2020-09-21

Det purfärska punkbandet SPØGELSE, som är "en av slaggprodukterna av Corona", var först ut med sin korkade hardcorepunk. Ibland fanns det som en slag smula av gammal japansk hardcore (om gitarren hade haft en skev effekt på sig), men det var långt i bakgrunden och bara något som poppade upp som en referens just i stunden. Även om allt är bra så sticker tredje låten ut något extra med sången som påminner något av SVÄRTA och något odefinierbart 80-talsband. Något med texten på första låten fick mig att tänka på HEAVY BLEEDING. Sen kommer det en svag doft av amerikansk thrash-punk. Flera spridda influenser men som kokas ner till något enhetligt. Nästan lika snabbt som det börjar så är det över och jag har knappt hunnit knäppa mer än ett par ynka foton. Men alltid bättre att lämna någon till att vilja ha mer. Ser fram emot nästa spelning med SPØGELSE som förhoppningsvis kommer vara dubbelt så lång.

Pukorna rullar in som ett oväder och plötsligt är ELLEN RIPLEY igång med sin första dänga; en ballad som hade fått flera arenarockband att känna avundsjuka inför. Det är stort, långsamt och dramatiskt. Vartenda trumslag tar sats, körsången mässas fram och cymbalerna får knappt andrum. Det är nästan så att man tror att rocken kan skapa världsfred. Sedan slirar synthen igång med sitt orgel-ljud och allt avslutas i ett ösigt crescendo. Och det var bara början. Efteråt känns ELLEN RIPLEY igen mer från hur de lät på första kassetten fast bra mycker mer slipade. Orgeln får dessutom lite mer, välförjänad, plats. Något som också får mig att tänka på THE DOORS (fastän jag inte tycker nämnda band är särskilt intressanta). En närmare jämförelse hade snarare varit att det känns som en väl genomtänkt fortsättning på GARBOCHOCK fast i Göteborg och 40 år senare. Vilket kan låta malplacerat i tiden - eller i rymden. En kvart vidare in i programmet bryts det av med en politisk pop-låt på svenska som naturligtvis är en fortsättning på 'Anarkisterna' och som fortfarande påminner något om MATTIAS ALKBERG. Ska dock inte gå igenom allt låt för låt. Allt är helt fantastiskt och spelningen cementerar ännu mer min åsikt att det är Göteborgs främsta band. Sällan har 40 minuter passerat så kvickt. Länge leve skurkrocken från rymden! Länge leve ELLEN RIPLEY!



2020-09-07

Öppningsakt för kvällens väldigt efterlängtade konsert (både efterlängtat på grund av bristen och på grund av båda banden) var danska CHOIR OF THE WRETCHED. Med en cello, akustisk gitarr och växelsång bjöds det på domedags-deppig neofolk. Stundtals nästan hittigt tack vare otroligt välskrivna texter och melodier. Med tanke på härkomsten så måste DUNE MESSIAH nämnas även om den här 'miserabla kören' är, på intet ont menat sätt, lite slöare. Trots dom dystra tongångarna så bjöds det ändå på skratt mellan låtarna. Något ytterligare som visade på viss distans till mörkret var deras nickning till Gamera känd från japansk monsterfilm. Gitarrplocket i en av låtarna, 'Everything Falls Apart', påminde även någonstans om RAINCOATS gamla 'Only Loved at Night'. Som vanligt är jag en tråkmåns som gnäller, men tycker det är synd att folk inte kan prata tystare när det är akustisk konsert. Speciellt när det är så här djävla bra.

En stund senare, till tonerna av 'Helm's Deep', kliver tre av Rohans beskyddare upp iklädda gröna kåpor, tunikor, läderbraxer och mithril-brynjor. Snabbt får man veta att den överdrivet största genren på Rohans vidder uppenbarligen är hårdrock som går lite i samma skola som DEEP PURPLE och BLUE ÖYSTER CULT. Det är ju klart att dom här tuffigarna både rider snabbare och slåss hårdare när dom ackompanjeras av det här som stridsmusik. Utöver alla extremt hookiga riff med mycket gung bjuds det även på koklocka som man alltid lämnas med att vilja ha lite mer utav. Precis som det ska vara. Tycker det är skönt att det finns ett retro-rockband av den här sorten i Göteborg och inte bara något som folk håller på med i Finland. Även om det här är aningen dummare åt arenahållet och dom finska varianterna kanske känns lite, lite, mer garage-korkade. Oavsett vilken sorts dumhet det handlar om så gillar jag det. Det är helt briljant faktiskt. Nu behövs det bara ett eller två till Sagan om Ringen-inspirerade band för att kunna styra upp en hel temakväll någonstans...





2020-02-28

Trots många bra bokningar och en förkärlek till att åka till småstäder för konserter har jag inte, förrän nu, lyckats ta mig till Kontoret i Uddevalla. Från gatan sett ett ganska anonymt krypin mitt i ingenstans. Väl inne, efter en slingrande trappa, betalar vi i köket av lägenheten och knör oss sedan tillbaka genom kön in i det lilla rummet (som nu är utbyggt) där konserten ska vara och bänkar oss längs med väggen bredvid ett par som helt opretentiöst dukat upp en låda med olika frukter och en flaska vin. Något som av någon anledning får mig att tänka på Koloni. Det trycks in fler stolar och byggs på med rader av folk som tränger sig in i lokalen. Kort därefter går LOUISE LEMÓN på och börjar bygga upp ett långsamt och atmosfäriskt muller innan första låten, 'Appalacherna', räknas in.

Genomgående är att det mesta handlar om långsamma och mässande bitar men ändå med en pop-aura. Märks mycket att det vill ta sig in på listorna och slå och det känns överlag väldigt mycket som musik-skole-musiker. Det är liksom väldigt välsnickrat. Tror bestämt att det finns soul- eller rnb-vibbar där någonstans även om jag själv är närmast obevandrad i genrerna. För mig saknas tyngden och kanske främst mörkret som annars är väldigt lätt åtkomligt hos artister som CHELSEA WOLFE vilket LOUISE LEMÓN känns som en super-light version utav. En sak som jag tänkte på, och uppskattade mycket, var att gitarristen kunde skala ner sig själv och inte ta över. Även väldigt kaxigt att komma tillbaka för ett extranummer, för en sådan här liten publik, iklädd guldklänning och en stor och flådig krona. Hade önskat att varje småstad hade ett eget 'Kontoret'. Supergenuint, mysigt och fint ställe som jag tror vartenda kväll blir lite bättre utav att besöka.