måndag 24 september 2018

Inte tänkt på SKROT som detta tidigare men egentligen skulle man ju kunna dra till med något som folk brukade säga förr - att det är ett så kallat "all-star-band". Medlemmarna spelar, eller har spelat, i band som CONTORTURE, VICIOUS IRENE, KRANIUM, BITTRA MINER, TSARS och så vidare. Så visst tusan är det ett sådant. Vilket i sin tur förstås betyder att trion minst sagt är rutinerade vad det gäller d-takt och mangel. Har vid varje tidigare tillfälle missat dom, så nu var det äntligen dags. Det är ganska gruffigt och mestadels midtempo. Redigt distad gitarr. Men ändå rätt standard taggtrådskäng. Är man på rätt humör så kan detta vara asbra.

Egentligen spelade MÖRKT MOLN här men jag filmade inte eftersom det blivit så mycket med dom det senaste. Däremot blev det lite foton istället. Efter dom kom ALDRIG ENSAM upp ändå från Malmö med deras ganska millennieskiftes-doftande punkrock. Tänk ett något mer peppigt SJU SVÅRA ÅR kanske. Men jag hör absolut lite MASSHYSTERI där också men utan samma driv. Det är främst i sångmelodierna den sistnämnda referensen hörs och det är också sången som är deras starka sida och det som låtarna bygger kring. Samtidigt finns det något skrangligt eller taffligt i det hela som gör att det inte helt och hållet lyfter.

Skottland skickade i sin tur hit representanter i form av BRATAKUS. Vill man så kan man säkert kalla deras punkrock för riotgrrrl. Oavsett om det är den korrekta genren att sortera in dom i eller inte så verkade texterna i alla fall beröra samtliga relevanta politiska ämnen som hör dit. Om man jämför med ALDRIG ENSAM så fanns det såklart sångmelodier här också men det var däremot inte där fokuset låg i deras upplägg. Dom var istället uppkäftigare och hade en något "tuffare" framtoning (även om jag tyckte Malmö-bandet var tuffare). Det var liksom pang på och skrika och hamra ut ackorden utan särskilt mycket som skiljde uppbyggnaderna emellan. Om skåningarna kändes som en gemenskap så känns detta mer som ett vilt djur som rusar rakt in i något utan närmare eftertanke. Om jag förstod det rätt har dom tidigare använt sig av en trummaskin snarare än än "riktig" trummis. Tror faktiskt jag hellre hade sett det.

Bonus-foton på MÖRKT MOLN som också spelade under kvällen men som sagt inte filmades.

fredag 21 september 2018

Efter att delar av CORTEX gamla medlemmar haft ett slags panel-samtal med Fredrik Strage om just tiden i bandet och om den nya EP:n, som släpptes samma dag, så var det dags för HURULA att framföra tolkningar av tre CORTEX-låtar från 'Spinal Injuries'. Att 'Verkligheten/Skuggorna Kommer' var en av låtarna var kanske inte så oväntat med tanke på att den ingår i hans vanliga repertoar. Däremot var det ovisst kring vilka de två andra låtarna skulle vara och det gissades friskt under kvällen. Speciellt med tanke på att det tidigare annonserats ut som "från Freddies karriär". Dock stannade det som sagt kvar kring CORTEX första platta och 'Verkligheten' ramades in med 'Freaks' på ena sidan och avslutades med '5 Seconds'. Alla framförda med enbart gitarr, sång och sparsmakad synthesizer signerad Christian Berg. Med andra ord, ganska avskalade versioner och med en typisk Hurulaesque vemodighet i hela den här lofi-indie-känslan som rådde. Det var en lågmäld och fin hyllning.

