fredag 14 juni 2019

Det skulle gå att använda ett enda ord för att sammanfatta SUN BATHER och det är "bakgrundsrock". Ibland kom det in riktigt bra riff som drog upp mitt smil upp till örsnibbarna, men varje gång försvann det nästan lika snabbt som det uppstod och leendet vändes upp-och-ned. Det där typiska jag ofta gnäller på att inte förvalta dom bra bitarna på rätt sätt. Öppningslåten har visserligen ett gött riff, och ibland behöver man inte mer än ETT bra riff, som upprepas ad idiotum och där har jag egentligen inte mycket att klaga på. Det känns gött och nästan som en somrig fylla. En stadig fyrtakt och ett riff med accentueringar på rätt ställen. Men efter det så händer inte särskilt mycket mer som rycker med mig. Det känns till och med som att deras låtar är för långa eller bara för tråkiga. Men det är nog perfekt musik när man känner sig tillräckligt dum i huvudet. Uppenbarligen gjorde jag inte det den här kvällen utan gick till och med från spelningen långt innan den var över.

Mötte senare upp igen med de några vänner som stannat kvar hela spelningen och det rådde självfallet delade meningar om det hela. På pappret är ju allt rätt; trummor som inte stilar sig och håller på, goa basgångar, snälldistade gitarrer som tuggar sig framåt och sparsmakad sång. Med tanke på meritlistan GORILLA ANGREB, RED DONS och AMDI PETERSENS ARMÉ förväntade jag mig nog något mer. Det där lilla extra. Att det skulle eskalera efter första låten istället för att slakna och bli trögt. Hoppas på att ge danskarna någon mer chans i framtiden, men just nu nickade jag knappt ens med till deras enkla punkrock.

torsdag 13 juni 2019

Direkt när COCAINE PISS slår ut sista ackordet våningen under springs det upp till Musikens Hus där KING DUDE kommit in i mitten av första låten. Rätt snabbt märker jag av den relativt högljudda publiken men tänker att det säkert lugnar ner sig så snart konserten kommit igång lite mer. Att det är den initiala upprymdheten och dom sista orden i konversationer som måste yttras. Detta är något som tyvärr inte besannas utan det blir snarare värre där det närmast utbryter en brottningsmatch precis framför mig och några vid ett bord plockar snabbt undan flaskorna från det överfyllda bordet så att dessa 40-plussare inte ska välta ut dom över hela golvet. KING DUDE börjar bli märkbart upprörd. Den stojiga stämningen irriterar till slut frontpersonen till en sådan grad att minst ett "shut the fuck up" sägs i mikrofonen. Stämningen var alltså inte på top varken på eller nedanför scen. Jag hör ju själv till den typen som gärna tittar och lyssnar ganska koncentrerat på en spelning, pratar självklart då och då men jag försöker ju inte överrösta bandet som det i flera fall kändes som här.

Själva behållningen med KING DUDE är väl baryton-sången som är som vindruvor på sandpapper. Tillsammans med den ibland närvarande stämsången infinner sig en spröd vackerhet. Även om min association till bandet i regel är att det ska vara någon typ av populariserad neofolk så känns det mest som dyster rock som borde gå hem hos dom flesta gotare som inte är kräsna. Ibland tänker jag att om NICK CAVE AND THE BAD SEEDS gjorde mer traditionell musik skulle det kanske låtit snarlikt och någon gång när den lite mer nasala stämman används är det nästan som om BLIXA BARGELD skulle varit på plats. Fast en sak är säker och det är att BAD SEEDS aldrig hade använt rock'n'roll-piano-slides mer än ironiskt. Även om spelningen, så här i backspegeln, nog ändå var bra, så minns jag att jag lämnade lokalen med en något bitter smak i munnen. Men det berodde nog som sagt på den generella stämningen och inget annat.

