NEVER UNDERSTAND

Det purfärska punkbandet SPØGELSE, som är "en av slaggprodukterna av Corona", var först ut med sin korkade hardcorepunk. Ibland fanns det som en slag smula av gammal japansk hardcore (om gitarren hade haft en skev effekt på sig), men det var långt i bakgrunden och bara något som poppade upp som en referens just i stunden. Även om allt är bra så sticker tredje låten ut något extra med sången som påminner något av SVÄRTA och något odefinierbart 80-talsband. Något med texten på första låten fick mig att tänka på HEAVY BLEEDING. Sen kommer det en svag doft av amerikansk thrash-punk. Flera spridda influenser men som kokas ner till något enhetligt. Nästan lika snabbt som det börjar så är det över och jag har knappt hunnit knäppa mer än ett par ynka foton. Men alltid bättre att lämna någon till att vilja ha mer. Ser fram emot nästa spelning med SPØGELSE som förhoppningsvis kommer vara dubbelt så lång. Pukorna rullar in som ett oväder och plötsligt är ELLEN RIPLEY igång

Öppningsakt för kvällens väldigt efterlängtade konsert (både efterlängtat på grund av bristen och på grund av båda banden) var danska CHOIR OF THE WRETCHED. Med en cello, akustisk gitarr och växelsång bjöds det på domedags-deppig neofolk. Stundtals nästan hittigt tack vare otroligt välskrivna texter och melodier. Med tanke på härkomsten så måste DUNE MESSIAH nämnas även om den här 'miserabla kören' är, på intet ont menat sätt, lite slöare. Trots dom dystra tongångarna så bjöds det ändå på skratt mellan låtarna. Något ytterligare som visade på viss distans till mörkret var deras nickning till Gamera känd från japansk monsterfilm. Gitarrplocket i en av låtarna, 'Everything Falls Apart', påminde även någonstans om RAINCOATS gamla 'Only Loved at Night'. Som vanligt är jag en tråkmåns som gnäller, men tycker det är synd att folk inte kan prata tystare när det är akustisk konsert. Speciellt när det är så här djävla bra. En stund senare, till tonerna av

Trots många bra bokningar och en förkärlek till att åka till småstäder för konserter har jag inte, förrän nu, lyckats ta mig till Kontoret i Uddevalla. Från gatan sett ett ganska anonymt krypin mitt i ingenstans. Väl inne, efter en slingrande trappa, betalar vi i köket av lägenheten och knör oss sedan tillbaka genom kön in i det lilla rummet (som nu är utbyggt) där konserten ska vara och bänkar oss längs med väggen bredvid ett par som helt opretentiöst dukat upp en låda med olika frukter och en flaska vin. Något som av någon anledning får mig att tänka på Koloni. Det trycks in fler stolar och byggs på med rader av folk som tränger sig in i lokalen. Kort därefter går LOUISE LEMÓN på och börjar bygga upp ett långsamt och atmosfäriskt muller innan första låten, 'Appalacherna', räknas in. Genomgående är att det mesta handlar om långsamma och mässande bitar men ändå med en pop-aura. Märks mycket att det vill ta sig in på listorna och slå och det känns överlag väldigt mycket so