tisdag 15 januari 2019

Farsot slår upp portarna på Bengans Fik för att ställa till med årets första punkspelning i Göteborg. Ett ställe som flera gånger tidigare plågats av något dåligt ljud men som nu på det senaste verkligen ryckt upp sig och är lätt en favorit bland annat tack vare det lilla trånga utrymmet. Öppnande bandet, HEAVY BLEEDING, är nog de flesta som varit här inne bekanta med sedan tidigare. Långsam och skitig metalinfluerad mörkerpunk med ett par slängar av d-takt ibland. Riktigt bra som vanligt. Det blev bara foton denna gången, men videor finns sedan tidigare för de intresserade.

Huvudakten var Uppsala-kvartetten ROTTEN MIND som tyvärr däremot inte varit med på bloggen tidigare. Trots flertalet visiter i Göteborg. Riktigt bra och medryckande. Gillar man HURULAS sång kan man helt klart hitta många likheter i det avseendet vad det gäller ROTTEN MIND. Steget är heller inte långt från MASSHYSTERI även om det till ännu större del liknar tidigare UMEÅ-band där THE VICIOUS är det främsta exemplet. Med andra ord hämtar de större delen av sin inspiration från svenska band som i sin tur hämtat det mesta från gamla amerikanska punkrockare. För att få lite Göteborgsanknytning vill jag påstå att man även kan höra lite Del III-osande melodier ibland även om de tillhör två genrer som är stora steg från varandra. Dom är heller inte rädda för att slänga in den klassiska post-punk-disco-trumman i ett par låtar. Någon gång tänker jag även att detta kunde vara ett substitut till SVART KATT om man inte tycker att dom har tillräckligt många, eller långa, låtar. Men det är inte riktigt lika deppigt och snäppet drivigare. Ännu mer hytta med näven och dumt sjunga med.

Nu känns det som att den här texten blir en enda lång referens-kavalkad, men det får vara ok för den här starten av året. För något som jag själv inte snappade upp förrän det påpekades av en kamrat var att det fanns influenser av STREBERS. När jag väl lyssnade efter det kunde jag absolut höra det, men som sagt inte förrän jag puttats in i dom tankarna först. Tycker visserligen att STREBERS för det mesta är helt värdelöst, men här förvaltades väl just dom bitarna något bättre. Det behövs nog inte många hjärnceller för att uppskatta ROTTEN MIND och inte heller för att räkna ut att detta var en helt klockren första spelning för året.

söndag 13 januari 2019

2018 har inte varit lika fullsmackat med konserter. Av flera anledningar. Men en som jag speciellt vill fortsätta att belysa är just Göteborg stads motverkan mot fri kultur. Den slår fortfarande hårt. Tittar man på listan här ser man också att de flesta konserterna inte heller hålls på "de vanliga" ställena eller att det är av arrangörer lite i periferin. Men så är det. Hoppas på bättre klimat 2019, att allt löser sig för Truckstop Alaska och Plan B. Att 128:an hittar ett nytt ställe eller att det helt enkelt löser sig på något vis. Att Skjulet får vara ifred. Och så vidare och så vidare. Nu ska jag sluta gnälla och istället vältra mig i det som faktiskt hänt och som varit bäst. Här är Never Understand-bloggens top 10 över (filmade) konserter 2018! Vilka var era favoriter i år?



1. Illmara - 128an. Riktigt rå och brutal black metal av den gamla skolan. Vi snackar sprutande blod, tända ljus och ritualer. Extremt bra.



2. Mattias Alkberg - Majas Vid Havet. Den bästa konserten jag sett med Mattias Alkberg. Väldigt fint ställe och bra roadtrip. Önskar fler spelningar där kommande sommar!



3. Hot Snakes - Pustervik. Gamla i gemet. Behöver knappt öppna ögonen för att leverera högkvalitativ rock. Även om det är bitarna från deras äldre skivor som är de bästa så blir inte heller det nya trött. Men då dom har tre fullängdare att fritt plocka hits från är det inte så svårt att få till en bra setlist.



