2020-02-28

Trots många bra bokningar och en förkärlek till att åka till småstäder för konserter har jag inte, förrän nu, lyckats ta mig till Kontoret i Uddevalla. Från gatan sett ett ganska anonymt krypin mitt i ingenstans. Väl inne, efter en slingrande trappa, betalar vi i köket av lägenheten och knör oss sedan tillbaka genom kön in i det lilla rummet (som nu är utbyggt) där konserten ska vara och bänkar oss längs med väggen bredvid ett par som helt opretentiöst dukat upp en låda med olika frukter och en flaska vin. Något som av någon anledning får mig att tänka på Koloni. Det trycks in fler stolar och byggs på med rader av folk som tränger sig in i lokalen. Kort därefter går LOUISE LEMÓN på och börjar bygga upp ett långsamt och atmosfäriskt muller innan första låten, 'Appalacherna', räknas in.

Genomgående är att det mesta handlar om långsamma och mässande bitar men ändå med en pop-aura. Märks mycket att det vill ta sig in på listorna och slå och det känns överlag väldigt mycket som musik-skole-musiker. Det är liksom väldigt välsnickrat. Tror bestämt att det finns soul- eller rnb-vibbar där någonstans även om jag själv är närmast obevandrad i genrerna. För mig saknas tyngden och kanske främst mörkret som annars är väldigt lätt åtkomligt hos artister som CHELSEA WOLFE vilket LOUISE LEMÓN känns som en super-light version utav. En sak som jag tänkte på, och uppskattade mycket, var att gitarristen kunde skala ner sig själv och inte ta över. Även väldigt kaxigt att komma tillbaka för ett extranummer, för en sådan här liten publik, iklädd guldklänning och en stor och flådig krona. Hade önskat att varje småstad hade ett eget 'Kontoret'. Supergenuint, mysigt och fint ställe som jag tror vartenda kväll blir lite bättre utav att besöka.

2020-02-15

Det fanns två farhågor innan konserten - båda gällande lokalen. Den första att det skulle vara i trappan i foajén. Men den avhyste jag tidigt bort från skallen eftersom det hade varit helt befängt. Nästa var dock att det skulle vara en sittkonsert i lilla lokalen som när NEUTRAL med flera spelade där. Som tur var hade dom plockat bort samtliga stolar så den farhågan inlivades inte heller. Det gjorde det dessutom till ett alldeles ypperligt ställe och det borde helt klart arrangeras mer saker där. Självfallet en alldeles för lång parentes om vad som ska handla om BRAINBOMBS vilka levererades en extremt tjock ljudmatta med gitarr-oljud, repetitivt smattrande trummor, ännu mer monoton sång och ylande trumpet. Det är ibland så malande, men samtidigt så obehagligt och repetitivt, som att dom barbariserat krautrock. Det är alldeles för få band som fattar att det ibland räcker med ett djävla riff per låt. Ännu färre som fattar att en ljudmatta inte ska vara någon djävla glittrande post-rock-fis.

I vimlet gick det att urskilja att det var många tillresta till den här något sällsynta BRAINBOMBS-konserten från olika delar av Sverige och bland annat Holland och Danmark. Samtliga helt uppe i konserten under hela timman dom står på scen. Mot slutet av konserten går några glas sönder på kanten av scenen och spillrorna ligger kvar. Samtidigt som någon, eller några, i de främre leden fortsätter banka sina nävar in i golvet och i vad som verkar vara rakt in i glasskärvorna och ger blanka fan in det. På något sätt kan man väl se det som en talande bild för hur det låter om man så vill. Beteendet är dock som sig bör på en konsert av den här kalibern tänker jag. Det går inte att säga annat än att det här är noise-rock i sitt absoluta esse. Tror inte jag känner till något annat band som får mig att känna ett så stort obehag som just dessa. Vilket jag menar är något bra och som sagt unikt - en smutsig skatt.

Öppningsakten för kvällen var ALTAR OF FLIES som på något sätt växer i mina öron för varje gång. Även om det egentligen inte genomgått någon metamorfos från senast. Nu kände jag oavsett att det hämtat lite inspiration från PUCE MARY och kanske SEWER ELECTION men att det självklart gått igenom ALTAR OF FLIES egna process. Ett både långsamt, mullrigt, knastrigt och långsamt ljudexperiment som angränsar till att bli läskigt. Det är just i det sistnämnda, det läskiga, som jag tänker på PUCE MARY även om detta är mycket mer avskalat. Det blandas fältinspelningar, synth-knaster, klockspel och tapeloops. Mycket trevligt och väl passande innan huvudbandet. Tror jag gnällde på att det var längre än 20-25 minuter, men i efterhand känner jag att det förmodligen bara var för att jag måste få gnälla på saker. För även det här var riktigt, riktigt, bra.

2020-02-04

Har åtskilliga gånger försökt få se SKIN CARE efter att ha sett dom spela på Sekten. Dock har varje tillfälle gått i sank. Desto gladare kanske jag blev nu när deras sound mognat ännu mer och allt blivit så otroligt mycket mer sammanhållet. Det är NO JOY-dyrkan från start till slut. Drömpop- och shoegaze-influenserna som alla andra band i Göteborg påstår sig ha puttas enkelt åt sidan när den här kvartetten bjuder upp och visar hur det ska låta. Mumlig sång som är mixad långt bak, en distad och otydlig gitarrvägg och en rytmsektion som kompletterar perfekt. Det är också fina växlingar mellan tydliga, och enkla, gitarrmelodier och dom redan nämnda malande väggarna. Det finns också trevliga nickningar till SONIC YOUTH som helt klart går hem. Enda som jag kan gnälla på är att sångmelodierna vissa låtar emellan kan kännas något likartade. Hade velat ha någon mer variation. Men det är ju ett ganska indistinkt minus då sången som sagt är, och ska vara, långt bak i mixen. Läser ingen musikpress men förväntar mig att SKIN CARE hyllas överallt. Om dom inte gör det så kommer det helt klart bli allas snackis så snart dom släppt något. På gott och ont.

Om SONIC YOUTH och BLACK SABBATH skulle spela krautrock ihop hade det kanske låtit något sånär som dom bästa stunderna som TEKSTI-TV 666 visade på under kvällen. Ofta var det dock mycket poppigare och trallvänligare än så. Kanske som dom snällaste delarna av THE BEAR QUARTET eller liknande. Men det sistnämnda är förstås bara en väldigt vag beröringspunkt som hörs i vissa av gitarrmelodierna och absolut inget som definierar bandet. Det lättaste vore väl egentligen att säga att det är ett indiefierat NEU! som vuxit upp ur den finska myllan. Finsk rock gör sig nämligen helt klart påmind genom deras sound. Ibland kunde jag bli något trött på den vuxna lekstugan men samtidigt var det nog något många gillade. Dom visste ju hur dom skulle få med sig publiken. Även om många verkade vara helt främmande till konceptet "circle pit" som ena gitarristen en gång försökte frammana med en cirkulär rörelse med handen mot fronten av publiken. Utöver det bjöds det på en hel del "motorik" och främst i extranumret där trummisarna dessutom rakt av kopierade flera klassiska NEU!-fills till den välkända köra-bil-på-motorvägen-rytmen.