måndag 8 april 2019

Vernissage Therése Lundin (Bengans Fik): Ellen Ripley

Efter en lång och trög arbetsvecka kändes det motigt att ta sig hemifrån. Lite pepp från min allra finaste vän fick mig att ta mig i kragen och det kommer jag nog vara evigt tacksam för. Det nya (rymd)skurkbandet ELLEN RIPLEY spelade på Therése Lundins vernissage på Bengans Fik...och blixtar och dunder vad bra det var! Just på plats var inte gitarren särskilt tydlig, men det hörs som tur är något bättre på inspelningen. Vill på något vis säga att det är som om THE GUN CLUB skulle ge sig på att spela HAWKWIND-låtar och bastardiserar det. På ett utomordentligt sätt. Speciellt med tanke på den briljanta batteristens, ibland nästan jazziga, influenser. Fast bara för att en trummis råkar vara (långt) bättre än den medelmåttiga trumslagaren i ett rockband blir det ju förstås inte jazz. Men vi låtsas. Minst lika precisa som trummorna är den distade basen som mer än bara gör sitt jobb. Det är både gung, driv och bra melodier. Sången ligger i ett ganska mörkt register och avhandlar teman som döden, rymden, beständighet och anarkism. Och just det sistnämnda är en låt på svenska som kom mot slutet och som utan tvekan är en djävla hit. Har gåshud redan från början och när utbrottet "Här kommer dom...ANARKISTERNAAAA!!!" kommer är det som om gåshuden får gåshud och jag sprängs nästan. Det är en sådan där grej som man vill ska dyka upp igen och igen i en låt men som bara händer en gång så man är tvungen att lyssna på allt igen. Och igen. Och igen. Men det gör inget, för allt kommer fan direkt från en guldgruva. Direkt efteråt får man även ett yl som lika gärna MATTIAS ALKBERG hade kunnat klämma ur sig under sina bästa stunder under mitten av 2000-talet.

Vad bandet har gemensamt med film-karaktären dom tagit sitt namn från kan jag inte svara på. Att vissa partier känns som att bli jagad av mörka och obeskrivliga ting är kanske en beröringspunkt. Att dom dessutom är riktigt tuffa är kanske en andra. Vartenda låt är en frisk vind utan att sticka ut för mycket från varandra. Kan lätt påstå att det inte finns ett annat band som låter som ELLEN RIPLEY varken i Göteborg eller någon annanstans i Sverige just nu eller någonsin. Vill även inflika att dom i sista låten, till en början, lyckas låta både som THE SCREAMERS (mycket tack vare synthen som jag inte lyckats nämna tidigare) och som AMEBIX (när dom i sin tur försöker låta som THE SMITHS) och uppspeedad VELVET UNDERGROUND-aktig kraut. Fantastiskt. Som en rymdraket åker dom här upp på platsen som mitt nya favoritband i Göteborg. Det är exakt så här en trio ska göra. Det är så här en trio ska överrumpla en. Jag fullkomligt älskar detta.



PS. Vill man se konsten så hänger den kvar till mitten av april. Rekommenderar alla att ta en kik förbi!

Inga kommentarer: