torsdag 18 oktober 2018

Om inte BOYS låg på PNKSLM är jag övertygad om att LUXURY hade släppt deras skivor. Även om dom inte är lika utmanande på scenen eller i sin musik som kanske AGENT BLÅ eller MAKTHAVERSKAN. Det är renare, långsammare och inte heller lika drivig, pop. Men fortfarande minst lika ärlig. Melodi-slingorna sköts oftare av klaviaturen än gitarrerna och även det gör att det tar avsteg från den göteborgska popen. Tänkte skriva att det här kändes som ett mer stockholmskt sound och när jag kollade upp var dom var ifrån var det inte långt från sanningen. Trots dom ibland ofta abrupta sluten på låtarna tycker jag det är riktigt bra. Ibland svävar det iväg lite, och det är oftast synthiga grejer som händer då. Det blir heller aldrig riktigt någon explosion utan allt hålls rakt och poppigt där rösten hela tiden är det viktigaste instrumentet. Riktigt bra!

Jag vet i ärlighetens namn inte riktigt vad jag ska säga om THE BLANK TAPES. Måste jag förklara hur dåliga texterna är eller deras extremt usla nödrim? Detta är inte bra. Alls. Undrar uppriktigt hur dom lyckats få en turné bokad som inte enbart innefattar att spela i diverse vänners/familjemedlemmars garage i hemstaden. Orkade knappt lyssna och stod mest och undrade om det var kö till WC. Det tog inte heller lång tid innan jag gick för att undersöka detta i realiteten, istället för i mitt huvud, eftersom jag hellre ville stå i kö än kvar vid scenen. Önskar sannerligen att deras kassettband vore tomma istället för fyllda av det här medelmåttiga och menlösa dravlet eller att jag kunde spola tillbaka bandet för att slippa minnas att jag sett dom här.

När LA LUZ äntligen skulle spela kom dom in som på en våg av lättnad som sköljde bort allt av det intetsägande tidigare bandet. Även om ljudbilden absolut är moderniserad känns det ändå ibland som att de levt inkapslade i 50-60-talets surfvåg. Även om influenserna kanske inte enbart är från den specifika genren så kommer influenserna definitivt från ett helt årtionde. Kompetenta och helt klanderfria trummor som gör exakt det som behövs, sköna gitarrmelodier och accentuerande ackord där de är nödvändiga, gungande bas och en närmast spöklik orgel. På detta en svepande och nästan viskande sång. Det är också just vissa kvaliteter i sången som får mig, egentligen ganska osökt, att tänka på NO JOY. Som förstås är hundra gånger skränigare och förlitar sig mer på ackord-väggar och rundgång. Borde egentligen radera den här referensen, men jag låter det vara. Om det så finns en annan person som hör samma sak så ser jag det som gott nog. Det nästan sjuka med spelningen var att det enhälligt var bra låtar (något som också kan sägas om deras nysläppta album 'Floating Features' som kom ut i maj i år). Det blev aldrig ointressant eller trött trots att det sällan bjöds på särskilt stora temposkiftningar eller låtstrukturer. Alla Burger Records-band kan ju ärligt talat slänga sig i väggen som man, till skillnad från LA LUZ, blir trött på efter två låtar. Avslutningsvis kan jag åter poängtera att trots att deras huvudsakliga referenser kommer från ett halvt sekel tillbaka så känns det aldrig som att det rider på en retrovåg eller heller är särskilt irrelevant i tiden. Detta är grymt bra och om inte Göteborg älskar dom sedan tidigare hoppas jag Göteborg gör det nu.

söndag 7 oktober 2018

Setet öppnades med 'Conquistador' från DYLAN CARLSONS solo-platta från tidigare i år. Detta är också den längsta och mest EARTH-doftande biten från nämnda platta. Förmodligen även den bästa. Men det här är ingen skivrecension. Precis som EARTH så rör det sig fram väldigt långsamt och mantra-liknande repetetivt. Något som en alldeles för varm sommardag där man inte kan göra annat än att sitta i en gungstol på en veranda och vänta in solnedgången. Någonstans kändes också lite som en väntan på att det skulle ta slut eftersom giget var över en timma lång. Men för att hinna spela fler än bara ett par låtar så är det väl visserligen det som krävs när man har alster som ofta sträcker sig över 10 minuter. Även om jag lyssnat på nya skivan ett par gånger så är det fortfarande så att jag hellre sträcker mig efter de tidigare skivorna om jag ska lyssna på EARTH. Men visst, DYLAN CARLSON spelade ett par gamla dängor från både 'Hex (Or Printing in the Infernal Method)' och 'The Bees Made Honey In the Lion's Skull' och det höll bättre än resterande material. Vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att det är "hitsen". Men det var svårt att inte önska att det var en fullgod EARTH-spelning. Detta kändes tyvärr mer som kuriosa. Dock kan jag erkänna att när jag läste om de inställda datumen, på grund av Dylans hälsa, att jag tänkte 'vilken tur att jag ändå hann se det'. I slutändan var det kanske inte så dåligt, men jag hade gärna velat ha något mer än enbart gitarr med diverse effekter. Eventuellt ADRIENNE DAVIES trummor. Men då hade det som sagt lika gärna kunnat skrivas upp som just ett gig med EARTH. Men i väntan på att hela bandet kommer hit så var det en trevlig mellanlandning.

