2020-02-28

Trots många bra bokningar och en förkärlek till att åka till småstäder för konserter har jag inte, förrän nu, lyckats ta mig till Kontoret i Uddevalla. Från gatan sett ett ganska anonymt krypin mitt i ingenstans. Väl inne, efter en slingrande trappa, betalar vi i köket av lägenheten och knör oss sedan tillbaka genom kön in i det lilla rummet (som nu är utbyggt) där konserten ska vara och bänkar oss längs med väggen bredvid ett par som helt opretentiöst dukat upp en låda med olika frukter och en flaska vin. Något som av någon anledning får mig att tänka på Koloni. Det trycks in fler stolar och byggs på med rader av folk som tränger sig in i lokalen. Kort därefter går LOUISE LEMÓN på och börjar bygga upp ett långsamt och atmosfäriskt muller innan första låten, 'Appalacherna', räknas in.

Genomgående är att det mesta handlar om långsamma och mässande bitar men ändå med en pop-aura. Märks mycket att det vill ta sig in på listorna och slå och det känns överlag väldigt mycket som musik-skole-musiker. Det är liksom väldigt välsnickrat. Tror bestämt att det finns soul- eller rnb-vibbar där någonstans även om jag själv är närmast obevandrad i genrerna. För mig saknas tyngden och kanske främst mörkret som annars är väldigt lätt åtkomligt hos artister som CHELSEA WOLFE vilket LOUISE LEMÓN känns som en super-light version utav. En sak som jag tänkte på, och uppskattade mycket, var att gitarristen kunde skala ner sig själv och inte ta över. Även väldigt kaxigt att komma tillbaka för ett extranummer, för en sådan här liten publik, iklädd guldklänning och en stor och flådig krona. Hade önskat att varje småstad hade ett eget 'Kontoret'. Supergenuint, mysigt och fint ställe som jag tror vartenda kväll blir lite bättre utav att besöka.

2020-02-15

Det fanns två farhågor innan konserten - båda gällande lokalen. Den första att det skulle vara i trappan i foajén. Men den avhyste jag tidigt bort från skallen eftersom det hade varit helt befängt. Nästa var dock att det skulle vara en sittkonsert i lilla lokalen som när NEUTRAL med flera spelade där. Som tur var hade dom plockat bort samtliga stolar så den farhågan inlivades inte heller. Det gjorde det dessutom till ett alldeles ypperligt ställe och det borde helt klart arrangeras mer saker där. Självfallet en alldeles för lång parentes om vad som ska handla om BRAINBOMBS vilka levererades en extremt tjock ljudmatta med gitarr-oljud, repetitivt smattrande trummor, ännu mer monoton sång och ylande trumpet. Det är ibland så malande, men samtidigt så obehagligt och repetitivt, som att dom barbariserat krautrock. Det är alldeles för få band som fattar att det ibland räcker med ett djävla riff per låt. Ännu färre som fattar att en ljudmatta inte ska vara någon djävla glittrande post-rock-fis.

I vimlet gick det att urskilja att det var många tillresta till den här något sällsynta BRAINBOMBS-konserten från olika delar av Sverige och bland annat Holland och Danmark. Samtliga helt uppe i konserten under hela timman dom står på scen. Mot slutet av konserten går några glas sönder på kanten av scenen och spillrorna ligger kvar. Samtidigt som någon, eller några, i de främre leden fortsätter banka sina nävar in i golvet och i vad som verkar vara rakt in i glasskärvorna och ger blanka fan in det. På något sätt kan man väl se det som en talande bild för hur det låter om man så vill. Beteendet är dock som sig bör på en konsert av den här kalibern tänker jag. Det går inte att säga annat än att det här är noise-rock i sitt absoluta esse. Tror inte jag känner till något annat band som får mig att känna ett så stort obehag som just dessa. Vilket jag menar är något bra och som sagt unikt - en smutsig skatt.

Öppningsakten för kvällen var ALTAR OF FLIES som på något sätt växer i mina öron för varje gång. Även om det egentligen inte genomgått någon metamorfos från senast. Nu kände jag oavsett att det hämtat lite inspiration från PUCE MARY och kanske SEWER ELECTION men att det självklart gått igenom ALTAR OF FLIES egna process. Ett både långsamt, mullrigt, knastrigt och långsamt ljudexperiment som angränsar till att bli läskigt. Det är just i det sistnämnda, det läskiga, som jag tänker på PUCE MARY även om detta är mycket mer avskalat. Det blandas fältinspelningar, synth-knaster, klockspel och tapeloops. Mycket trevligt och väl passande innan huvudbandet. Tror jag gnällde på att det var längre än 20-25 minuter, men i efterhand känner jag att det förmodligen bara var för att jag måste få gnälla på saker. För även det här var riktigt, riktigt, bra.

