söndag 16 december 2018

På något sätt vill jag referera till THE CRANES. För någonstans fanns det en vibb av det även om EMMA RUTH RUNDLE, tyvärr, hade för mycket influenser från post-rock. Samtidigt som det var något tyngre (men säg ett band som inte är tyngre än THE CRANES). Vande mig tillslut in i hur det lät. Mycket av det jag tyckte sämre om var nog tack vare det uppbackande bandet. Hade någonstans hellre velat se det mycket mer avskalat. Mycket, mycket mer avskalat. Förmodligen helst bara frontpersonen för sig själv. För själva sången är det inte det minsta fel på. Resten harvar liksom på i ett ganska mjukt och runt sound (även i deras crescendon) och det är något jag i regel har svårt att ta till mig. Det vill säga om det inte är exempelvis CHELSEA WOLFE som framför det. Men CHELSEA har däremot mycket mer smuts och tyngd. Något som båda kvällens akter saknar. Dock har jag väldigt svårt för att säga att det var dåligt. Det är helt enkelt bara inte min genre.

Delar av EMMA RUTH RUNDLES komp-band hade en egen konstellation som även agerade förband - JAYE JAYLE. Här osade det stundtals istället av NICK CAVE AND THE BAD SEEDS och låg ganska nära träsket där deras dylikar bor. Dock med en tydlig amerikansk tolkning av det hela och med ett porträtt utav JOHNNY CASH hängandes på väggen. Någon enstaka gång lockades det även fram en nästan ANDREW ELDRITCH-lik bariton-sång. Svagheterna här var dock de samma som i huvudbandet. Det nästan meditativa och monotona som i dessa fallen enbart gör mig rastlös. Där det i BAD SEEDS snarare kan ligga som ett oroväckande och helt svart ovädersmoln så känns det här oftare bara som ett upprepande slit. Ett helt ofarligt mantra istället för en fiktiv mördares vansinniga klagan. Där jag hade önskat att det fanns mer influenser från till exempel 16 HORSEPOWER så finns istället någon helt ofarlig country-sörja. Trots de något trögflytande arrangemangen så fanns det ändå saker jag gillade och som kunde hålla någon slags nyfikenhet uppe. Så skulle jag få chansen att se dom igen skulle jag inte undvika det, men jag hade inte heller prioriterat det över särskilt mycket annat.

måndag 10 december 2018

Något man kanske inte utropar särskilt ofta, men...äntligen ZYFILIS!!! Nu snackar vi punk. Gitarren finns mest i bakgrunden och står och rundar medan den rå-distade basen bjuder på "nu blåser vi snuten"-riff om och om igen och massa reverb på sången. Riktigt gott kross från Malmö/Köpenhamn.

RUINAS saknade helt dynamik och varje låt kändes som en lång uppbyggnad till anti-klimax efter anti-klimax. Just när det "borde" braka lös så händer just ingenting. Man har släppt på vattnet men dammen brister aldrig. Dynamiten är tänd...Men ni kan stå kvar, för det kommer ingen smäll. Trist, metallisk, domedags-crust. Extra synd med tanke på resvägen.

CONTORTURE levererar som vanligt en kompromisslös djävla monster-dtakt och grymma riff. Inte att förglömma den grymma sången och politiskt mellansnack (utan att återanvända trötta klichéer som på vissa spelningar kan kännas som kvarlevor från 80-talet). Det känns som att det är det här jag skriver varje gång om CONTORTURE. Men om det är så är det för att det verkligen håller varje gång.

En av bloggens favoriter, HEAVY BLEEDING, var också med och var den öppnande akten för kvällen. Blir dom tyngre för varje gång? Mörkt och djävligt. Tungt och bra. Ibland snudd på black metal. Denna gången bjöd dom dessutom på en eller två nya låtar. Därtill på trummisens födelsedag! Grattis igen!