4. Circuit Des Yeux - Folk. Ett ord som ofta får mig att rygga tillbaka är "magisk". Men detta var just magiskt.



5. Nej - Banned in GBG. Det går inte att värja sig för den tyngden och sorgen. Fruktansvärt bra band både på skiva och live.



6. Vidro - TTHC. Riktigt bra, och lite skev, hardcore. En av höjdpunkterna på årets TTHC.



7. Protomartyr - Mejeriet. Äntligen en Sverige-spelning! Tyvärr några år för sent. Men fortfarande väldigt bra. Trevlig roadtrip ner till Lund. Tyvek, som också spelade, hade hamnat över Protomartyr på den här listan om jag filmat dom.



8. Mörkt Moln - Feedback. Dom har varit med på listan förut och det håller utan tvekan än. Några av Göteborgs finest.



9. Desire and Her Drunks - Farsot. Det räcker inte med att Hotet leverar, utan nu ska vi ha dom här att hålla koll på också. Riktigt bra!



10. Avfall - Banned in GBG. Något av en överraskning att dessa dök upp i Göteborg. Bra post-punk.



Det är egentligen bara dom få översta som jag är helt säker på. Sedan ligger ribban så djääävla högt. Vill man bara ha en top 10 så kan man låtsas som att jag spelat efter reglerna. Som att videorna jag länkar efter den här paragrafen inte alls finns med på listan. Gillar att följa vedertagna format, men nu är det fan helt omöjligt. God fortsättning och hoppas 2019 bjuder på många grymma konserter!



11. Gorilla Angreb - Banned in GBG. Det var som sagt nära att dom inte kom med, men jag har svårt att värja mig. Det var riktigt bra! Även om jag vid hemkomst märkte att jag fått fel tshirt av dom i merchen.



12. Räzerhex - Studio HPKSM. Riktigt grymt band. Sett alldeles för lite av det här gänget.

fredag 11 januari 2019

Om FOO FIGHTERS var punkigare och någonsin hade haft något driv eller en uns själ. Då hade dom kanske låtit som BOTTLECAP. Det är med andra ord mestadels skrikig och svettig rock med mer än bara ett par tår inne i punken. Något som bevisas i deras extranummer som är en BLACK FLAG-cover. Dock är det troligare att se dom spela på Sticky Fingers än på 128an. Både med tanke på hur dom låter och även på deras förmodade ambitionsnivå. Väldigt samspelt trio med trummor som slår hårdare än ett ånglok i fejset och som inte verkar missa ett enda slag. Riff som studsas mellan varandra och alla vanliga ingredienser som behövs i den här typen av band. Ett tag stod ett litet barn på andra sidan glaset och stirrade storögt på just batteristen och började efter ett tag dansa. Hoppas det födde en musikerdröm.

Det var från början till slut väldigt sammanhängande utan avstickare för långt från konceptet vilket kändes gött. Att dom verkligen vet formen på vad dom vill göra. Men ibland kändes det som att det fanns mer attityd än faktisk substans. Men det är förmodligen något jag tycker eftersom jag själv lutar mig mer på punken än på rocken. Så det är helt meningslöst av mig att ens skriva. Det var utan tvekan en riktigt bra konsert och platsen gjorde även sitt för att förhöja upplevelsen. Hade önskat mig fler spelningar på pub-golv. Men det lär inte hända på King's Head igen.

torsdag 10 januari 2019

BEVERLY KILLS skulle vara förband till det ganska färska Göteborgs-bandet KOLLAPSE med medlemmar från TYRED EYES. Utannonserat som post-punk och fått lovord från både ena och andra hållet. Klart man var intresserad av det här upplägget! BEVERLY KILLS lät jag dock bli att filma denna gången eftersom det blivit så många gånger det senaste. Det finns ändå videor på dom i bloggen om man söker. Hur som haver - över till KOLLAPSE. En kvartett med trummor, bas, två gitarrer, en synth och växelsång. Trummorna driver på med mycket markeringar och sällan, kanske aldrig, någon rakt 4-takt. Sången är mestadels skrikig och emotionell. Blandade finstämda gitarrslingor med något tillbakahållna explosioner. Någon gång finns det någon SONIC YOUTH-vibb där, men den försvinner snabbt. Basen fick jag aldrig något riktigt intryck av, men den finns väl där och gör sitt jobb. Men det är sällan den kliver fram och driver det hela.

