NEVER UNDERSTAND

Om inte BOYS låg på PNKSLM är jag övertygad om att LUXURY hade släppt deras skivor. Även om dom inte är lika utmanande på scenen eller i sin musik som kanske AGENT BLÅ eller MAKTHAVERSKAN. Det är renare, långsammare och inte heller lika drivig, pop. Men fortfarande minst lika ärlig. Melodi-slingorna sköts oftare av klaviaturen än gitarrerna och även det gör att det tar avsteg från den göteborgska popen. Tänkte skriva att det här kändes som ett mer stockholmskt sound och när jag kollade upp var dom var ifrån var det inte långt från sanningen. Trots dom ibland ofta abrupta sluten på låtarna tycker jag det är riktigt bra. Ibland svävar det iväg lite, och det är oftast synthiga grejer som händer då. Det blir heller aldrig riktigt någon explosion utan allt hålls rakt och poppigt där rösten hela tiden är det viktigaste instrumentet. Riktigt bra! Jag vet i ärlighetens namn inte riktigt vad jag ska säga om THE BLANK TAPES. Måste jag förklara hur dåliga texterna är eller deras extremt u

Setet öppnades med 'Conquistador' från DYLAN CARLSONS solo-platta från tidigare i år. Detta är också den längsta och mest EARTH-doftande biten från nämnda platta. Förmodligen även den bästa. Men det här är ingen skivrecension. Precis som EARTH så rör det sig fram väldigt långsamt och mantra-liknande repetetivt. Något som en alldeles för varm sommardag där man inte kan göra annat än att sitta i en gungstol på en veranda och vänta in solnedgången. Någonstans kändes också lite som en väntan på att det skulle ta slut eftersom giget var över en timma lång. Men för att hinna spela fler än bara ett par låtar så är det väl visserligen det som krävs när man har alster som ofta sträcker sig över 10 minuter. Även om jag lyssnat på nya skivan ett par gånger så är det fortfarande så att jag hellre sträcker mig efter de tidigare skivorna om jag ska lyssna på EARTH. Men visst, DYLAN CARLSON spelade ett par gamla dängor från både 'Hex (Or Printing in the Infernal Method)' och 'The

Hade man inte fått sin dos av rock'n'roll uppfylld för året så var detta giget att gå på. Associerar allt till svettiga lokaler i Finland med golv som är mer ölklibb än faktiskt golv, skinnvästar (utan mycket under) och alldeles för hög musik. Känns ärligt talat också väldigt "retro" utan att vara någon tråkig medaljongrock signerad GRAVEYARD eller dylika emulerande tråkmånsar. Retro på det sättet att dom knappt tagit in någon musik efter muren föll. Något som lägger till ännu mer värde till det är själva attityden och framförandet. Att det ändå känns äkta (fastän dom flesta ser ganska unga ut). Typiskt bra musik att vara full till. Oavsett om det är lagom fylla eller "halvt avdäckad i ett hörn"-fylla. När gitarrerna inte river av ösiga riff så blandas det in tvåstämmiga gitarrplock och solon och allt känns, i brist på bättre sätt att uttrycka det, "väldigt dynamiskt". Närmaste jag kan komma på som jag själv lyssnar på är SHEER MAG. Fast detta ä