Inlägg

Visar inlägg med etiketten Ellen Ripley

Farsot och Slitna Nerver: Spøgelse & Ellen Ripley

Bild
Det purfärska punkbandet SPØGELSE, som är "en av slaggprodukterna av Corona", var först ut med sin korkade hardcorepunk. Ibland fanns det som en slag smula av gammal japansk hardcore (om gitarren hade haft en skev effekt på sig), men det var långt i bakgrunden och bara något som poppade upp som en referens just i stunden. Även om allt är bra så sticker tredje låten ut något extra med sången som påminner något av SVÄRTA och något odefinierbart 80-talsband. Något med texten på första låten fick mig att tänka på HEAVY BLEEDING. Sen kommer det en svag doft av amerikansk thrash-punk. Flera spridda influenser men som kokas ner till något enhetligt. Nästan lika snabbt som det börjar så är det över och jag har knappt hunnit knäppa mer än ett par ynka foton. Men alltid bättre att lämna någon till att vilja ha mer. Ser fram emot nästa spelning med SPØGELSE som förhoppningsvis kommer vara dubbelt så lång. Pukorna rullar in som ett oväder och plötsligt är ELLEN RIPLEY igång ...

Top 10 konserter 2019

Bild
Året 2019 har kantats av både roligheter och oroligheter som exempelvis nedan: ø Det dystra beskedet att Truckstop Alaska går i graven. ø Släppt en 7" med Hotet och kassetter med Ellen Ripley och Morning Moon på Never Understand Records. ø 128A har börjat ha spelningar igen. ø Showdown har arrangerat på Musikens Hus vilket något breddat vad som besöker Göteborg. ø Har kunnat komma loss på fler Woody West-gig. Men det är en väldigt kort sammanfattning av vad som hänt under året. Det viktigare är kanske alla band som spelat. Här följer den årliga, och alltid lika otroligt svår-komponerade, konsert-listan från Never Understand från allra bäst till tioende bäst 2019. 1 - RARING. Minns att vi sprang i duggregnet för att hinna i tid och missade som tur var bara några minuter. Helt klockren pop från början till slut - både på skiva och live. När dom stod på scen fanns den där extra gnistan och den borde tändt vartenda hjärta på plats. Längtar otroligt mycket efter...

Klubb 8 (Truckstop Alaska): Ellen Ripley, Sork & Mascara Snakes

Bild
Öppningsbandet, ELLEN RIPLEY, är det bandet jag är mest peppad på just nu i Göteborg. Extra mycket då det numer är en kvartett istället för en trio vilket innebär att dom inte behöver växla av varandra på synthen utan att den är med hela tiden. Gillar deras egna beskrivning som "krautig anarkistrock" och dom bjuder på både driv och gung. Grymma, vandrande, basslingor, helt fantastiska trummor, effektdränkt gitarr och en tjock synth-matta. Dock kändes ljudet stundtals något vacklande på grund av lite ojämna nivåer där synthen helt tog överhand i ljudbilden plus en trasig sladd eller liknande som gjorde att det uppstod lite störande skrap- och sprak-ljud då och då. ELLEN RIPLEY bjuder in till brott och det är sannerligen ett erbjudande man varken kan eller vill tacka nej till. En sällan starkt lysande stjärna på en annars ack så mörk Göteborgs-himmel. Det känns som att konserterna med SORK är något färre nu än för ett tag sedan. Mycket möjligt att jag bara varit tvungen att ...

Vernissage Therése Lundin (Bengans Fik): Ellen Ripley

Bild
Efter en lång och trög arbetsvecka kändes det motigt att ta sig hemifrån. Lite pepp från min allra finaste vän fick mig att ta mig i kragen och det kommer jag nog vara evigt tacksam för. Det nya (rymd)skurkbandet ELLEN RIPLEY spelade på Therése Lundins vernissage på Bengans Fik...och blixtar och dunder vad bra det var! Just på plats var inte gitarren särskilt tydlig, men det hörs som tur är något bättre på inspelningen. Vill på något vis säga att det är som om THE GUN CLUB skulle ge sig på att spela HAWKWIND-låtar och bastardiserar det. På ett utomordentligt sätt. Speciellt med tanke på den briljanta batteristens, ibland nästan jazziga, influenser. Fast bara för att en trummis råkar vara (långt) bättre än den medelmåttiga trumslagaren i ett rockband blir det ju förstås inte jazz. Men vi låtsas. Minst lika precisa som trummorna är den distade basen som mer än bara gör sitt jobb. Det är både gung, driv och bra melodier. Sången ligger i ett ganska mörkt register och avhandlar teman som dö...