Även om "post-punk" är en tämligen bred genre med en rad olika uttryck och definitioner så har jag svårt att knyta KOLLAPSE till den beteckningen. I ärlighetens namn så skulle jag nog snarare klassa in det här gänget i något slags post-hardcore-fack eller till och med någon variant av emo/screamo utan att dom tar hela steget in i någon av (de nära besläktade) genrerna. Hade det faktiskt varit renodlad screamo hade jag med största sannolikhet vänt på klacken och gått därifrån. Men särskilt bra tyckte jag heller inte det här var. Kompetent? Absolut. Min kopp te? Nej. Post-punk? Icke.

I mitten av kvällen bjöd ALTAY'S ELECTRIC FREEDOM på mjuk och svävande rock med psykvibbar. Skulle dom vara en årstid hade det varit "sommar" och dom hade definitivt spelat på Nefertiti när WWDIS hade sina sommartorsdagar där. Men det är just så enkelt och svävande att det känns ganska...tamt. Skulle kunna, och borde nog vara, förband till GRAVEYARD och hade säkerligen då fått sitt stora bryt. I bakgrunden till den här mjuka, GRATEFUL DEAD-osande, gitarr-rocken med dubbel sång ligger en oscillerande orgel och försöker lyfta upp det att bli intressantare än vad det är. Det är precis som KOLLAPSE skickliga musiker inblandade. Men vilken gitarrgud (eller vilket instrument det kan gälla) man än är så spelar det inte så stor roll för mig. Ibland kan någon som spelat gitarr i en vecka få fram något som både är bättre och intressantare än någon som harvat på i 30 år. Oftare är det nog exakt så det faktiskt är. Men så är det väl om man är en dum punkare. Men jag kan absolut förstå att den här typen av musik går hem hos vissa. Tyvärr får den helst inte ens komma in i min trappuppgång. Känner mig helt klart snuvad på konfekten med tanke på användandet av modeordet "post-punk" i beskrivningen av eventet men det var ju i alla fall ett bra band under kvällen. Som dock inte filmades.

onsdag 9 januari 2019

Det är med viss osäkerhet jag beger mig ut. CIRCUIT DES YEUX, som jag precis upptäckt någon vecka tidigare, skulle kunna uppträda både med enbart 2 instrument eller med en hel orkester på 20. Låtarna hade passat i båda former. Men kan förstås också falla platt från hur det låter på skiva. Jag hoppas självklart att så inte ska vara fallet. Det visar sig vara en konstellation av fyra personer som, förutom frontpersonen som sjunger och spelar gitarr, handhar trummor, stråke, bas och en synth. Setet öppnar med 'Brainshift" som enbart består av, en nästan drönande, orgel och närmast magisk sång. Redan här visar rysningarna vilken belöning det var att man chansade på att gå. I flera låtar, där just öppningslåten är en av dom, kan man verkligen höra influensen från ANTONY AND THE JOHNSONS, och kanske lite NICO, på sången. Om jag förstått diverse intervjuer rätt så har de skrivit musiken tillsammans även om vokalisten/gitarristen är den drivande kraften bakom allt. Detta märks utan tvekan då det inte känns som ett band som enbart kompar lite oengagerat - allt sitter precis där det ska. Det är stundtals ödesmättat men ändå vackert. Riktigt bra driv och snygga trummor utan att ta för mycket plats när det inte behövs. Basisten håller sig i sitt hörn och varvar mellan basslingor och att spela orgel. Fiolen finns även där ganska svävande och stämningsskapande. Allt detta utan att bli någon trôlig djävla post-rock. När det är som bäst har det snarare mer influenser från NICK CAVE AND THE BAD SEEDS domedagspredikande stunder som till exempel 'Tupelo' och 'Mercy Seat'. I en enstaka annan låt kommer trummisen in i en bastardiserad form av 'motorik' tillsammans med en repetetiv och enkel bas. Men resterande instrumentation flyter inte iväg vilket gör att det fortsatt känns på sin plats i CIRCUIT DES YEUX ljudbild. Extremt bra spelning på en av Göteborgs mest underskattade scener.