måndag 17 september 2018

Efter att jag sett MATTIAS ALKBERG, som också använder en lika smutsig liksminkning, spela på Majas Vid Havet tidigare i år tänkte jag i en månad att jag inte skulle se något bättre i år. Att det inte är möjligt att överträffa. Då visste jag självklart inte att ILLMARA skulle spela eller hur ondskefullt djävla bra det skulle vara live. Ena gitarristen vågade jag knappt kolla på. Varför kan man se på ett par av bilderna nedanför. Tror aldrig någonsin jag tidigare varit rädd för någon som stått på scen. Det finns någon slags genomsyrande ondska som dom lyckas manifestera både i ljud och närvaro. Det enda som inte är svart är deras corpse paint. Inledningsvis en gravlik stämning och ett långsamt malande men som lika snabbt som det byts ut till en hamrande två-takt går det sedan över till vansinniga blastbeats. Musikaliskt så tar ILLMARA inte ut några vida svängar, tack och lov, utan behåller det i en ljud- och riffvärld som kunde varit DARKTHRONE 1993/1994. Utan att ha varit på plats vid den tiden själv så associerar jag dock blodsritualerna och de tända ljusen till andra delar av black metal-scenen. De är dock minst lika välkomna nu. Precis som liksminkningen och de hemgjorda armbanden med spikar som skulle räcka till att bygga en mindre kyrka. Som självklart skulle brännas ned efteråt. De är också enbart de tillfällena som används som små pauser. Annars är det tyst som i graven runt de tända ljusen och sedan brakar det loss igen efter att vokalisten givit bandmedlemmarna varsin baptism i häxblod. Utan tvekan Göteborgs bästa band på länge. Ska till och med säga att inget i svensk metal kan mäta sig med detta just nu. Det vill säga om man tilltalas av häxig och redig djävla black metal.

Det var förstås andra band som spelade under kvällen. Men allt bleknade av att ha sett ILLMARA så viss uppfriskning av minnena krävdes. Polska OHYDA var de som hamnade i mitten. Ett ganska typiskt mellanband på sätt och vis. Det var liksom ganska ordinärt och manglade på i maklig takt. Absolut inte uselt, men även en lång bit från att vara något magnifikt. Massa mysterious guy-hardcore reverb/delay på sången. Några hårdrocks-solon. Rätt statiska trummor blandade till oinspirerade riff. Det är väl det saken faller mest på - att det verkligen bara puttrade på utan något riktigt sväng eller häftiga riff. Det var även lite som att dom flöt lite bland olika sub-genres och inte riktigt hittat en gedigen plats. Märker nu när jag lyssnar på det på nytt hur rastlös jag blir och spolar fram för att se om jag hittar något att greppa tag vid som jag gillar. Ett dussinband men som inte gör någon skada av att fylla upp en line-up.

Även om det inte skilde många minuter upplevde jag det dock som skönt att OHYDA inte spelade lika länge som LARS ADAKTUSSON. Men jag kan förlåta öppningsbandet för det eftersom det var deras första gig på 4 år. Tydligen hade dom dessutom enbart repat en gång under den tiden...dagen innan spelningen. Så vitt jag kan minnas från åren tillbaka så är det en ny person på trumpallen nu. Denna från band som THE TOILET och SOB PARIASSOUND, men det är milslånga vägar från LARS ADAKTUSSONS svenska hardcore-punk som stundtals doftar lite av RAPED TEENAGERS utan att vara lika urballade eller skeva. Men det finns en vibb i några riff som jag vill hävda har hämtat inspiration från den klassiska 'Jag gillar blommor. Jag gillar träd. Jag gillar naturen som den är'. Politiska texter men alltid med en känsla av att man också måste ha roligt. Inga PROTESTERA-doftande pekpinnar här inte. Oftast går det även i raskt takt och med en skön frånvaro av tok-disten. Något som tillför mycket av känslan av gamla skolans punk. Det är sällan det går särskilt mycket långsammare än några enstaka fyrtakts-partier, men det är aldrig något tunggung och man kan alltid lita på att kängnäven snart ska åka upp när det manglas på i d- eller snabb två-takt. Det kanske ligger lite MISSBRUKARNA i det när jag tänker efter? Det var dock länge sedan jag lyssnade på dom och det är väl dags igen känner jag nu. Oavsett vilka referenser som stämmer eller är tokiga så tyckte jag ärligt talat så tyckte jag det lät långt mycket bättre nu än då. Kanske behövde dom den där pausen på 4 år? Kanske var det jag som behövde det? Kanske är det den nya trummisen? Vem vet. Det är fint att dom är tillbaka.

fredag 14 september 2018

Om jag inte misstar mig nu så var det första spelningen för MOTTLED LEGS. Något jag dock inte misstar mig kring är att det är samma person som är bakom FEBERDRÖM och även en del av KHMER NOIR. Det vettigaste nu vore kanske att försöka utröna vad som skiljer MOTTLED LEGS från FEBERDRÖM (och MOTT AND THE HOOPLE) men det är svårt att svara på. FEBERDRÖM har ju rört sig lite mellan olika "stilar" nästan varje gång jag sett/hört det. Kanske kristalliserar dig sig mer nu när det finns två olika solo-projekt. Ikväll var det mycket distade signaler, rundgång och någon långsamt framflytande bakgrundsloop (utan att vara särskilt drönigt) som gällde. Även om det började med en sampling så var det inget som återkom under setet. Det var något parti som mest gjorde mig rastlös, men det kan även berott på den något låga volymen. Men även om jag tyckte det var bra så tror jag bara det kan bli bättre. Var efteråt tvungen att fråga vad namnet betydde och tydligen är det den engelska termen för "marmorerad hud" (just förekommande på ben i det här fallet då) eller "Livedo reticularis" som det heter på latin om någon nu skulle vilja söka vidare kring det.