2020-02-04

Har åtskilliga gånger försökt få se SKIN CARE efter att ha sett dom spela på Sekten. Dock har varje tillfälle gått i sank. Desto gladare kanske jag blev nu när deras sound mognat ännu mer och allt blivit så otroligt mycket mer sammanhållet. Det är NO JOY-dyrkan från start till slut. Drömpop- och shoegaze-influenserna som alla andra band i Göteborg påstår sig ha puttas enkelt åt sidan när den här kvartetten bjuder upp och visar hur det ska låta. Mumlig sång som är mixad långt bak, en distad och otydlig gitarrvägg och en rytmsektion som kompletterar perfekt. Det är också fina växlingar mellan tydliga, och enkla, gitarrmelodier och dom redan nämnda malande väggarna. Det finns också trevliga nickningar till SONIC YOUTH som helt klart går hem. Enda som jag kan gnälla på är att sångmelodierna vissa låtar emellan kan kännas något likartade. Hade velat ha någon mer variation. Men det är ju ett ganska indistinkt minus då sången som sagt är, och ska vara, långt bak i mixen. Läser ingen musikpress men förväntar mig att SKIN CARE hyllas överallt. Om dom inte gör det så kommer det helt klart bli allas snackis så snart dom släppt något. På gott och ont.

Om SONIC YOUTH och BLACK SABBATH skulle spela krautrock ihop hade det kanske låtit något sånär som dom bästa stunderna som TEKSTI-TV 666 visade på under kvällen. Ofta var det dock mycket poppigare och trallvänligare än så. Kanske som dom snällaste delarna av THE BEAR QUARTET eller liknande. Men det sistnämnda är förstås bara en väldigt vag beröringspunkt som hörs i vissa av gitarrmelodierna och absolut inget som definierar bandet. Det lättaste vore väl egentligen att säga att det är ett indiefierat NEU! som vuxit upp ur den finska myllan. Finsk rock gör sig nämligen helt klart påmind genom deras sound. Ibland kunde jag bli något trött på den vuxna lekstugan men samtidigt var det nog något många gillade. Dom visste ju hur dom skulle få med sig publiken. Även om många verkade vara helt främmande till konceptet "circle pit" som ena gitarristen en gång försökte frammana med en cirkulär rörelse med handen mot fronten av publiken. Utöver det bjöds det på en hel del "motorik" och främst i extranumret där trummisarna dessutom rakt av kopierade flera klassiska NEU!-fills till den välkända köra-bil-på-motorvägen-rytmen.

2019-12-31

Året 2019 har kantats av både roligheter och oroligheter som exempelvis nedan:

ø Det dystra beskedet att Truckstop Alaska går i graven.
ø Släppt en 7" med Hotet och kassetter med Ellen Ripley och Morning Moon på Never Understand Records.
ø 128A har börjat ha spelningar igen.
ø Showdown har arrangerat på Musikens Hus vilket något breddat vad som besöker Göteborg.
ø Har kunnat komma loss på fler Woody West-gig.

Men det är en väldigt kort sammanfattning av vad som hänt under året. Det viktigare är kanske alla band som spelat. Här följer den årliga, och alltid lika otroligt svår-komponerade, konsert-listan från Never Understand från allra bäst till tioende bäst 2019.



1 - RARING.
Minns att vi sprang i duggregnet för att hinna i tid och missade som tur var bara några minuter. Helt klockren pop från början till slut - både på skiva och live. När dom stod på scen fanns den där extra gnistan och den borde tändt vartenda hjärta på plats. Längtar otroligt mycket efter nästa spelning och nästa skiva. Snälla, kom tillbaka snart!


2 - WHISPERING SONS
Det här belgiska bandet har gått varma i hörlurarna under året och det var en skam att dom inte bokades till Göteborg. Som tur är så hade jag pengar och energi nog att åka ner till Malmö och hälsa på hos Plan B. Inte helt oväntat bland det bästa jag sett i år.


3 - ELLEN RIPLEY
Utan att få det att vara en ordvits så dök det här gänget upp som ett stjärnskott. Helt klart min nya favorit i Göteborg med sin egna rymdbanditpunk. Också ett typexempel på varför jag älskar Göteborgs punkscen. Här fliker jag även in att top 3 egentligen hade kunnat vara i vilken ordning som helst.


4 - LEVANDE DÖD
En återkommande favorit som spelar lite efter humör. Även om jag älskar både dom punkigare sidorna (som vi t.ex. fick se på HPKSM) så är detta min absoluta favorit-variant av bandet.


5 - NOX NOVACULA
Äntligen ett goth-band värt epitetet! Nog att jag gillar mycket ny post-punk, men när det väl levereras nattsvart goth så är det klart jag går igång på det.


