söndag 11 november 2018

Efter att jag kom något för sent och enbart hann se sista paret låtar med GIFTIGT AVFALL så plockade ONSDAG fram sin akustiska gitarr och satte sig framför scenen. Det är sånger om en lärare som är fascist, miljöförstöring, Jesus och alkohol. Någon låt hade raden "I'm gonna be an anarchist until I die" vilket kanske avslöjar hur ungt det är. Jag minns att jag själv tänkt samma sak i min ungdom. Där i gränslandet mellan ung och vuxen. Men det är mycket alkoholromantik och självhat så det är säkert flera som kan relatera till det. Arrangemanget är ganska likt låtarna emellan - ackordvändor och en sång som sköter melodierna. Skulle gärna velat ha några slingor på gitarr också för att bryta av harvandet. I slutändan är det lite för lustigt för mig. En glimt i ögat för mycket. Den bokstavstrogna Cornelis-covern förstod jag mig inte på heller och trodde hela tiden det skulle komma en skruv som aldrig hände. Men sångrösten går det inte alls att klaga på.

VIDRO från Stockholm var näst ut. Det var rått som fan. Speciellt tack vare sången som var riktigt hetsig, gapig och uppkäftig. Gitarren hade å sin tur dränkts i flanger som gjorde att det lät som att den droppat elak syra eller bara fick riktigt smutsig el i sig. Vet inte om jag ska jämföra ljudet med nutida amerikansk hc eller med gammal skev japansk dito. Hur som helst är det perfekt dålig stämning-punk som låter som alla dåliga tankar som snurrar runt när man fått i sig någon kemikalie och vill bort från festen men inte vet hur det ska gå till. Eller en panikslagen smäll på käften. Den robusta rytmsektionen som lyckades hålla ihop allt måste såklart nämnas och ett extra plus till batteristens minspel, och allmänna utstrålning, som gjorde att det för en gångs skull också var kul att blicka längst bak på scenen.

När nästa band, CARTOON GIRLFRIEND, var redo så hade det hänt något med ljudet - så när på enbart basen hördes. Som tur var det lättare att höra något på själva inspelningen. Men det känns ändå som att jag inte riktigt kan bedöma det rättvist. Det är ju konserten på plats jag vill skriva om, inte en upptagning av den. Här blev det också än svårare att se något på grund av en fotograf som hade en blixt av storleksordningen 'mammut' och stod längst fram under större delen av konserten med nämnda redskap uppe i allas ansikten. Hade verkligen velat se och höra dom. Det som går att urskilja är hur som haver att det är poppig (i den medryckande sången) men ändå skrikig punkrock? Riotgrrrl skulle jag vilja säga. Någon gång känns det som att det hade varit ännu ett snäpp bättre om rytmsektionen öste på i snabb fyrtakt istället för långsam tvåtakt. Men det är petitesser som jag inte borda haka upp mig på. Det var bra men jag hade önskat andra omständigheter och kanske en annan ordning på banden. Det kändes liksom lite svårt att följa upp VIDRO med CARTOON GIRLFRIEND. Men alla grymma hooks i sångmelodierna, som till exempel i öppningen till 'What You Asked For', är definitivt en av anledningarna till att jag vill se dom igen. På ett annat ställe.

Det är nedsläckt förutom några levande ljus. Passande nog för ILLMARAS svartmetall. När bandet spelade på 128an tidigare i år deklarerade jag dom som Göteborgs bästa band och det höll i princip samma klass även denna gång trots lokalens fritidsgårds-osande begränsningar. Rå black metal från början till slut. Samma ritualistiska blodsdrickande, spikarmband och liksminkning. Gurglande avgrundssång, frenetiska blastbeats och taggtrådsriff. Behöver förhoppningsvis inte skriva mer än så. Köp kassetten. Gå på varenda ILLMARA-spelning. Dyrka. Är ni inte redan övertygade - titta på videon. Titta på videon igen. Dyrka.

torsdag 18 oktober 2018

Om inte BOYS låg på PNKSLM är jag övertygad om att LUXURY hade släppt deras skivor. Även om dom inte är lika utmanande på scenen eller i sin musik som kanske AGENT BLÅ eller MAKTHAVERSKAN. Det är renare, långsammare och inte heller lika drivig, pop. Men fortfarande minst lika ärlig. Melodi-slingorna sköts oftare av klaviaturen än gitarrerna och även det gör att det tar avsteg från den göteborgska popen. Tänkte skriva att det här kändes som ett mer stockholmskt sound och när jag kollade upp var dom var ifrån var det inte långt från sanningen. Trots dom ibland ofta abrupta sluten på låtarna tycker jag det är riktigt bra. Ibland svävar det iväg lite, och det är oftast synthiga grejer som händer då. Det blir heller aldrig riktigt någon explosion utan allt hålls rakt och poppigt där rösten hela tiden är det viktigaste instrumentet. Riktigt bra!

Jag vet i ärlighetens namn inte riktigt vad jag ska säga om THE BLANK TAPES. Måste jag förklara hur dåliga texterna är eller deras extremt usla nödrim? Detta är inte bra. Alls. Undrar uppriktigt hur dom lyckats få en turné bokad som inte enbart innefattar att spela i diverse vänners/familjemedlemmars garage i hemstaden. Orkade knappt lyssna och stod mest och undrade om det var kö till WC. Det tog inte heller lång tid innan jag gick för att undersöka detta i realiteten, istället för i mitt huvud, eftersom jag hellre ville stå i kö än kvar vid scenen. Önskar sannerligen att deras kassettband vore tomma istället för fyllda av det här medelmåttiga och menlösa dravlet eller att jag kunde spola tillbaka bandet för att slippa minnas att jag sett dom här.