onsdag 5 december 2018

HOT SNAKES återförening är något jag verkligen hurrat för. Både en, två och fyra gånger. Främst för möjligheterna att se dom på scen. Skivan dom nyligen släppt, 'Jericho Sirens', hade visserligen bara ett par höjdare medan resten var lite platt. Men det kanske växer efter fler lyssningar. Speciellt med tanke på att det höll mycket bättre live. Om det berodde på blandningen av nytt och gammalt återstår väl att se, men jisses vad många gamla rökare dom hann med, men det kommer vi till sedan. Tunga WIPERS-influenser överlag fast med både raspig och nästan nasal röst på något vis. Perfekt uppkäftighet som passar deras väldigt melodiska rock som har både driv och tyngd. Samtidigt är dom mästare på små hooks. Vet inte om dom tidigare tröttnade på varandra, eller sin musik, eller varför dom lade ner/hade ett avbrott. Men jag tycker det nu, 2018, ser ut som att dom inte har en trött sekund på scenen. Men det kanske just är den pausen som behövdes för att få liv i det hela igen. Något som däremot är tråkigt är nog att det såg ut som att det var 2-3 personer som uppskattade spelningen. Men det är väl som vanligt på spelningar att det är armarna i kors och en fot som stampar takten. För mig blev det som tur var mer än att bara stå och stampa takten då jag hade ett par vänner som var goda nog att ta över filmandet medan jag sprang fram till scenkanten. Detta skedde också ungefär i samband med att jag tänkte, mot vad jag förväntade mig skulle vara slutet, att "nä, nu har dom ju spelat allt jag ville höra". Men så dundrade det fram tre till rejäla dängor som jag hade glömt av att jag ville höra för att jag redan smockats färdig med rock'n'roll. Men det var tre till smällar jag förtjänade och lapade i mig utan att klaga.

Innan HOT SNAKES så hade PABLO MATISSE fått äran att öppna. Ett band jag länge velat se men aldrig lyckats pricka in i mitt schema. Att det är medlemmar från det helt djävla briljanta, och tyvärr nedlagda, Vänersborgs-bandet AFFORDABLE HYBRID (som i princip är 50% FUGAZI och resten HOT SNAKES) borgar för kvalitet. Släktträdet är absolut något som märks av och skiner igenom från stund till stund. Men PABLO MATISSE har en stadigare grund i gammal hardcore och stökig punk. Fastän det känns riktigt stabilt och välspelat så är det något som inte funkar. Känns även som att dom har bra låtar i grunden men att dom inte kommer fram. Pusterviks scen lyckas inte göra det rättvisa och det är nog framförallt på grund utav det burkiga ljudet och stora scenen. Tror jag hade gillat dom på något mindre, men här var det riktigt dåligt. Att dom har en klassisk BOB HUND-låt på sin setlist är en sak som antingen kan rädda eller sänka ett skepp. Tyvärr fungerade inte heller det lilla tricket på mig och det smakade bara än surare. Hoppas på en annan giv, vid ett annat bord...med annat ljud.

lördag 1 december 2018

Mina anteckningar från kvällen består främst av hur dåligt förbandet var. Nu ljuger jag...när jag skrev "främst" menade jag faktiskt "enbart". Det var som om en gammal fis från 70-talet puttrade fram genom någons manchesterbyxor och lade sig som en blöt mollusk över hela krogen. Speciellt då varje låt lät exakt som den förra. Jag är ärligt talat 100% säker på att dom körde en av låtarna två gånger. Men jag ska bespara er vidare utläggningar om detta. Jag var som tur var där för ACID KING och öppningsakten visade sig helt enkelt inte vara en bonus denna gång, tyvärr. När ACID KING tillslut avlöste australiensarna i CHILD och gick på scen så var det något som var lite off med sången. Kan inte sätta fingret på om det var något med ljudet, medhörningen eller om vokalisten bara sjöng lite vackligt. Det tog sig som tur var efter någon låt och min något förbryllade blick försvann. Som väntat var det riktigt tungt. Nästan en ritualistisk känsla ibland. Mycket handlar ju om repetition och däri ligger det ofta en fara att det snabbt blir tjatigt och trist. Just det är något ACID KING lyckas undvika. Även om det ofta är samma upplägg och utförande så har dom det där lilla som gör att även nästa låt känns intressant och egen nog för att jag inte ska gäspa och ställa mig i baren. Det märks speciellt när dom kör den motorcyklist-hyllande gamla klassikern "2 Wheel Nation" från albumet "III". Tunga trummor som avväger bra mellan "kött och potatis" och massa laj laj. Minst lika tung bas och gitarr. Mässande sång med en lagom dos reverb. Att det är en trio tycker jag som vanligt är en fördel då basen får mer plats och solonas nödvändighet behöver vägas in mer. En strålande spelning och jag är glad att äntligen kunna gå på något på hårdrockarnas andra Mecka i Göteborg - ABYSS.