tisdag 11 juni 2019

Själva upplägget med som CHEROKEE DEATH CATS känns som något som jag givet skulle gilla. Enkel trummaskin, två gitarrer och kaxig sång och lite synth. I den bästa av världar påminner det något om SONIC YOUTHS punkigare stunder eller kanske BIKNI KILL. Dessvärre når det aldrig så långt. Egentligen faller det platt ganska långt från mållinjen om jag ska vara ärlig. Sången är det visserligen inget fel på - det är till och med riktigt bra. Ena gitarren har riktigt distat och basigt ljud...men det är också allt den har. Det känns som att dom riktigt goa riffen inte förvaltas tillräckligt eller kanske inte helt kommer igång. Att det stannat vid att ordna ett tufft ljud. Jag blir snabbt trött eftersom allt känns extremt repetitivt. Samma formel gång på gång. Men med det sagt så tänker jag att om man gillar en låt gillar man säkerligen alla. Hoppas på att få se dom igen och att dom då motbevisar mig; att det bara var jag som hade en dålig dag.

Mellanbandet var så uselt att jag inte klarade att vara kvar i lokalen. När jag till slut kom tillbaka till huvudbandet kände jag att jag på något vis hamnat i en Belgisk Gummo. Men det säger jag utan att ha sett filmen på säkert 15 år. COCAINE PISS öppnar med kanske deras bästa låt, 'Sociopathic Friend', som både har halv-skev gitarr och grind-partier. Men det går inte att definiera bandet som varken grind eller powerviolence, utan det är någon form av underlig och dissonant punk från Belgien med nasal och ganska monoton sång. Det sistnämnda något av ett signum för bandet. Tillsammans med alla tempobyten. Valfri medlem hade säkerligen kunnat vara med i en film av tidigare nämnda Harmony Korine; oavsett om det skulle backas upp av musiken eller inte. Vissa partier är riktigt bra, men för mig blir det väl mycket av en blöt massa som jag inte riktigt orkar ta mina öron igenom. Tyvärr är jag inte helt övertygad av huvudbandet heller men det syns att dom har kul och jag kan väl säga att det är perfekt musik att fuldansa till eller bara hoppa upp och ner utan att riktigt veta vad man håller på med.

måndag 3 juni 2019

Hade det inte varit för den nya, och alldeles strålande, skivan så vet jag inte om jag hade gått om det hände annat samma kväll. Det hade på något vis känts lite slentrianmässigt. Det har varit så mycket VÅNNA INGET och efter ett tag blir man mätt - hur bra det än må vara. Men just på grund av nya skivan kändes det som att det var något man absolut inte skulle få missa. Två datum i Göteborg och jag tror båda blev helt slutsålda. Med god anledning, för det här är VÅNNA i sitt totala esse. Det har alltid varit riktigt bra, men det här var något utöver det vanliga. Det är gåshud, rysningar och dunkande hjärta. Hade jag inte hållt i en kamera hade även näven varit i luften, men det var den säkert någon gång ändå - för det är omöjligt att inte känna något. Hypen kring nya plattan, 'Utopi', har nästan varit lite jobbig; synts överallt och varit något för påträngande. Men jag tycker visserligen att den förtjänar det. Ibland är det till och med lite som att det hamnat i ett mellanland mellan systerbandet TRUE MOON och tidigare VÅNNA INGET. Men bara till vissa delar, för det är självklart fortfarande VÅNNA om än kanske ännu lite känsligare. Kanske har arbetet med andra band gjort att dom hittat vidare i punken - hittat en ny gnista. Det blandas under spelningen även friskt med material från hela deras liv, så man får både hittar från till exempel första singeln, 'Jag ska fly tills jag hittar hem', 'Tickande Bomb', som är given på vartenda spelning, och dom alldeles nya slagdängorna 'Skuggor' och 'Främlingar'.

