2019-05-29

Ett band jag aldrig trodde jag skulle se var första bandet som spelade - PROTESBENGT. Men med tanke på alla återföreningar vi fått det senaste decenniet så är det kanske inte så konstigt. Speciellt inte med tanke på att samtliga spelar i andra aktiva nutida band. Att setlistan bestod av hela 3 stycken A4 talar nog om vilken typ av äggmangel dom bjuder på. Snabbt, kort, rått. Vet inte om det finns så mycket att skriva om det egentligen. Det var inget som var fel. Dom levererade och satte en hög ribba för kvällen. Men i slutändan känns det lite som att "ja, nu kan man bocka av det". Fastän det var riktigt bra.

Här skulle det vara ett långt hyllningsbrev till CONTORTURE men självklart så lyckades min mikrofon stänga av sig under deras spelning. Har någon en bra ljudinspelning av konserten så tar jag gärna emot den och klistrar ihop med videon som däremot finns.

Återkomsten för MOB 47 är ju sedan länge bekant...och visst tusan levererar även dom fortfarande råpunk av kvalitet. Det är ändå det här bandet som mångt och mycket satte prägeln för mig på hur svensk punk ska låta. Så det är svårt att jämföra det med annat. D-takt (eller C-beat om man så vill) i rasande fart, taggtrådsgitarr och otroligt snabbt mangel på basen. Låttitlar som 'Res dig mot överheten', 'Jag hatar ert system' och 'Sjuk värld' visar väl också på vart hatet riktas. Även om uppstarten tog några låtar innan det kom igång på riktigt så var det gött. Men rent kritiskt så blir det nog bra främst för att nära på samtliga låtar sitter som etsade i bakhuvudet på en. Man behöver bara på något sånär höra vilken låt som är på gång så spelas det simultant upp i skallen. Har dock en fråga till alla lyssnare, vill man verkligen fortfarande höra 'Animal Liberation'? Tycker själv den är rätt lökig och fyller enbart någon slags nostalgisk funktion. Dessutom bör väl de allra flesta vid det här laget sett MOB 47 då dom turnerat flitigt i flera år. MEN JAG SKA VÄL INTE GNÄLLA.

SEX DWARF är väl lika delar nytt som gammalt. Det är extremt mycket mer distat och kaosigt. Släng på lite skeva effekter på gitarren och en delay, eller om det är maxad reverb, på sången så är man där. För i övrigt så är det mycket samma mangel även om det inte är riktigt lika många delar d-takt utan snarare tvåtakt och "entakt". Efter det här blev jag proppmätt på mangel och hoppade således över PARANOID i förmån för att hänga lite med folk. Dom finns dock inspelade sedan tidigare bland annat här.

ZYANOSE öppnar sin del av kvällen med långsamt mullrande pukor. För att efterlikna bilderna som används i genren så är det som mullret av ett bombplan innan dess innanmäte släppts ut och destruerat allt i sin väg. För efter den inledande minuten finns det knappt en enda lugn sekund utan det är rens från start till slut. Även om det är mer d-takt och inte har några "konstiga effekter" så är det ändå mest likt tidigare SEX DWARF tack vare det helt ursinniga kaoset. Helt fantastiskt att Farsot fått ihop det här och det finns verkligen inget annat namn att sätta på det än just "Mangelfest". Hade det varit en tvådagars hade det nog kunnat varit starten för ett slags K-Town i Göteborg.

2019-05-27

Gillar man tuffa gitarrstämmor och galopp så kanske man gillar JUDAS PRIEST. Tycker man även om hästar, punk och politik så bör man gilla, om inte älska, NIGHTMÄRR som var öppningsband Truckstop-kvällen till ära. Att dom tagit NWOBHM och ändrat det till sin egna genre NWOEHM (New Wave Of Equestrian Heavy Metal) säger mycket om både humorn och kaxigheten i bandet. Det är också sällan man ser så här mycket spelglädje på scen. Kort och gott ett svinbra, gammaldags, hårdrocksband som borde upptäckas av varje hårdrockare i Göteborg och sedan världen. För det här är riktigt bra!