söndag 25 november 2018

En dark ambient-spelning i Matteuskyrkan uppsatt av Farsot. Det kanske låter halvt påhittat i och med att Farsot annars sätter upp punk-spelningar. Men det är sant. Om jag förstod det hela rätt berodde det lite på att ingen annan bokare ville sätta upp det och Farsot var "tvungna" att sätta upp det för att det alls skulle bli något. Säkerligen en faktor till att det inte kom säkert många besökare då de flesta som följer Farsot kanske inte har öronen åt den här typen av musik. Skulle vilja påstå att det här är något som kanske Koloni, Folk eller Nejd hade kunnat sätta upp. Men man kan förstås inte arrangera allt. Den svepande stämningsmusiken som LEILA ABDUL-RAUF stod för bestod till huvuddel av synthdrones, förinspelade spår, blåsinstrument och lite elektrisk gitarr. Utöver det var det även sång som var ordentligt nerblött i reverb. Jag vet inte varför, men några gånger kom VANGELIS soundtrack till Blade Runner mig till minnes. Väldigt märklig association som gör att jag måste lyssna på soundtracket igen. Men mer än det så kunde det ibland påminna något om vissa partier av DEAD CAN DANCE musik. Den tankebanan kom nog främst från sången och vissa av de mer folk-inspirerade inslagen. Överlag ett väldigt lättillgängligt mörker. De drömska projektionerna i bakgrunden sydde ihop det något och det hade tveklöst känts väldigt tomt om dom inte fanns där. Även om jag inte kunde uppskatta konserten fullt ut, förmodligen på grund av dagsformen, så var det en ok konsert och jag är glad att jag gick dit. Kommer förmodligen uppskatta att lyssna på det i efterhand mer än när jag var på plats.

onsdag 21 november 2018

Oavsett vad man tycker om deras musik, så skulle det ta emot att säga att dom inte haft någon slags påverkan. För även om jag själv inte tycker att ICEAGE är några höjdare längre så tycker jag ändå att det är fint att få en gratiskonsert med vad jag gissar är ett av dom större nutida post-punk-banden. Dessutom också ett som jag tror fick många unga att upptäcka genren runt 2010. Vilket tveklöst gav den en uppsving. Till godo eller till ondo får någon annan avgöra. Även om just dessa danska eventuellt hade sin storhetsperiod för några år sedan? Notera frågetecknet. Men istället för att spekulera ska jag försöka plita ner ett par ord om kvällen på Pustervik.

Den absoluta början av konserten är väldigt drönig. Riktigt snyggt intro faktiskt. Tack vare stråken i bakgrunden så känns det nästan som en klassisk orkester som stämmer upp. Detta blandat med ett elektriskt instrument som hörbart kopplas in med diverse sprak. Rätt tidigt - när fiolen sparkar igång på riktigt - går tankarna snabbt till NEW MODEL ARMY som stundom också har vissa folk-influenser. Vilket jag självklart säger i all välmening. Här kanske de instrumenten och melodierna blandas in på ett något annorlunda sätt. Likväl så välkomnar jag det och självklart även saxofonen som den har en given plats i gammal post-punk. Så det är skönt att den får vara med även här. Saxofonen hålls dock något mer i bakgrunden. Eller så uppfattar jag den inte tydligt på den sidan jag står på. Båda sakerna är något jag inte alls väntat mig, då jag varken sett dom live eller hört deras senare plattor. Dom gångerna det är tråkigt är dock när dom går helt överstyr och börjar spela någon typ av irländsk folkpunk som jag mest förknippar med band jag är glad att jag inte kan namnen på. Men trots de något spridda influenserna så tycker jag ändå det mer känns som ett amerikanskt band än något annat. Fastän dom är från Danmark. Men tillfällena under kvällen då dom ville vara THE GUN CLUB så blev det nästan som någon sorts buskisvariant av det briljanta bandet. Större delen av tiden kan jag inte riktigt skilja låtarna åt och den största behållningen är nog frontpersonens uppkäftiga , men samtidigt blasé, sång. Hela skiter-i-allt-attityden. Resten av instrumenten skäms inte för att alla samtidigt fläska på i samma melodi. Särskilt inte i refrängerna. Andra gånger flyter saker samma något och det är svårt att hitta något ordentligt att greppa tag i. Överlag så var det en positiv överraskning och även om jag inte är mer än lagom road av det hela så är jag nog övertygad om att även gå nästa gång dom dyker upp. Något som är en total vändning från när jag såg dom senast och gick iväg från scenen efter några låtar. Nu vill jag ändå se det som att det kan hända något jag kan vara intresserad utav.

