Farsot och Slitna Nerver: Spøgelse & Ellen Ripley

Det purfärska punkbandet SPØGELSE, som är "en av slaggprodukterna av Corona", var först ut med sin korkade hardcorepunk. Ibland fanns det som en slag smula av gammal japansk hardcore (om gitarren hade haft en skev effekt på sig), men det var långt i bakgrunden och bara något som poppade upp som en referens just i stunden. Även om allt är bra så sticker tredje låten ut något extra med sången som påminner något av SVÄRTA och något odefinierbart 80-talsband. Något med texten på första låten fick mig att tänka på HEAVY BLEEDING. Sen kommer det en svag doft av amerikansk thrash-punk. Flera spridda influenser men som kokas ner till något enhetligt. Nästan lika snabbt som det börjar så är det över och jag har knappt hunnit knäppa mer än ett par ynka foton. Men alltid bättre att lämna någon till att vilja ha mer. Ser fram emot nästa spelning med SPØGELSE som förhoppningsvis kommer vara dubbelt så lång.

Pukorna rullar in som ett oväder och plötsligt är ELLEN RIPLEY igång med sin första dänga; en ballad som hade fått flera arenarockband att känna avundsjuka inför. Det är stort, långsamt och dramatiskt. Vartenda trumslag tar sats, körsången mässas fram och cymbalerna får knappt andrum. Det är nästan så att man tror att rocken kan skapa världsfred. Sedan slirar synthen igång med sitt orgel-ljud och allt avslutas i ett ösigt crescendo. Och det var bara början. Efteråt känns ELLEN RIPLEY igen mer från hur de lät på första kassetten fast bra mycker mer slipade. Orgeln får dessutom lite mer, välförjänad, plats. Något som också får mig att tänka på THE DOORS (fastän jag inte tycker nämnda band är särskilt intressanta). En närmare jämförelse hade snarare varit att det känns som en väl genomtänkt fortsättning på GARBOCHOCK fast i Göteborg och 40 år senare. Vilket kan låta malplacerat i tiden - eller i rymden. En kvart vidare in i programmet bryts det av med en politisk pop-låt på svenska som naturligtvis är en fortsättning på 'Anarkisterna' och som fortfarande påminner något om MATTIAS ALKBERG. Ska dock inte gå igenom allt låt för låt. Allt är helt fantastiskt och spelningen cementerar ännu mer min åsikt att det är Göteborgs främsta band. Sällan har 40 minuter passerat så kvickt. Länge leve skurkrocken från rymden! Länge leve ELLEN RIPLEY!