En halvtimma senare är det dags för ARKHE för sitt första liveframträdandet i Sverige sedan 2013. Det inleds med ett knarrande avgrundsljud. Svårt att veta om det är en maskin eller något levande som långsamt vaknar. Det är kortare segment som byter av varandra och det är, i alla fall inledningvis, mer distinkta ljud än vad öppningsakten använde sig av. Mörkare, långsammare och något mer (avlägset) mullrande än skrikig rundgång. Någonstans mot mitten har det gått mer mot att lyssna på vinddragen i schakten av nämnda kosmiska avgrund. Till sin hjälp fanns även en projicering på ARKHES run-liknande logo som på något vis adderar ytterligare av en uråldrig och ondskefull aura. Detta var förstås också det bra och det är även intressant och bra att såpass olika akter finns inom samma smala genre.

Kan erkänna att fyllan efter detta blev allt mer påtaglig och jag klarade väl egentligen inte av att vara kvar och se PEOPLES PERSON. Tyvärr. Dock kan jag ju avsluta med att säga att utställningen var riktigt fin och hoppas på fler tillfällen att se KRISTIAN OLSSONS kollage och även fler andra utställningar samt konserter på NEJD.

onsdag 12 september 2018

MILLIONS OF DEAD COPS, som är ett av alla sätt att utläsa "MDC", hade ett 5-årigt avbrott från 1995 till 2000. Efter det hann dom flytta till Portland och började på nytt med en annan line-up med enbart vokalisten från original-sättningen. Nu för tiden är även batteristen den samma som mellan 1979-1995. Där tar historia-lektionen slut och vi flyttar fokuset till ikväll. Det är just de två original-medlemmarna det är roligast att kolla på. Nästan i synnerhet trummisen som på något oförklarligt vis spelar på något riktigt old-school-sätt. Lite stelt liksom men ändå svängigt och tight. Svårt att förklara. Men det var något jag tyckte var intressant att kolla på. Efter öppningen tappar det lite fart när dom kör nya låtar från 'Mein Trumpf'. Visserligen bättre live än på skiva, men uppriktigt sagt rätt slöa låtar. Men har man släppt skiva ska man såklart spela dom. Men jag själv är utan att skämmas enbart där för dom gamla låtarna. Men ärligt talat så tröttnar jag ganska snabbt på det mesta. Det stela tar över och det känns mer inövat än något annat. Det är så mycket i dom som är plojigt som jag gärna hade glömt. Till exempel 'Chicken Squawk' som jag förvånas över att dom spelar. Generellt sett småkul nostalgi, men inte i 50 minuter. Det känns i slutändan som en väldig monoton och tråkig spelning trots att dom blandar halv-buskis och politik med varandra. Önskar att jag hade kommit ihåg anekdoten jag hörde om en kyl proppfull med hjärtmedicin (hjärtMDCin?) i Norrland 2007. Den hade eventuellt varit roligare att läsa eller tänka tillbaka på. Men nu fick ni en ordvits i alla fall.

Innan MDC som lirat i 39 år kom några tyska vuxen-barn ut och spelade skate-punk. Även om jag inte klarar av att lyssna på ploj-punk alls så måste jag säga att detta var det värsta jag hört komma ur den genre-kloaken. Mycket keps. Mycket uppkäftig snorvalps-sång. Lät väl säkert som GUTTERMOUTH eller ett snabbare och skate:igare BAD RELIGION. Lyssnar inte på sådan här skit. "Twisting my words, to fit your agenda...lost in translation". Alltså, va? Det är ju inte ens det utrycket betyder. Asful skate-dupla. Sa jag att alla hade 5 kepsar var på sig? Har även tusen fördomar av den här typen av musik och musiklyssnare, men behöver inte vädra dom. Var väl knappt någon som kollade på det här ändå? Jag gick efter dom två-tre låtarna jag kände mig tvungen till att spela in. Ha det gött, see you never, SCHEISSE MINNELLI. (Det sista är alltså bandnamnet och inte något konstigt uttryck jag just hittade på.)