söndag 18 november 2018

PHARMACIST. Ett band som namedroppats av bland annat Per Sinding-Larsen på Kulturnyheterna och har en EP släppt på Rundgång. Utan den rådande hajpen så hade det nog varit lättare att säga att det var bra. Men med en upphaussning så har man ju en del att leva upp till och ett större krav på att faktiskt leverera. Just för att fastställa att hajpen stämmer. Här föll det tyvärr rätt platt för mig. Visst, instrumentationen fungerar, och i synnerhet basen som sticker ut flera gånger med grymma basgångar och ett helt klockrent ljud. Det är heller inget fel på det andra egentligen. Men det är något med sången som tyvärr inte är helt spot on nu när jag ser dom live. Kaxigheten i framförandet fallerar även den just på grund av det. Hade inte rockstjärne-aspirationen varit där så hade det varit något lättare att ta till sig. Eller en "jag skiter i allt"-attityd. Speciellt när det någonstans i mitten eller slutet beslutats att frontperson ska spela en låt helt utan uppbackning av bandet. Bandet får fromt stå bredvid och vänta. Precis som jag väntar på att dom ska börja spela igen. Någonstans tänker jag lite på BEVERLY KILLS. Även om banden kanske inte hundra procent besläktade vad det kommer till soundet men är det minst i den nämnda hajpen och i den nuvarande scenen i Göteborg. Men till skillnad från kvällens huvudakt så tycker jag BEVERLY KILLS lyckas leva upp till hajpen och leverera både inspelat och på scen. Jag ville att det skulle vara mycket bättre. Det vill säkerligen PHARMACIST också. Med fler spelningar gjorda kommer dom säkert dock börja leva upp till lovorden. Just nu gäller det väl bara att avvakta lite.

SPADER KUNG, som kallar sig själv för "Malmös ledsnaste punkband", skulle bygga bryggan mellan SKIN CARE och PHARMACIST. Vet inte om influenserna är från den tidiga svenska punken eller från den nutida som hämtar den från det förstnämnda. Oavsett hade det utan tvekan passat bra in bredvid band som EBBA GRÖN, MÖGEL, SVÄRTA och TANT STRUL. Var riktigt taggad på att se dom då jag veckan innan lyssnat sönder deras låtar och då i synnerhet 'Blöd för mig'. Tyvärr blev det ett stort anti-klimax istället för en brakspelning. Tydligen hade den brakspelningen varit just kvällen innan där dom helt tagit ut sig. Till den nivån att ena vokalistens röst var borta. Önskar innerligt att jag hade varit på den spelningen istället som gick så vilt till. Nu avbröt dom till och med konserten flera låtar kort och kanske borde dom inte spelat alls. Det kändes överlag ganska halvhjärtat. Det är förstås med en stor dos bitterhet jag skriver detta då jag verkligen vill se dom spela live. Hoppas dom kommer upp igen men i bättre form. Eller att jag får pallra mig ner till Skåne för att se dom på hemmaplan. För nu var det enbart ledsamt på fel sätt.