Mellanakt för kvällen blev BLACKWATER HOLYLIGHT från Portland. Långsamt, närmast släpig, och brötig psykedelisk rock av den nyare skolan som låter något som ett ont varsel. Tyckte det fanns en del av DEAD MEADOW i det hela med en liten gnutta av BARDO POND. Kanske också en (ännu mindre) del SLEEPY SUN som märktes i ett par stämsångspartier. Det som driver allt framåt är främst gitarrslingor som slingrar sig framför en pumpande bas och slamrande pukor. En extra detalj är orgelsynthen som finns som en matta på allt. Den mässande sången ligger något dold i dimman. Helheten blir som sagt nästan skrämmande och lite farlig. Som att man motvilligt vaggas med i en häxrit. Att man ser vad som händer men inte kan slita sig från besvärjelsens klor.

Även om föregående band kanske var höjdpunkten för mig var ELECTRIC CITIZEN inte långt ifrån med sin, milt sagt, BLACK SABBATH-osande hårdrock. Det var genom hela spelningen riff som var direkt lyfta från diverse SABBATH-låtar men med något ackord utbytt. I vissa fall hade det bara fallit platt som ett tråkigt plagiat, men jag tycker ELECTIC CITIZEN fixar det med bravur. Kanske för att dom får det att verka så självklart. Det känns inte enbart som en hyllning utan som att dom menar det. Dom har tagit receptet och lagat till den här hårdrockslimpan utan att krångla till det eller försökt få det att vara något annat än vad det är. Gott smakar det också. Även om det i ärlighetens namn inte behövs ett enda till band för att förklara hur det låter så klämmer jag ändå in DEEP PURPLE för sakens skull. Hastighetsmässigt skulle jag säga att det hamnar någonstans mellan NIGHTMÄRR och BLACKWATER HOLYLIGHT. Att man får tre så här bra band samma kväll är smått fantastiskt. Stort tack till Klubb 8 och Truckstop Alaska. Noll tack till Göteborgs Kommun som motverkar allt vad kultur heter.



BONUS-GIF på NIGHTMÄRR!

2019-05-15

Göteborgs svar på 80-talet i Finland när det kommer till kängpunk - SELKÄSAUNA. Vi snackar RIISTETYT, RATTUS & TERVET KÄDET. Kanske minst av det sista, men likväl fanns det där. För att göra en referens som ligger mer i tiden så kan man säga att det låter som HERÄTYS som förstås är influerade av samma band. Hetsig käng utan krusiduller. Bitsk sång och arg gitarr. Basistens sätt att spela påminner dock mångt och mycket om MODERAT LIKVIDATION och det är fan fantastiskt. Det är inte tre trötta anslag per d-takt, utan vi snackar totalt basrens som alldeles för få försöker sig på. Det kanske inte är så konstigt att just detta för mig är just den största behållningen i bandet. D-takten fuskas det alldeles för mycket på när det kommer till trummorna och till slut blir det svårt att tänka bort det. Men överlag är SELKÄSAUNA helt klart något jag gillar. Det är bara den där sista detaljen som behöver slipas på så kommer det flyga på bra.

Det börjar snabbt med helt förvirrade, förryckta och förtappade skrik utan ord eller om det är på något påhittat språk. Sjungna in i en trasig plastdocka. Det är mycket primala cro-magnon-stön. När CALIGULAS MAMMA fortsätter med nästa låt låter sången ändå nästan likadant när det är ett riktigt språk bakom. Det är fan fantastiskt i sin besvärande besynnerlighet. En stämning jag ofta går igång på. Vokalistens trasiga DNA-stege lyckas liksom på något sätt rinna över och smitta alla på scenen och sipprar förmodligen ut något i publiken. Det är kryddat med halvhjärtade, eller slentrianmässiga, kabelstrypningar och nästan lika tama golvjuck. Det senare dock till en bättre effekt. Det närmaste vi har i Göteborg, eller förmodligen i resterande Sverige, är KRISTEN RESNING. Detta låter dock mer som regelrätt musik än vad Göteborgarna åstadkommer. Men likväl är det helt idiotisk musik. Mycket bra. Det är som att uppleva ett svenskt Gummo som utspelar sig i utkanterna av en granskog som råkar passera Truckstop Alaskas scen. Någonstans har jag antecknat att det är som att TURBONEGRO och THE KRISTET UTSEENDE fått barn. Det är nog inget jag längre kan stå bakom, men hade jag varit full igen så hade den referensen suttit bättre. Men barn är ju också ena riktiga odågor som alltid blir värre än sina föräldrar. Typisk musik som hade platsat i skallen hos Levande Begravd.