Hur länge har PROTESTERA skrikit slagord på scen? Säkert hälften av tiden jänkarna ikväll varit igång? Även om det är snuskigt skickligt och gött gapigt så är det något som gör att jag aldrig riktigt kunnat ta till mig det. Finns inget direkt jag kan peka på som är den felande länken, men det har liksom aldrig fastnat. Förutom deras EP 'Zora'. Dom har 2018 kvar det typiska soundet från början av 2000-talet. Växelsång, melodiska riff och trummor som verkligen är on point. Känns som att mycket mer lät såhär då? Även om jag mycket hellre lyssnar på PROTESTERA än föregående band så har jag redan sett dom en miljard gånger och vet exakt vad jag kommer få och vilka politiska budskap som är inbakade. Så det var ännu en klassisk vända in på skivaffären vägg i vägg istället och se om man hittade något.

Det helt klart bästa bandet för kvällen var trion som öppnade - LONELY GRAVE från Umeå. Man kan nog utan att ha fel kalla det för powerviolence. Men var det egentligen punk-bastardiserad grind? Skillnaden är väl visserligen minimal. Det var helt klart riktigt bra. Stundtals. Oftast med powerviolence får jag en dumt flin över plytet när det kommer något konstigt skrik, någon helt oväntad vändning i tempo eller skeva ackordföljder. Det som gör att jag hellre kallar det grind är just att jag inte fick det där flinet. Men det är ju så subjektivt det kan bli. Det är powerviolence. Jag ska inte "hålla på". Synd med avbrotten som uppstod av tekniskt strul. Någon gång påminde det något om SAYYADINA.

lördag 1 september 2018

Att det finns en så stor låtskatt hos MATTI ALKBERG är sjukt. Galet. Och att den inte låses in i någon skattkammare där man får titta på den, bestämda tider varannan vecka, genom ett litet kikhål och stå och knö med någon turist som också vill veta vad det handlar och så står man där och känner sig obekväm och ivägen. Att det inte händer - det är tacksamt. Att den får vara här ute bland oss andra. Oss vanliga och fula. Genom spelningen så var det ett axplock ur karriären mellan MABD fram till senaste plattan, "Åtminstone Artificiell Intelligens". Samtidigt som jag kände att det verkligen inte behövdes en enda låt till eller att något skulle tas bort, det var så perfekt. Kanske 'Nere På Parkeringen' skulle fått vara med också. Och det säger jag som sagt inte för att det inte skulle finnas fler låtar som är helt vansinnigt bra som exempelvis 'Don Quixote', 'Kungen Bestämmer', 'Kamratskap Rock', 'Med Spöken', och så vidare och så vidare och så vidare för att försöka plocka ut några pärlor ur sagda skattkammare. Utan minsta tvekan på rösten kan jag säga att detta är den bästa gången jag sett MATTIAS ALKERG live och just nu har han helt klart det bästa komp-bandet. Det går liksom inte att finna några fel på någon av gitarristerna (som bemästrar både finspel och dundrande oljud), basisten, klaviaturet eller dom ofelbara trummorna. Om jag hade hunnit klart med detta tidigare hade jag manat på alla, som jag inte redan muntligt försökt övertala, att gå på spelningarna på den här turnén. Istället får jag väl tipsa om föreställningen som kommer i höst som säkerligen kommer vara lika hög kaliber.

Majas Vid Havet var för övrigt en över förväntan trevlig lokal. Liten och intim. Allt var väldigt nära. Nästan så det bli obekvämt. Det hann hända så mycket på scen. Matti ballade ur. Tog i. Expanderade. Mimade. Var levande död. Morrade, skrek och gurglade. Höll ett närmast demoniskt besatt avslut efter 'Dementorerna'. Det är en egen värld uppe på scen. En som man gärna slukas upp utav.

En låt kände jag inte igen, men visade sig vara 'Nya Nya Testamentet' från Nerverna. Hans rockabilly-doftade platta från 2009. Som jag måste erkänna har växt och växt. Minns att jag en gång tyckte jag var lustig som sa till honom "mer rock, mindre billy". Det kan jag väl fortfarande stå för, rent generellt, men nu känns det lite taskigt. Det är en bra skiva. Med bra låtar. I synnerhet Weezer-tolkningen som dom även körde denna kvällen. Något jag aldrig skulle tippa på att få höra igen. Det gladde mig och av dom två gångerna jag nästan fällde ett par tårar så var det till denna och till en av dom sorgligaste låtarna jag vet - 'Lys Upp Mig Som En Stjärna'. Efter detta kände jag i princip att jag inte behöver gå på någon mer konsert i år. Tack Matti. Tack bandet. Tack Majas. Tack sällskapet ner till Varberg. Tack, tack.