SKIN CARE - ett helt nytt band från Göteborg. Tror detta var första eller andra spelningen om jag inte förstod det helt fel. Indie som kanske känns något mer influerad av Storbritanniens 90-tal än nutidens Göteborg. Trots att flera av medlemmarna i andra band varit med och byggt upp Göteborgs-scenen. Drömskt utan att snubbla ner i drömpop, men väldigt nära kanten. Några lite mer skrikiga låtar fanns inblandade i mixen utan att sticka ut för mycket men jag gillade nog dom svävande bitarna mer. Även om jag tror även dom skrikiga kommer växa ju bättre dom sitter och kommer bli ännu mer välkomna bitar av helheten. Det fanns även några dissonant köttiga SONIC YOUTH-vibbar i någon låt som självklart gick hem här. Typisk kväll där jag helst av allt hade vänt på ordningen av banden. Utan minsta darr på rösten var detta kvällens största överraskning och även höjdpunkt. Ser väldigt mycket fram emot mer av SKIN CARE.

söndag 11 november 2018

Efter att jag kom något för sent och enbart hann se sista paret låtar med GIFTIGT AVFALL så plockade ONSDAG fram sin akustiska gitarr och satte sig framför scenen. Det är sånger om en lärare som är fascist, miljöförstöring, Jesus och alkohol. Någon låt hade raden "I'm gonna be an anarchist until I die" vilket kanske avslöjar hur ungt det är. Jag minns att jag själv tänkt samma sak i min ungdom. Där i gränslandet mellan ung och vuxen. Men det är mycket alkoholromantik och självhat så det är säkert flera som kan relatera till det. Arrangemanget är ganska likt låtarna emellan - ackordvändor och en sång som sköter melodierna. Skulle gärna velat ha några slingor på gitarr också för att bryta av harvandet. I slutändan är det lite för lustigt för mig. En glimt i ögat för mycket. Den bokstavstrogna Cornelis-covern förstod jag mig inte på heller och trodde hela tiden det skulle komma en skruv som aldrig hände. Men sångrösten går det inte alls att klaga på.

VIDRO från Stockholm var näst ut. Det var rått som fan. Speciellt tack vare sången som var riktigt hetsig, gapig och uppkäftig. Gitarren hade å sin tur dränkts i flanger som gjorde att det lät som att den droppat elak syra eller bara fick riktigt smutsig el i sig. Vet inte om jag ska jämföra ljudet med nutida amerikansk hc eller med gammal skev japansk dito. Hur som helst är det perfekt dålig stämning-punk som låter som alla dåliga tankar som snurrar runt när man fått i sig någon kemikalie och vill bort från festen men inte vet hur det ska gå till. Eller en panikslagen smäll på käften. Den robusta rytmsektionen som lyckades hålla ihop allt måste såklart nämnas och ett extra plus till batteristens minspel, och allmänna utstrålning, som gjorde att det för en gångs skull också var kul att blicka längst bak på scenen.

När nästa band, CARTOON GIRLFRIEND, var redo så hade det hänt något med ljudet - så när på enbart basen hördes. Som tur var det lättare att höra något på själva inspelningen. Men det känns ändå som att jag inte riktigt kan bedöma det rättvist. Det är ju konserten på plats jag vill skriva om, inte en upptagning av den. Här blev det också än svårare att se något på grund av en fotograf som hade en blixt av storleksordningen 'mammut' och stod längst fram under större delen av konserten med nämnda redskap uppe i allas ansikten. Hade verkligen velat se och höra dom. Det som går att urskilja är hur som haver att det är poppig (i den medryckande sången) men ändå skrikig punkrock? Riotgrrrl skulle jag vilja säga. Någon gång känns det som att det hade varit ännu ett snäpp bättre om rytmsektionen öste på i snabb fyrtakt istället för långsam tvåtakt. Men det är petitesser som jag inte borda haka upp mig på. Det var bra men jag hade önskat andra omständigheter och kanske en annan ordning på banden. Det kändes liksom lite svårt att följa upp VIDRO med CARTOON GIRLFRIEND. Men alla grymma hooks i sångmelodierna, som till exempel i öppningen till 'What You Asked For', är definitivt en av anledningarna till att jag vill se dom igen. På ett annat ställe.

