söndag 3 februari 2019

I ett moln av rökelse sveper de tre isländska spökena i KÆLAN MIKLA ut på Musikens Hus scen i långsamma, dansliknande, rörelser. Det teatraliska man fick redan under förbandet kommer alltså fortsätta och med råge. Synthslingorna väller även dom ut här även om det känns som en mycket bättre avvägd ljudbild där det finns både (synth)trummor, basgitarr och tre vokalister. Ett av mina problem är att den, något kabuki-liknande basisten, tyvärr inte får tillräckligt mycket plats. Det är först när det inte spelas bas som man märker att den faktiskt funnits med i ljudbilden. Men jag saknade den distade och "fula" basen som ibland fick utrymme på skivorna "Mánadans" och "Kaelan Mikla". Hade förmodligen gjort väldigt mycket om den hade fått en något mer framträdande roll även i det här live-sammanhanget. Jag köper dock att det är synthigare än på just dom skivorna, just med tanke på senaste plattan där just syntharna fått en ännu mer framträdande roll. Överlag puttrar nämnda elektroniska instrument på i makligt tempo allt känns enhetligt utan att bli samma sak om och om igen. Det varvas även in ett par långsammare bitar tillsammans med hits som 'Kalt' och 'Nornalagið' (från senaste albumet).

Har inga direkta jämförelser med andra band att göra. Stundtals är det kanske i utkanten av JOY DIVISIONS deppigaste/synthigaste stunder. Men jag förstår inte alla som kallar det death-rock och känner att jag måste markera mot det. Det är ju absolut inte något som kan klassas in i den genren? Sångmässigt, eventuellt, men absolut inte som helhet. Men det är såklart inte själva bandets fel utan recensenter som är ännu mer korkade än vad undertecknad är. Det här har ju liksom knappt något att göra med "rock"? Hade hur som helst förhoppningen på att detta skulle bli ett av årets bästa gig, men det nådde inte så långt. Jag hade hoppats på att en råhet skulle träda fram men det var bara ett önsketänkande som jag borde lämnat hemma på hyllan. Det var en bra spelning och jag kan absolut inte ångra att jag gick. Precis som förra veckans spelning så känns det som väldigt bra upp-parning med förbandet - samma men ändå tillräckligt olika. Samtidigt hade jag gärna hört en gitarr på scen under kvällen för att få ännu mer avvägning. Det kanske är det som hade lyft det hela en aning mer. För övrigt var den enda låten med gitarr jag hördes spelas under kvällen när discjockeyn spelade en SAHARA HOTNIGHTS-låt.

Egentligen vill jag sammanfatta öppningsakten, SOME EMBER, med en mening och lämna det där; Postapokalyptisk rymd-Bowie som ylar över lite synthar. Men när jag läser det låter det alldeles för bra. Det där är ju verkligen något jag vill se/höra. Egentligen låter det inte särskilt BOWIE utan sången är nog någonstans mellan ANTONY AND THE JOHNSONS och vissa DEAD CAN DANCE-bitar och det är väl snarare de yttre attributen ("rymdvarelse-i-silver") som är hämtade från den brittiska legenden. Det är hur som helst väldigt välsjunget och frontpersonen, som också är den enda personen på scen, är inte heller rädd för att agera ut vartenda stavelse. Det är teatraliskt till en total överdrift men faktiskt en bra sådan. I slutändan känns allt dock så himla slipat och fint. Att det inte är ett enda gruskorn i skon som skaver. Inget som rinner över. Att det bara är teater och snygga programmeringar. Så tyvärr gillar jag ju min synth mycket punkigare (som DAF) vilket gör att jag inte riktigt kan uppskatta det här. För jag blev rastlös av allt svepande redan 4 minuter in då det kändes som att inget alls hade hänt. Ljudmässigt är det också väldigt endimensionellt (men detta är nog någon som en synthnörd hade gått igenom totalt på). Hade velat ha lite riktiga bas-samplingar eller liknande. Kan väl tänka mig att det är snorbra om man är på rätt humör och gillar man synth så finns det ingen anledning att inte lyssna på det här och då förmodligen även tycka att detta är snorbra. Passande dom sena timmarna på festival när dansdrogerna håller på att mattas ut.