För dom som på något vis lyckats hålla sig obekanta med VÅNNA INGET så kan det väl enkelt beskrivas som ärlig och melodiös punkrock med, vad jag skulle kalla, indie- eller popinfluenser. Inget instrument sticker ut särskilt mycket utan allt fungerar ihop i en sällan skådad symbios. Med det menar jag inte att det instrumentala är tradigt på något vis. Snarare tvärtom. Det är välspelat och snyggt komponerat, men det är inte ett band där enda behållningen är ett enda instrument som sticker iväg som det ibland känns med vissa band. Det är snygga basgångar, lika snygga gitarrmelodier och bra delar på klaviatur när det väl får ta plats. Det som däremot hålls längst fram, och som faktiskt sticker ut, är sången. För att använda en referens till något jag egentligen inte har någon relation till så är VÅNNA INGET som en färgstege där vokalisten är esset i topp. Här vill jag även att resterande i bandet ska ta åt sig om man tänker på vilka de resterande korten i pokerhanden är. Men har man en faiblesse för starka, och emotionella, sångmelodier och gillar punkrock så är det här bandet man borde lyssna på. Varje dag. Utöver punk-rökarna sticks det även in ett par pianoballader. En där gitarrmelodin egentligen borde spelats på flöjt. På något vis känns det lika självklart som EBBA GRÖN fast för 2010-talet. Att det alltid ska finnas kvar och att det är en given plats dom står på. Att det skulle skapas ett tomt hål om dom inte fanns där. Fastän det funnits många band som rört sig i någorlunda samma musikaliska sfär såsom KNUGEN FALLER, TYSTA MARI och ALLVARET. Där sistnämnda är det enda som egentligen kan ställa sig någorlunda jämnsides. En extra fin sak är att Göteborg förärades med första spelningen för nya plattan. Tack för det och tack även till Up the Punx och Oceanen som satte in den här extraspelningen som jag, till skillnad från dagen efter, kunde gå på!

onsdag 29 maj 2019

Ett band jag aldrig trodde jag skulle se var första bandet som spelade - PROTESBENGT. Men med tanke på alla återföreningar vi fått det senaste decenniet så är det kanske inte så konstigt. Speciellt inte med tanke på att samtliga spelar i andra aktiva nutida band. Att setlistan bestod av hela 3 stycken A4 talar nog om vilken typ av äggmangel dom bjuder på. Snabbt, kort, rått. Vet inte om det finns så mycket att skriva om det egentligen. Det var inget som var fel. Dom levererade och satte en hög ribba för kvällen. Men i slutändan känns det lite som att "ja, nu kan man bocka av det". Fastän det var riktigt bra.

Här skulle det vara ett långt hyllningsbrev till CONTORTURE men självklart så lyckades min mikrofon stänga av sig under deras spelning. Har någon en bra ljudinspelning av konserten så tar jag gärna emot den och klistrar ihop med videon som däremot finns.

Återkomsten för MOB 47 är ju sedan länge bekant...och visst tusan levererar även dom fortfarande råpunk av kvalitet. Det är ändå det här bandet som mångt och mycket satte prägeln för mig på hur svensk punk ska låta. Så det är svårt att jämföra det med annat. D-takt (eller C-beat om man så vill) i rasande fart, taggtrådsgitarr och otroligt snabbt mangel på basen. Låttitlar som 'Res dig mot överheten', 'Jag hatar ert system' och 'Sjuk värld' visar väl också på vart hatet riktas. Även om uppstarten tog några låtar innan det kom igång på riktigt så var det gött. Men rent kritiskt så blir det nog bra främst för att nära på samtliga låtar sitter som etsade i bakhuvudet på en. Man behöver bara på något sånär höra vilken låt som är på gång så spelas det simultant upp i skallen. Har dock en fråga till alla lyssnare, vill man verkligen fortfarande höra 'Animal Liberation'? Tycker själv den är rätt lökig och fyller enbart någon slags nostalgisk funktion. Dessutom bör väl de allra flesta vid det här laget sett MOB 47 då dom turnerat flitigt i flera år. MEN JAG SKA VÄL INTE GNÄLLA.