Det är nedsläckt förutom några levande ljus. Passande nog för ILLMARAS svartmetall. När bandet spelade på 128an tidigare i år deklarerade jag dom som Göteborgs bästa band och det höll i princip samma klass även denna gång trots lokalens fritidsgårds-osande begränsningar. Rå black metal från början till slut. Samma ritualistiska blodsdrickande, spikarmband och liksminkning. Gurglande avgrundssång, frenetiska blastbeats och taggtrådsriff. Behöver förhoppningsvis inte skriva mer än så. Köp kassetten. Gå på varenda ILLMARA-spelning. Dyrka. Är ni inte redan övertygade - titta på videon. Titta på videon igen. Dyrka.

[Videon på ILLMARA är bortplockad på begäran av bandet]

torsdag 18 oktober 2018

Om inte BOYS låg på PNKSLM är jag övertygad om att LUXURY hade släppt deras skivor. Även om dom inte är lika utmanande på scenen eller i sin musik som kanske AGENT BLÅ eller MAKTHAVERSKAN. Det är renare, långsammare och inte heller lika drivig, pop. Men fortfarande minst lika ärlig. Melodi-slingorna sköts oftare av klaviaturen än gitarrerna och även det gör att det tar avsteg från den göteborgska popen. Tänkte skriva att det här kändes som ett mer stockholmskt sound och när jag kollade upp var dom var ifrån var det inte långt från sanningen. Trots dom ibland ofta abrupta sluten på låtarna tycker jag det är riktigt bra. Ibland svävar det iväg lite, och det är oftast synthiga grejer som händer då. Det blir heller aldrig riktigt någon explosion utan allt hålls rakt och poppigt där rösten hela tiden är det viktigaste instrumentet. Riktigt bra!

Jag vet i ärlighetens namn inte riktigt vad jag ska säga om THE BLANK TAPES. Måste jag förklara hur dåliga texterna är eller deras extremt usla nödrim? Detta är inte bra. Alls. Undrar uppriktigt hur dom lyckats få en turné bokad som inte enbart innefattar att spela i diverse vänners/familjemedlemmars garage i hemstaden. Orkade knappt lyssna och stod mest och undrade om det var kö till WC. Det tog inte heller lång tid innan jag gick för att undersöka detta i realiteten, istället för i mitt huvud, eftersom jag hellre ville stå i kö än kvar vid scenen. Önskar sannerligen att deras kassettband vore tomma istället för fyllda av det här medelmåttiga och menlösa dravlet eller att jag kunde spola tillbaka bandet för att slippa minnas att jag sett dom här.

När LA LUZ äntligen skulle spela kom dom in som på en våg av lättnad som sköljde bort allt av det intetsägande tidigare bandet. Även om ljudbilden absolut är moderniserad känns det ändå ibland som att de levt inkapslade i 50-60-talets surfvåg. Även om influenserna kanske inte enbart är från den specifika genren så kommer influenserna definitivt från ett helt årtionde. Kompetenta och helt klanderfria trummor som gör exakt det som behövs, sköna gitarrmelodier och accentuerande ackord där de är nödvändiga, gungande bas och en närmast spöklik orgel. På detta en svepande och nästan viskande sång. Det är också just vissa kvaliteter i sången som får mig, egentligen ganska osökt, att tänka på NO JOY. Som förstås är hundra gånger skränigare och förlitar sig mer på ackord-väggar och rundgång. Borde egentligen radera den här referensen, men jag låter det vara. Om det så finns en annan person som hör samma sak så ser jag det som gott nog. Det nästan sjuka med spelningen var att det enhälligt var bra låtar (något som också kan sägas om deras nysläppta album 'Floating Features' som kom ut i maj i år). Det blev aldrig ointressant eller trött trots att det sällan bjöds på särskilt stora temposkiftningar eller låtstrukturer. Alla Burger Records-band kan ju ärligt talat slänga sig i väggen som man, till skillnad från LA LUZ, blir trött på efter två låtar. Avslutningsvis kan jag åter poängtera att trots att deras huvudsakliga referenser kommer från ett halvt sekel tillbaka så känns det aldrig som att det rider på en retrovåg eller heller är särskilt irrelevant i tiden. Detta är grymt bra och om inte Göteborg älskar dom sedan tidigare hoppas jag Göteborg gör det nu.