Koloni-favoriten MAG som tidigare förgyllt Göteborgs-scenen med SURPLUS PEOPLE och, som här, fortsatt på egen hand och utöver det även burit vidare fanan med det alldeles briljanta SORK. De som lyssnat något på de andra sammansättningarna kommer snabbt känna igen megafonen (och sången) som även här har en tydlig plats. Generellt sett skulle jag nog säga att musiken här är aningen mer skruvad med skeva ljud och loopar. Den basiga grundloopen i första biten får mig till exempel att tänka på någon mörk fabrik som ändlöst pumpar ut avgaser och skräp i ett pixligt gammalt dator-spel. Det är ofta lite fult - och det gillar jag. Distade synthslingor, trombon och en stark sång. Är man som sagt bekant med de andra banden så kan man lätt säga att det i mångt och mycket rör sig i samma värld. Men det är inte så konstigt med tanke på vilken stark scenpersonlighet MAG är.

Hade förhoppningar på LAUGHING EYE då det är samma person som sitter bakom trummorna hos TRÄDEN. Tyvärr räckte det inte särskilt långt för min del. Stundtals lite drönigt medelst olika instrument som cello och klaviatur. Ofta känslan av "box med lustiga ljud" där många av ljuden är förinspelade och spelas upp via en dator. Mycket organiska ljud som vatten, vind och diverse djur- och fågelläten. Det är som bäst när det plockar, och bastardiserar, bitar ur saker som känns som tv-spel eller barnprogram. Även mot slutet när det rör sig mer mot någon form av psykrock som inte är helt långt bort från exempelvis BO HANSSON eller varför inte just vad TRÄDEN sysslar med. Framträdandet ackompanjerades dock av en fantastisk bildserie utav Matt Furie (personen som bland annat ritat Pepe the Frog). Det tråkiga med detta är dock att detta överglänste själva musiken som borde varit det största fokuset...och att det heller aldrig känns som att det riktigt passar samman. Dock har jag hört flera tycka att det var en av dom bästa konserterna i år. Så om man ofta inte håller med om mitt omdöme är det nog en klok idé att ändå ta sig en lyssning.

fredag 28 december 2018

DOG RALLY från Stockholm gör sin andra mini-turné tillsammans med DEL III. Sistnämnda är säkerligen bekanta för många sedan tidigare och om jag kallar det pop med punkiga inslag så är utbölingarna möjligtvis tvärtom. Det mest utmärkande är sången, vilket växlar mellan engelska och svenska, som ofta går upp i nasala skrik. Något som påminner mig om sången i ett gammalt Trollhätte-band som kallade sig MARKUS MED SKÄGGET. Dom som fattar, dom fattar. Lite lättare referenser är nog delar av brittisk och och svensk punk som X-RAY SPEX och DIABLESSE GRUPP 6. Mest för att nämna något. Men i regel tar det här inte ut särskilt många vida svängar utan håller sig tämligen rakt och "kött och potatis". Fyrtaktare och ackordharvande punk i mellan-tempo. Något som antingen kan funka eller bara falla platt. Ibland beroende på humör. Men just i DOG RALLYS fall tycker jag helt klart det når hela vägen hem.

Som sagt tror jag de flesta inte behöver en närmare presentation av DEL III även om det känns som en evighet sedan de stod på en scen. Men deras frånvaro har också medfört att nya låtar skrivits och en cover på 'Händerna' utav GYLLENE TIDER. Hade jag själv läst det sista hade jag höjt på ögonbrynen och varit riktigt skeptisk. Men det låter faktiskt riktigt djävla bra och jag hade nog aldrig gissat på att det var en cover utan det känns verkligen som en egen låt från början till slut. Den har den där nerven som DEL III alltid har i sina låtar. Men då jag inte lyssnat på originalet är det säkerligen något dom själva injicerat i den. Gällande kvaliteten är det inte enbart covern det gäller, utan det känns generellt som att DEL III hittat ny vigör. Trots att dom efter ett tag byter plats på vokalist och trummis (är den här rotationen något som utmärker många band från Göteborg?) så känns det fortfarande sammanhållet och som samma band. Något inte alla klarar av. Ser fram emot nästa släpp och nästa framträdande. Typisk spelning med perfekt längd men som man ändå lämnas kvar med suget efter att höra ännu mer.