torsdag 31 januari 2019

När LAS FURIAS började tänkte jag att det lät som någon form av surfrock som lyssnat nästan lite för mycket på DEAD KENNEDYS. Om det nu går att lyssna för mycket på dom. När dom en tredjedel in i setet river av en DK-klassiker bekräftar dom den inspirationen med råge. Men även om det fanns en del svaj i början så trappades surfen av för varje minut längre in i setet dom kom. Därtill så späddes det rockiga/punkiga på och till slut är det surfiga, som fanns i början, som bortblåst och det låter mycket mer RAMONES än LA LUZ. Även om DER FLUCH absolut inte var först med riffet så fanns det även en låt som näst intill var ett plagiat på dom. Fast på spanska. Det var mycket bra. Det är sådana här band jag är så djävla glad över att jag inte lyssnar på i förväg utan låter mig själv "upptäcka" live. Fokuset låg aldrig på ett specifikt instrument utan det var fan både bra bas-slingor, gnissliga gitarr-riff, snygga trummor och catchiga sångmelodier. Allt klaffade och var väl ihopsytt. Förutom några enstaka lite långsammare rock-dängor så är det dessutom fullt ös. "En tät, actionpackad, rockspelning. Inte en död sekund" som det hade låtit på TV ett par decennier sedan. Som en extra krydda bjuds det på ännu en odödlig klassiker mot slutet som nog får vartenda person i publiken att sjunga med. Det finns inget annat att säga än "¡Otra!".

Skåne-bördiga THE OHNOS gästade LAS FURIAS på några datum denna turné. Dom som var på senaste upplagan av Banned In GBG visste vad som väntade - riktigt ösig rock som får en att tänka tillbaka till 90-talet. Speciellt den svenska rocken under den perioden. Med det får man, som en pizzasallad till pizzan, kompletterande rock-moves i synkronicitet. Det blir som en komplett måltid. Utan att bli för mycket. Det är en extremt bra upp-parning med huvudbandet då båda rör sig i väldigt snarlika territorier men är tillräckligt särskilda för att man inte ska bli trött på samma visa. Kvällens båda band spelar med en sådan kaxighet och självklarhet som många band idag saknar. Det känns därför som en frisk fläkt fastän det inte är särskilt nyskapande. Men vem fan behöver något nytt när man kan få lite rock'n'roll!? Även om det var ett kärt återseende så saknade det lite av energin som fanns i somras och ljudet var inte heller optimalt. Men trots det så var lägsta nivån så klart väldigt hög. Speciellt då dom hade med sig en ordvits i bagaget denna gång. Det här är en turné som behöver göras igen och göras längre än bara ett par dagar. Jag säger det här också: "En gång till!".

söndag 20 januari 2019

Spelningen öppnar på samma sätt som POWER FACE senaste släpp där en Blade Runner-influerad synth puttrar på i nära en minut innan det fullständigt brakar loss. Sången får mig att tänka på diverse namnlösa hårdrocks-band. Det är nog främst det, och visst hårdrocks-tugg på gitarren, som får mig att vilja putta in det i ett crossover-fack. Inte riktigt lika "tuffa" som D.R.I. men bättre än LOWEST CREATURE kan man väl säga. Ett annat sätt att se på det är att det är hardcore med både bra låtar och arrangemang. Det är inte enbart gamla riff som är staplade på varandra utan det verkar finnas någon slags tanke och uppbyggnad bakom. Dom vet helt enkelt hur man bygger en låt. Att dom dessutom har en bassist som vet hur man lirar bas och lägger goa bas-slingor ger det hela en ännu starkare grund. Men trots det så var det tyvärr på tok för stark volym på just basen. Så det är väl just ljudet som är det enda som drar ner betyget för kvällen. Önskar att jag hade mer att skriva om det hela, men samtidigt kanske det inte behövs särskilt mycket mer än så. Det är kompetent, ösig och samtidigt svängig hardcore.