SEX DWARF är väl lika delar nytt som gammalt. Det är extremt mycket mer distat och kaosigt. Släng på lite skeva effekter på gitarren och en delay, eller om det är maxad reverb, på sången så är man där. För i övrigt så är det mycket samma mangel även om det inte är riktigt lika många delar d-takt utan snarare tvåtakt och "entakt". Efter det här blev jag proppmätt på mangel och hoppade således över PARANOID i förmån för att hänga lite med folk. Dom finns dock inspelade sedan tidigare bland annat här.

ZYANOSE öppnar sin del av kvällen med långsamt mullrande pukor. För att efterlikna bilderna som används i genren så är det som mullret av ett bombplan innan dess innanmäte släppts ut och destruerat allt i sin väg. För efter den inledande minuten finns det knappt en enda lugn sekund utan det är rens från start till slut. Även om det är mer d-takt och inte har några "konstiga effekter" så är det ändå mest likt tidigare SEX DWARF tack vare det helt ursinniga kaoset. Helt fantastiskt att Farsot fått ihop det här och det finns verkligen inget annat namn att sätta på det än just "Mangelfest". Hade det varit en tvådagars hade det nog kunnat varit starten för ett slags K-Town i Göteborg.

måndag 27 maj 2019

Gillar man tuffa gitarrstämmor och galopp så kanske man gillar JUDAS PRIEST. Tycker man även om hästar, punk och politik så bör man gilla, om inte älska, NIGHTMÄRR som var öppningsband Truckstop-kvällen till ära. Att dom tagit NWOBHM och ändrat det till sin egna genre NWOEHM (New Wave Of Equestrian Heavy Metal) säger mycket om både humorn och kaxigheten i bandet. Det är också sällan man ser så här mycket spelglädje på scen. Kort och gott ett svinbra, gammaldags, hårdrocksband som borde upptäckas av varje hårdrockare i Göteborg och sedan världen. För det här är riktigt bra!

Mellanakt för kvällen blev BLACKWATER HOLYLIGHT från Portland. Långsamt, närmast släpig, och brötig psykedelisk rock av den nyare skolan som låter något som ett ont varsel. Tyckte det fanns en del av DEAD MEADOW i det hela med en liten gnutta av BARDO POND. Kanske också en (ännu mindre) del SLEEPY SUN som märktes i ett par stämsångspartier. Det som driver allt framåt är främst gitarrslingor som slingrar sig framför en pumpande bas och slamrande pukor. En extra detalj är orgelsynthen som finns som en matta på allt. Den mässande sången ligger något dold i dimman. Helheten blir som sagt nästan skrämmande och lite farlig. Som att man motvilligt vaggas med i en häxrit. Att man ser vad som händer men inte kan slita sig från besvärjelsens klor.

Även om föregående band kanske var höjdpunkten för mig var ELECTRIC CITIZEN inte långt ifrån med sin, milt sagt, BLACK SABBATH-osande hårdrock. Det var genom hela spelningen riff som var direkt lyfta från diverse SABBATH-låtar men med något ackord utbytt. I vissa fall hade det bara fallit platt som ett tråkigt plagiat, men jag tycker ELECTIC CITIZEN fixar det med bravur. Kanske för att dom får det att verka så självklart. Det känns inte enbart som en hyllning utan som att dom menar det. Dom har tagit receptet och lagat till den här hårdrockslimpan utan att krångla till det eller försökt få det att vara något annat än vad det är. Gott smakar det också. Även om det i ärlighetens namn inte behövs ett enda till band för att förklara hur det låter så klämmer jag ändå in DEEP PURPLE för sakens skull. Hastighetsmässigt skulle jag säga att det hamnar någonstans mellan NIGHTMÄRR och BLACKWATER HOLYLIGHT. Att man får tre så här bra band samma kväll är smått fantastiskt. Stort tack till Klubb 8 och Truckstop Alaska. Noll tack till Göteborgs Kommun som motverkar allt vad kultur heter.