måndag 24 december 2018

Utan att vara alltför nedslagen från senast ville jag bevisa min tes att PABLO MATISSE ska stå på golvet. Att det ska vara nära. Att låtarna faktiskt är bra när det inte försvinner i någon grumlig ljudsörja. Utan att dunka mig själv på ryggen för mycket så måste jag säga att jag hade rätt. Men att PABLO MATISSE är att räkna med har väl minst halva Göteborg redan listat ut. På Holy Molys golv sken allt det goda verkligen igenom från början till slut. Både i 4-taktarna i varierande tempo, deras covers och i 2-taktarern som gick i en vansinnig fart! Håller även fast vid att det finns kvar vibbar från AFFORDABLE HYBRID. Främst där i introt så osar det verkligen Vänersborg om det. Men där det gamla bandet skulle åkt ut på en halare, eller kanske blankare, is så står PABLO MATISSE fast i en stadigare hardcore-punk-grund. Men för det är väl även där lite av styrkan i bandet finns också - att det inte enbart är samma gamla stök som vanligt. Att det finns utrymme för lite skevhet. Oavsett om det är ett riff på gitarren eller om det basen som skevar till något. Utöver det är trummorna så taktfasta och bra dom kan bli och texterna handlar om allt från att växa upp i en småstad, till för tidiga avslut på liv och brev till morsan. Det här var i alla fall ett mycket bra avslut på Oktober månad och jag passar även här på att säga grattis till skivan.

söndag 16 december 2018

På något sätt vill jag referera till THE CRANES. För någonstans fanns det en vibb av det även om EMMA RUTH RUNDLE, tyvärr, hade för mycket influenser från post-rock. Samtidigt som det var något tyngre (men säg ett band som inte är tyngre än THE CRANES). Vande mig tillslut in i hur det lät. Mycket av det jag tyckte sämre om var nog tack vare det uppbackande bandet. Hade någonstans hellre velat se det mycket mer avskalat. Mycket, mycket mer avskalat. Förmodligen helst bara frontpersonen för sig själv. För själva sången är det inte det minsta fel på. Resten harvar liksom på i ett ganska mjukt och runt sound (även i deras crescendon) och det är något jag i regel har svårt att ta till mig. Det vill säga om det inte är exempelvis CHELSEA WOLFE som framför det. Men CHELSEA har däremot mycket mer smuts och tyngd. Något som båda kvällens akter saknar. Dock har jag väldigt svårt för att säga att det var dåligt. Det är helt enkelt bara inte min genre.

Delar av EMMA RUTH RUNDLES komp-band hade en egen konstellation som även agerade förband - JAYE JAYLE. Här osade det stundtals istället av NICK CAVE AND THE BAD SEEDS och låg ganska nära träsket där deras dylikar bor. Dock med en tydlig amerikansk tolkning av det hela och med ett porträtt utav JOHNNY CASH hängandes på väggen. Någon enstaka gång lockades det även fram en nästan ANDREW ELDRITCH-lik bariton-sång. Svagheterna här var dock de samma som i huvudbandet. Det nästan meditativa och monotona som i dessa fallen enbart gör mig rastlös. Där det i BAD SEEDS snarare kan ligga som ett oroväckande och helt svart ovädersmoln så känns det här oftare bara som ett upprepande slit. Ett helt ofarligt mantra istället för en fiktiv mördares vansinniga klagan. Där jag hade önskat att det fanns mer influenser från till exempel 16 HORSEPOWER så finns istället någon helt ofarlig country-sörja. Trots de något trögflytande arrangemangen så fanns det ändå saker jag gillade och som kunde hålla någon slags nyfikenhet uppe. Så skulle jag få chansen att se dom igen skulle jag inte undvika det, men jag hade inte heller prioriterat det över särskilt mycket annat.