Sist ut för kvällen var KEROSENE KREAM som delade två medlemmar från föregående band. Mer likheter än så hade det nog inte då det här handlade mer om att blanda THE CRAMPS och THE B52'S i en mixer. Eller kanske snarare filtrera ut det som var bra med THEE OH SEES, höja upp gitarren ännu högre upp mot hakan, och göra något mycket bättre utav det än vad dom jänkarna åstadkommit på många, många år. Ofta riktigt studsig, men ändå lite skev, bas. Ett välkommet element även om det fungerar bättre när jag är full än när jag är nykter. Hela grejen hade passat så bra mitt i sommaren. Hela känslan är för mig specifik till WWDIS saknade sommarklubbar som hölls på Nefertiti för några år sedan. Med det sagt menar jag inte att det passar dåligt på Truckstop, det är snarare att jag vill ha fler sådana här kvällar. Har ingen längre utläggning att göra om KEROSENE KREAM mer än att även det var riktigt bra. Det känns som att dom borde komma från USA. Precis som SELKÄSAUNA borde vara från Finland och CALIGULAS MAMMA är från en fuktig grotta. För att sammanfatta det hela så var det en helt strålande kväll på Truckstop Alaska, med en relativt vid bredd av band, som alldeles för få masade sig till.



2019-05-05

Det extremt underskattade Köpenhamns-bandet DUNE MESSIAH kommer till Göteborg för första gången och det är tyvärr någorlunda tomt i lokalen. Säkert på grund av en blandning av att det samtidigt är konsert på bland annat Truckstop Alaska och icke-existent promotion. Förstås kan jag också förstå att intresset är något svalt i en såpass smal genre. Hur som helst osar det mycket NICK CAVE AND THE BAD SEEDS blandat med vissa delar neofolk. Någon enstaka vibb av 16 HORSEPOWERS mörker återfinns, men det närmaste bandet jag kommer på är nog KISS THE ANUS OF A BLACK CAT (som tyvärr har ett av dom sämsta bandnamnen någonsin). Någonstans får jag även en stark TWIN PEAKS-känsla av en basgång på synthen, men det är som sagt bara en detalj på ett mycket större ark. Då det är en otroligt vass vokalist är det lite synd att det var lite strul med mikrofonen som började leda ström och spraka. Vid den oemotståndliga hit-låten 'What You've Become' är det svårt att stå still, fastän det är i huvudsak en akustisk akt. Rundgången som stundtals också uppstår stör inte heller särskilt mycket utan förstärker bara det skavande som finns i låtarna.

Mellan vinklunkar, slidegitarren och pukmuller finns det ett ständigt driv framåt som gör att åtminstone inte jag tröttnar trots att det visar sig bli en väldigt lång spelning på nära en timma. Titel-låten (om man kan kalla den det) från nya albumet, 'Moments of Bliss', får också ett mycket mer laddat och starkt framförande än studio-versionen. Istället för skivans något konstaterande ton hamnar det här nära ett slags upplösningstillstånd när mantrat "No one in this moment will tell you where to go / No one in this moment will tell you what to feel" skrikande upprepas över hamrande ackord. Samtidigt som jag är tacksam över att jag får se det på en så liten scen hade jag gärna velat se dom på Pustervik. Men det hade förstås säkert stått ännu tommare än nu. Förhoppningsvis blir det en till skiva och en till turné som passerar genom Sverige. Ett plus går också ut till att det mellan banden spelades låtar av bland annat THE GUN CLUB, DEATH IN JUNE, EINSTÜRZENDE NEUBAUTEN, GARBOCHOCK, THE SISTERS OF MERCY och MOTH. Det var svårt att inte känna sig helt hemma och jag är ganska övertygad om att dom flesta på plats kände det samma.