BONUS-GIF på NIGHTMÄRR!

onsdag 15 maj 2019

Göteborgs svar på 80-talet i Finland när det kommer till kängpunk - SELKÄSAUNA. Vi snackar RIISTETYT, RATTUS & TERVET KÄDET. Kanske minst av det sista, men likväl fanns det där. För att göra en referens som ligger mer i tiden så kan man säga att det låter som HERÄTYS som förstås är influerade av samma band. Hetsig käng utan krusiduller. Bitsk sång och arg gitarr. Basistens sätt att spela påminner dock mångt och mycket om MODERAT LIKVIDATION och det är fan fantastiskt. Det är inte tre trötta anslag per d-takt, utan vi snackar totalt basrens som alldeles för få försöker sig på. Det kanske inte är så konstigt att just detta för mig är just den största behållningen i bandet. D-takten fuskas det alldeles för mycket på när det kommer till trummorna och till slut blir det svårt att tänka bort det. Men överlag är SELKÄSAUNA helt klart något jag gillar. Det är bara den där sista detaljen som behöver slipas på så kommer det flyga på bra.

Det börjar snabbt med helt förvirrade, förryckta och förtappade skrik utan ord eller om det är på något påhittat språk. Sjungna in i en trasig plastdocka. Det är mycket primala cro-magnon-stön. När CALIGULAS MAMMA fortsätter med nästa låt låter sången ändå nästan likadant när det är ett riktigt språk bakom. Det är fan fantastiskt i sin besvärande besynnerlighet. En stämning jag ofta går igång på. Vokalistens trasiga DNA-stege lyckas liksom på något sätt rinna över och smitta alla på scenen och sipprar förmodligen ut något i publiken. Det är kryddat med halvhjärtade, eller slentrianmässiga, kabelstrypningar och nästan lika tama golvjuck. Det senare dock till en bättre effekt. Det närmaste vi har i Göteborg, eller förmodligen i resterande Sverige, är KRISTEN RESNING. Detta låter dock mer som regelrätt musik än vad Göteborgarna åstadkommer. Men likväl är det helt idiotisk musik. Mycket bra. Det är som att uppleva ett svenskt Gummo som utspelar sig i utkanterna av en granskog som råkar passera Truckstop Alaskas scen. Någonstans har jag antecknat att det är som att TURBONEGRO och THE KRISTET UTSEENDE fått barn. Det är nog inget jag längre kan stå bakom, men hade jag varit full igen så hade den referensen suttit bättre. Men barn är ju också ena riktiga odågor som alltid blir värre än sina föräldrar. Typisk musik som hade platsat i skallen hos Levande Begravd.

Sist ut för kvällen var KEROSENE KREAM som delade två medlemmar från föregående band. Mer likheter än så hade det nog inte då det här handlade mer om att blanda THE CRAMPS och THE B52'S i en mixer. Eller kanske snarare filtrera ut det som var bra med THEE OH SEES, höja upp gitarren ännu högre upp mot hakan, och göra något mycket bättre utav det än vad dom jänkarna åstadkommit på många, många år. Ofta riktigt studsig, men ändå lite skev, bas. Ett välkommet element även om det fungerar bättre när jag är full än när jag är nykter. Hela grejen hade passat så bra mitt i sommaren. Hela känslan är för mig specifik till WWDIS saknade sommarklubbar som hölls på Nefertiti för några år sedan. Med det sagt menar jag inte att det passar dåligt på Truckstop, det är snarare att jag vill ha fler sådana här kvällar. Har ingen längre utläggning att göra om KEROSENE KREAM mer än att även det var riktigt bra. Det känns som att dom borde komma från USA. Precis som SELKÄSAUNA borde vara från Finland och CALIGULAS MAMMA är från en fuktig grotta. För att sammanfatta det hela så var det en helt strålande kväll på Truckstop Alaska, med en relativt vid bredd av band, som alldeles för få masade sig till.