GUN CLUB skulle ge sig på att spela HAWKWIND-låtar och bastardiserar det. På ett utomordentligt sätt. Speciellt med tanke på den briljanta batteristens, ibland nästan jazziga, influenser. Fast bara för att en trummis råkar vara (långt) bättre än den medelmåttiga trumslagaren i ett rockband blir det ju förstås inte jazz. Men vi låtsas. Minst lika precisa som trummorna är den distade basen som mer än bara gör sitt jobb. Det är både gung, driv och bra melodier. Sången ligger i ett ganska mörkt register och avhandlar teman som döden, rymden, beständighet och anarkism. Och just det sistnämnda är en låt på svenska som kom mot slutet och som utan tvekan är en djävla hit. Har gåshud redan från början och när utbrottet "Här kommer dom...ANARKISTERNAAAA!!!" kommer är det som om gåshuden får gåshud och jag sprängs nästan. Det är en sådan där grej som man vill ska dyka upp igen och igen i en låt men som bara händer en gång så man är tvungen att lyssna på allt igen. Och igen. Och igen. Men det gör inget, för allt kommer fan direkt från en guldgruva. Direkt efteråt får man även ett yl som lika gärna MATTIAS ALKBERG hade kunnat klämma ur sig under sina bästa stunder under mitten av 2000-talet.

Vad bandet har gemensamt med film-karaktären dom tagit sitt namn från kan jag inte svara på. Att vissa partier känns som att bli jagad av mörka och obeskrivliga ting är kanske en beröringspunkt. Att dom dessutom är riktigt tuffa är kanske en andra. Vartenda låt är en frisk vind utan att sticka ut för mycket från varandra. Kan lätt påstå att det inte finns ett annat band som låter som ELLEN RIPLEY varken i Göteborg eller någon annanstans i Sverige just nu eller någonsin. Vill även inflika att dom i sista låten, till en början, lyckas låta både som THE SCREAMERS (mycket tack vare synthen som jag inte lyckats nämna tidigare) och som AMEBIX (när dom i sin tur försöker låta som THE SMITHS) och uppspeedad VELVET UNDERGROUND-aktig kraut. Fantastiskt. Som en rymdraket åker dom här upp på platsen som mitt nya favoritband i Göteborg. Det är exakt så här en trio ska göra. Det är så här en trio ska överrumpla en. Jag fullkomligt älskar detta.



PS. Vill man se konsten så hänger den kvar till mitten av april. Rekommenderar alla att ta en kik förbi!

måndag 1 april 2019

Farsot har nyligen börjat ha matiné-spelningar i sin gemytliga lilla skivaffär i Majorna. Ett mycket trevligt tillskott på Göteborgskartan. Tidigare har bland annat The Family Men spelat och det är redan en hel radda spelningar inbokade. Denna gången är det dock den skramliga garage-punk-duon WELL som står på golvet i en helt fullsatt butik. Men fullsatt på den här ytan betyder i stort sett kanske 20 pers. Varmt och svettigt blir det snabbt och med det minimala utrymmet får jag inte av mig jackan så jag får stå och vara obekväm istället. En lärdom till nästa gång.

Hur som helst är grundkonceptet för WELL dovt distade power-ackord som stakar sig fram över rudimentära trummor i maklig takt och ekande, nästan spöklik, sång. Tack vare reverbet, eller dåliga öron, så hör jag inte vad någon låt handlar om, men det är i alla fall tydliga melodier och det är ändå oftast det jag lyssnar efter. Mitt enda problem är väl egentligen att det ibland harvar på för länge. Jag hinner liksom själv bli klar med låten och väntar på nästa innan det på riktigt tar slut. Att det ibland drönar på utan någon extra krydda eller nyansering. Men trots det lilla så gillar jag WELL och är nyfiken på hur det kommer låta när dom väl fått tummen ur och spelat in något!