tisdag 15 januari 2019

Farsot slår upp portarna på Bengans Fik för att ställa till med årets första punkspelning i Göteborg. Ett ställe som flera gånger tidigare plågats av något dåligt ljud men som nu på det senaste verkligen ryckt upp sig och är lätt en favorit bland annat tack vare det lilla trånga utrymmet. Öppnande bandet, HEAVY BLEEDING, är nog de flesta som varit här inne bekanta med sedan tidigare. Långsam och skitig metalinfluerad mörkerpunk med ett par slängar av d-takt ibland. Riktigt bra som vanligt. Det blev bara foton denna gången, men videor finns sedan tidigare för de intresserade.

Huvudakten var Uppsala-kvartetten ROTTEN MIND som tyvärr däremot inte varit med på bloggen tidigare. Trots flertalet visiter i Göteborg. Riktigt bra och medryckande. Gillar man HURULAS sång kan man helt klart hitta många likheter i det avseendet vad det gäller ROTTEN MIND. Steget är heller inte långt från MASSHYSTERI även om det till ännu större del liknar tidigare UMEÅ-band där THE VICIOUS är det främsta exemplet. Med andra ord hämtar de större delen av sin inspiration från svenska band som i sin tur hämtat det mesta från gamla amerikanska punkrockare. För att få lite Göteborgsanknytning vill jag påstå att man även kan höra lite Del III-osande melodier ibland även om de tillhör två genrer som är stora steg från varandra. Dom är heller inte rädda för att slänga in den klassiska post-punk-disco-trumman i ett par låtar. Någon gång tänker jag även att detta kunde vara ett substitut till SVART KATT om man inte tycker att dom har tillräckligt många, eller långa, låtar. Men det är inte riktigt lika deppigt och snäppet drivigare. Ännu mer hytta med näven och dumt sjunga med.

Nu känns det som att den här texten blir en enda lång referens-kavalkad, men det får vara ok för den här starten av året. För något som jag själv inte snappade upp förrän det påpekades av en kamrat var att det fanns influenser av STREBERS. När jag väl lyssnade efter det kunde jag absolut höra det, men som sagt inte förrän jag puttats in i dom tankarna först. Tycker visserligen att STREBERS för det mesta är helt värdelöst, men här förvaltades väl just dom bitarna något bättre. Det behövs nog inte många hjärnceller för att uppskatta ROTTEN MIND och inte heller för att räkna ut att detta var en helt klockren första spelning för året.

söndag 13 januari 2019

2018 har inte varit lika fullsmackat med konserter. Av flera anledningar. Men en som jag speciellt vill fortsätta att belysa är just Göteborg stads motverkan mot fri kultur. Den slår fortfarande hårt. Tittar man på listan här ser man också att de flesta konserterna inte heller hålls på "de vanliga" ställena eller att det är av arrangörer lite i periferin. Men så är det. Hoppas på bättre klimat 2019, att allt löser sig för Truckstop Alaska och Plan B. Att 128:an hittar ett nytt ställe eller att det helt enkelt löser sig på något vis. Att Skjulet får vara ifred. Och så vidare och så vidare. Nu ska jag sluta gnälla och istället vältra mig i det som faktiskt hänt och som varit bäst. Här är Never Understand-bloggens top 10 över (filmade) konserter 2018! Vilka var era favoriter i år?



1. Illmara - 128an. Riktigt rå och brutal black metal av den gamla skolan. Vi snackar sprutande blod, tända ljus och ritualer. Extremt bra.