När LA LUZ äntligen skulle spela kom dom in som på en våg av lättnad som sköljde bort allt av det intetsägande tidigare bandet. Även om ljudbilden absolut är moderniserad känns det ändå ibland som att de levt inkapslade i 50-60-talets surfvåg. Även om influenserna kanske inte enbart är från den specifika genren så kommer influenserna definitivt från ett helt årtionde. Kompetenta och helt klanderfria trummor som gör exakt det som behövs, sköna gitarrmelodier och accentuerande ackord där de är nödvändiga, gungande bas och en närmast spöklik orgel. På detta en svepande och nästan viskande sång. Det är också just vissa kvaliteter i sången som får mig, egentligen ganska osökt, att tänka på NO JOY. Som förstås är hundra gånger skränigare och förlitar sig mer på ackord-väggar och rundgång. Borde egentligen radera den här referensen, men jag låter det vara. Om det så finns en annan person som hör samma sak så ser jag det som gott nog. Det nästan sjuka med spelningen var att det enhälligt var bra låtar (något som också kan sägas om deras nysläppta album 'Floating Features' som kom ut i maj i år). Det blev aldrig ointressant eller trött trots att det sällan bjöds på särskilt stora temposkiftningar eller låtstrukturer. Alla Burger Records-band kan ju ärligt talat slänga sig i väggen som man, till skillnad från LA LUZ, blir trött på efter två låtar. Avslutningsvis kan jag åter poängtera att trots att deras huvudsakliga referenser kommer från ett halvt sekel tillbaka så känns det aldrig som att det rider på en retrovåg eller heller är särskilt irrelevant i tiden. Detta är grymt bra och om inte Göteborg älskar dom sedan tidigare hoppas jag Göteborg gör det nu.

söndag 7 oktober 2018

Setet öppnades med 'Conquistador' från DYLAN CARLSONS solo-platta från tidigare i år. Detta är också den längsta och mest EARTH-doftande biten från nämnda platta. Förmodligen även den bästa. Men det här är ingen skivrecension. Precis som EARTH så rör det sig fram väldigt långsamt och mantra-liknande repetetivt. Något som en alldeles för varm sommardag där man inte kan göra annat än att sitta i en gungstol på en veranda och vänta in solnedgången. Någonstans kändes också lite som en väntan på att det skulle ta slut eftersom giget var över en timma lång. Men för att hinna spela fler än bara ett par låtar så är det väl visserligen det som krävs när man har alster som ofta sträcker sig över 10 minuter. Även om jag lyssnat på nya skivan ett par gånger så är det fortfarande så att jag hellre sträcker mig efter de tidigare skivorna om jag ska lyssna på EARTH. Men visst, DYLAN CARLSON spelade ett par gamla dängor från både 'Hex (Or Printing in the Infernal Method)' och 'The Bees Made Honey In the Lion's Skull' och det höll bättre än resterande material. Vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att det är "hitsen". Men det var svårt att inte önska att det var en fullgod EARTH-spelning. Detta kändes tyvärr mer som kuriosa. Dock kan jag erkänna att när jag läste om de inställda datumen, på grund av Dylans hälsa, att jag tänkte 'vilken tur att jag ändå hann se det'. I slutändan var det kanske inte så dåligt, men jag hade gärna velat ha något mer än enbart gitarr med diverse effekter. Eventuellt ADRIENNE DAVIES trummor. Men då hade det som sagt lika gärna kunnat skrivas upp som just ett gig med EARTH. Men i väntan på att hela bandet kommer hit så var det en trevlig mellanlandning.

Även KALI MALONE gästade FOLK denna torsdag. Tyvärr inget jag tidigare lyssnat på men blev ganska snabbt nyfiken när jag såg mixerbordet och alla sladdar. Dessvärre var det inte i närheten av de akter (PUCE MARY och SEWER ELECTION till exempel) jag hade hoppats på att KALI MALONE skulle röra sig kring. Det som dukades upp var långsamt drönande med oftast ganska få samtidiga ljud. Inbland kunde slagverk, klangspel och reverberat gnissel komma in även om det till större delen bestod av de långsamt framrörande synth-dronesen. Kunde inte riktigt identifiera vad det var det skruvades på och tror inte det var en multieffekt. Snarare en sampler eller något annat. Men utöver det instrumentet fanns även en laptop på plats. Något som oftast får mig att rygga tillbaka något. Även om det förstås är ett väldigt kraftfullt verktyg. Slutsatsen är i alla fall att det förmodligen hade varit mer effektivt om ljudnivån var högre. Något jag nog även hade önskat på huvudakten. Efter 10-15 minuter glömde jag bort att jag faktiskt tittade på någonting och var ganska innesluten i ljudet. Där insåg jag att det kanske hade varit bättre att bara blunda och lyssna. Hade fungerat väl som filmmusik, och det är kanske just det som gör att det passade bra ihop med DYLAN CARLSON då jag tycker att exakt samma sak kan sägas om den musiken. Musik för en skön soffa en höstdag snarare än något obekvämt sittandes, alkoholstinn, på en hård trappa mitt i Göteborg.