Även KALI MALONE gästade FOLK denna torsdag. Tyvärr inget jag tidigare lyssnat på men blev ganska snabbt nyfiken när jag såg mixerbordet och alla sladdar. Dessvärre var det inte i närheten av de akter (PUCE MARY och SEWER ELECTION till exempel) jag hade hoppats på att KALI MALONE skulle röra sig kring. Det som dukades upp var långsamt drönande med oftast ganska få samtidiga ljud. Inbland kunde slagverk, klangspel och reverberat gnissel komma in även om det till större delen bestod av de långsamt framrörande synth-dronesen. Kunde inte riktigt identifiera vad det var det skruvades på och tror inte det var en multieffekt. Snarare en sampler eller något annat. Men utöver det instrumentet fanns även en laptop på plats. Något som oftast får mig att rygga tillbaka något. Även om det förstås är ett väldigt kraftfullt verktyg. Slutsatsen är i alla fall att det förmodligen hade varit mer effektivt om ljudnivån var högre. Något jag nog även hade önskat på huvudakten. Efter 10-15 minuter glömde jag bort att jag faktiskt tittade på någonting och var ganska innesluten i ljudet. Där insåg jag att det kanske hade varit bättre att bara blunda och lyssna. Hade fungerat väl som filmmusik, och det är kanske just det som gör att det passade bra ihop med DYLAN CARLSON då jag tycker att exakt samma sak kan sägas om den musiken. Musik för en skön soffa en höstdag snarare än något obekvämt sittandes, alkoholstinn, på en hård trappa mitt i Göteborg.

måndag 1 oktober 2018

Hade man inte fått sin dos av rock'n'roll uppfylld för året så var detta giget att gå på. Associerar allt till svettiga lokaler i Finland med golv som är mer ölklibb än faktiskt golv, skinnvästar (utan mycket under) och alldeles för hög musik. Känns ärligt talat också väldigt "retro" utan att vara någon tråkig medaljongrock signerad GRAVEYARD eller dylika emulerande tråkmånsar. Retro på det sättet att dom knappt tagit in någon musik efter muren föll. Något som lägger till ännu mer värde till det är själva attityden och framförandet. Att det ändå känns äkta (fastän dom flesta ser ganska unga ut). Typiskt bra musik att vara full till. Oavsett om det är lagom fylla eller "halvt avdäckad i ett hörn"-fylla. När gitarrerna inte river av ösiga riff så blandas det in tvåstämmiga gitarrplock och solon och allt känns, i brist på bättre sätt att uttrycka det, "väldigt dynamiskt". Närmaste jag kan komma på som jag själv lyssnar på är SHEER MAG. Fast detta är extremt mycket dummare. Det får man såklart tolka som man vill. Men mycket känns som att det här lika gärna kunnat vara på en arena någonstans mellan 1970-1980 tillsammans med SCORPIONS eller TOTO. Men ska jag lita på min instinkt så är nog HURRIGANES de största hjältarna för samtliga på scen den här kvällen.

Tyvärr så fick mikrofonen fnatt utan att jag märkte det. Så lägger bara ut ett litet klipp på RÄJÄYTTÄJÄT med ljud som är under all kritik. Råkar någon ha en ljudinspelning därifrån så skicka den gärna hit så kan jag lägga ihop den med videomaterialet. Dom här tilltalade mig ännu mer än förbandet. Speciellt med den väldigt repetetiva, nästan VELVET UNDERGROUND-doftande, första låten där raden "no speed rock'n'roll" upprepades om och om igen blandat med rader som verkade något improviserade. Både på engelska och finska - både med humor och klarsynthet. Precis som JONI EKMAN JA KOIRA var detta också korkad rock'n'roll, men detta var nog fan ännu dummare. Och på ett annat sätt. Om Joni och de andra hade halsat öl en hel dag så har dessa nog förtärt vad som än ställts fram framför dom. Det är viktigt att få vara korkad. Det är viktigt att mata sin inre neandertalare. Det är något båda banden känner till, anammar och bjuder på. Riktigt bra kväll även om jag var alldeles för trött för att riktigt hamna i rätt stämning.