6 - DUNE MESSIAH
Ödesmättad dansk rödvins-neofolk som fick spela för en alldeles för liten publik. Det här borde fler fått upp ögonen för.


7 - VÅNNA INGET
Med deras senaste platta har Vånna Inget helt klart nått nya höjder. Den här spelningen är den helt klart bästa jag sett med Malmö-punkarna. Förstår att varje konsert i Göteborg säljer slut.


8 - ORPHAN ANN
Skivan har gått varm under hela året. Live skiljde det sig något men det var enbart till deras fördel. Riktigt bra kväll på Nejd. Och som jag tidigare skrivit så tyckte jag rundgångsgnisslet bara förstärkte spelningen.


9 - CALIGULAS MAMMA
Har knappt stött på ett grottmänniskodummare band än detta. Jag älskar det. Det är på helt rätt nivå för mig. Det har dessutom växt likt en svart monolit för varje gång jag lyssnat på live-inspelningen.


10 - TREPANERINGSRITUALEN
Lika skrämmande musik som själva scenpersonligheten. Det är som att musiken förkroppsligats i en köttslig form. Alltid trevligt att se Trepaneringsritualen som bara blivit bättre och bättre för varje år som gått.


Här finns även en YouTube-spellista med inspelningarna av konserterna som länkats ovan:
Never Understand top 10 konserter 2019

Med det önskar jag alla som följer den här sidan i någon form en god fortsättning.
Har haft lite kval kring om jag ska fortsätta med detta eller inte, men vi ses 2020.

2019-12-27

Med en klämtande klocka och en samplad kör öppnar MORTUUS sitt set. Harvar sedan på i en slö fyrtakt och när man tror att det ska braka loss bjuds man istället på ännu mer fyrtakts-släp. En skenmanöver som tyvärr verkar vara genomgående genom hela spelningen. Visst, det bjuds på dubbeltramp ett par gånger, men tyvärr aldrig någon blastbeat. De oinspirerade trummorna resulterar i att varje riff och varje låt känns som den förra. Inte på grund av avsaknaden av entaktsrens, utan för att trumkompen helt saknar variation. Det är faktiskt först efteråt, när jag tar en närmre lyssning på senaste skivan, som jag inser att det är likadant där och att jag aldrig tänkt på det i just det sammanhanget. Det inspelade funkade med andra ord bättre för mig än här på scen där jag bara upplever det som ett slött och ganska slarvigt malande.

SARGEIST öppnar också med en förinspelad historia, vandrar andaktsfullt in på scenen iförda kåpor och vokalisten bär på en rökelsebrännare som osar av rökelse som tyvärr påminner mer om tonårsrum än ond bråd död. Fast Nag Champa kanske har annekterats av black metal-scenen - vad vet jag? Dom stora benknotorna runt halsen väger dock upp det och det känns som någon form av dödspräst. Hur som helst känner jag snabbt att det här i alla fall kommer bli roligare att se på och när det direkt bjuds på blastbeat så spetsas även öronen. Ena gitarristen ser verkligen död och återupplivad ut. Både sången och trummorna känns då och då något punkinspirerade - på gott och ont. Som en total kontrast till MORTUUS så var detta något jag stängde av när jag lyssnade på det inspelat, men live var det helt klart sevärt. Gitarr-riffen kanske inte alltid var de bästa och där övertrumfade absolut MORTUUS deras finska kamrater. Man kan se det som att det MORTUUS saknade i arrangemang fanns här, men att riffen fanns i större utsträckning i första bandet. Det absolut tråkigaste var dock den ignoranta och pissiga publiken som konstant skrek dom två-tre orden dom kunde på finska.

Redan från den korta line-checken kändes VALKYRJA, med sin väldigt WATAIN-inspirerade black-metal, bättre än tidigare två band. Något som den skickliga batteristen bidrar mycket till (även om Fenriz hade klagat på Hello Kitty-bitarna). När jag förut ställde MORTUUS och SARGEISTS riffande och arrangemang mot varandra så har VALKYRJA utan tvekan slipat på båda delarna. Det är ständigt väldigt dynamiskt utan tappa varken fart eller tyngd. Det känns verkligen som att det är i helt rätt tempo rakt igenom. Visst, något lökiga metal-hjälte-gitarrsolon glider in några gånger ger lite minus, men dom är tack och lov ganska långt i bakgrunden så jag slipper störas av dom för mycket. Egentligen passar dom väl in ganska bra men är för inskolad i att det bara ska vara mölj. Det enda riktiga minuset är egentligen deras 1-2 låtar för långa set. Något som känns av extra tydligt när det är snarlika band i samma genre en hel kväll. VALKYRJA var dock utan tvekan höjdpunkten även om uppmärksamheten dippade något mot slutet.