2. Mattias Alkberg - Majas Vid Havet. Den bästa konserten jag sett med Mattias Alkberg. Väldigt fint ställe och bra roadtrip. Önskar fler spelningar där kommande sommar!



3. Hot Snakes - Pustervik. Gamla i gemet. Behöver knappt öppna ögonen för att leverera högkvalitativ rock. Även om det är bitarna från deras äldre skivor som är de bästa så blir inte heller det nya trött. Men då dom har tre fullängdare att fritt plocka hits från är det inte så svårt att få till en bra setlist.



4. Circuit Des Yeux - Folk. Ett ord som ofta får mig att rygga tillbaka är "magisk". Men detta var just magiskt.



5. Nej - Banned in GBG. Det går inte att värja sig för den tyngden och sorgen. Fruktansvärt bra band både på skiva och live.



6. Vidro - TTHC. Riktigt bra, och lite skev, hardcore. En av höjdpunkterna på årets TTHC.



7. Protomartyr - Mejeriet. Äntligen en Sverige-spelning! Tyvärr några år för sent. Men fortfarande väldigt bra. Trevlig roadtrip ner till Lund. Tyvek, som också spelade, hade hamnat över Protomartyr på den här listan om jag filmat dom.



8. Mörkt Moln - Feedback. Dom har varit med på listan förut och det håller utan tvekan än. Några av Göteborgs finest.



9. Desire and Her Drunks - Farsot. Det räcker inte med att Hotet leverar, utan nu ska vi ha dom här att hålla koll på också. Riktigt bra!



10. Avfall - Banned in GBG. Något av en överraskning att dessa dök upp i Göteborg. Bra post-punk.



Det är egentligen bara dom få översta som jag är helt säker på. Sedan ligger ribban så djääävla högt. Vill man bara ha en top 10 så kan man låtsas som att jag spelat efter reglerna. Som att videorna jag länkar efter den här paragrafen inte alls finns med på listan. Gillar att följa vedertagna format, men nu är det fan helt omöjligt. God fortsättning och hoppas 2019 bjuder på många grymma konserter!



11. Gorilla Angreb - Banned in GBG. Det var som sagt nära att dom inte kom med, men jag har svårt att värja mig. Det var riktigt bra! Även om jag vid hemkomst märkte att jag fått fel tshirt av dom i merchen.



12. Räzerhex - Studio HPKSM. Riktigt grymt band. Sett alldeles för lite av det här gänget.

fredag 11 januari 2019

Om FOO FIGHTERS var punkigare och någonsin hade haft något driv eller en uns själ. Då hade dom kanske låtit som BOTTLECAP. Det är med andra ord mestadels skrikig och svettig rock med mer än bara ett par tår inne i punken. Något som bevisas i deras extranummer som är en BLACK FLAG-cover. Dock är det troligare att se dom spela på Sticky Fingers än på 128an. Både med tanke på hur dom låter och även på deras förmodade ambitionsnivå. Väldigt samspelt trio med trummor som slår hårdare än ett ånglok i fejset och som inte verkar missa ett enda slag. Riff som studsas mellan varandra och alla vanliga ingredienser som behövs i den här typen av band. Ett tag stod ett litet barn på andra sidan glaset och stirrade storögt på just batteristen och började efter ett tag dansa. Hoppas det födde en musikerdröm.

Det var från början till slut väldigt sammanhängande utan avstickare för långt från konceptet vilket kändes gött. Att dom verkligen vet formen på vad dom vill göra. Men ibland kändes det som att det fanns mer attityd än faktisk substans. Men det är förmodligen något jag tycker eftersom jag själv lutar mig mer på punken än på rocken. Så det är helt meningslöst av mig att ens skriva. Det var utan tvekan en riktigt bra konsert och platsen gjorde även sitt för att förhöja upplevelsen. Hade önskat mig fler spelningar på pub-golv. Men det lär inte hända på King's Head igen.