NEVER UNDERSTAND

Året 2019 har kantats av både roligheter och oroligheter som exempelvis nedan: ø Det dystra beskedet att Truckstop Alaska går i graven. ø Släppt en 7" med Hotet och kassetter med Ellen Ripley och Morning Moon på Never Understand Records. ø 128A har börjat ha spelningar igen. ø Showdown har arrangerat på Musikens Hus vilket något breddat vad som besöker Göteborg. ø Har kunnat komma loss på fler Woody West-gig. Men det är en väldigt kort sammanfattning av vad som hänt under året. Det viktigare är kanske alla band som spelat. Här följer den årliga, och alltid lika otroligt svår-komponerade, konsert-listan från Never Understand från allra bäst till tioende bäst 2019. 1 - RARING. Minns att vi sprang i duggregnet för att hinna i tid och missade som tur var bara några minuter. Helt klockren pop från början till slut - både på skiva och live. När dom stod på scen fanns den där extra gnistan och den borde tändt vartenda hjärta på plats. Längtar otroligt mycket efter

Med en klämtande klocka och en samplad kör öppnar MORTUUS sitt set. Harvar sedan på i en slö fyrtakt och när man tror att det ska braka loss bjuds man istället på ännu mer fyrtakts-släp. En skenmanöver som tyvärr verkar vara genomgående genom hela spelningen. Visst, det bjuds på dubbeltramp ett par gånger, men tyvärr aldrig någon blastbeat. De oinspirerade trummorna resulterar i att varje riff och varje låt känns som den förra. Inte på grund av avsaknaden av entaktsrens, utan för att trumkompen helt saknar variation. Det är faktiskt först efteråt, när jag tar en närmre lyssning på senaste skivan, som jag inser att det är likadant där och att jag aldrig tänkt på det i just det sammanhanget. Det inspelade funkade med andra ord bättre för mig än här på scen där jag bara upplever det som ett slött och ganska slarvigt malande. SARGEIST öppnar också med en förinspelad historia, vandrar andaktsfullt in på scenen iförda kåpor och vokalisten bär på en rökelsebrännare som osar av rökelse so

Öppningsbandet, ELLEN RIPLEY, är det bandet jag är mest peppad på just nu i Göteborg. Extra mycket då det numer är en kvartett istället för en trio vilket innebär att dom inte behöver växla av varandra på synthen utan att den är med hela tiden. Gillar deras egna beskrivning som "krautig anarkistrock" och dom bjuder på både driv och gung. Grymma, vandrande, basslingor, helt fantastiska trummor, effektdränkt gitarr och en tjock synth-matta. Dock kändes ljudet stundtals något vacklande på grund av lite ojämna nivåer där synthen helt tog överhand i ljudbilden plus en trasig sladd eller liknande som gjorde att det uppstod lite störande skrap- och sprak-ljud då och då. ELLEN RIPLEY bjuder in till brott och det är sannerligen ett erbjudande man varken kan eller vill tacka nej till. En sällan starkt lysande stjärna på en annars ack så mörk Göteborgs-himmel. Det känns som att konserterna med SORK är något färre nu än för ett tag sedan. Mycket möjligt att jag bara varit tvungen att

Utan att jag ser någon nödvändighet i att hymla med det så var det via True Detective jag upptäckte LERA LYNN. Självklart hoppades jag också på att kvällen på Pustervik skulle gå i samma nattsvarta och deppiga stämning som i seriens barlokal men visste också att det med stor sannolikhet skulle stanna vid just en förhoppning. Ett plus var dock att det var på lilla scenen och dessutom som en duo och inte med fullt kompband. Duon, LERA LYNN & TODD LOMBARDO, fungerade dessutom ovanligt bra där de två växlade instrument lite beroende på vad som behövdes för stunden. På ett såpass långt och gediget set på över en timma så hann dom igenom allt man kunde önska sig; en blandning av nya och gamla klassiker, en purfärsk ny singel och så bjöds det även på en oväntad cover på 'Black Hole Sun' av SOUNDGARDEN. Bland myllret av låtar fanns så klart även favoriterna 'My Least Favorite Life', 'Breakdown' (med sin perfekt skavande ackordföljd) och en ny favorit från en gamma

Första bandet jag hann in till på Levande Begravds bolags-kväll var danska NO NOSE. När det är som dummast och bäst påminner det något som COP CITY/CHILL PILLARS. Skev och bastardiserad rockmusik med synthar. Vill man kan man säkert höra något av BLACK BUG däri också, men det var alldeles för länge sedan jag lyssnade på dom. Känns som att dom har stor experimentlusta och nära till att slänga in disharmonier. Säkerligen också en slags "anything goes"-attityd när dom gör låtar. Hade behövt vara på ett helt annat humör för att uppskatta det tyvärr. Tror det är något genomgående för hela kvällen egentligen. Men gick på det lilla inspelade jag tidigare hört så köpte ändå en kassett. Nästa danska band var TAZER som ibland känns som en punkig oäkting till URAN som oinbjudet och onyktert kommit och hälsat på i Göteborg...till släktens förtret. Framtidsglasögon, synthar, rök och pannlampor. Något enklare att ta till sig än NO NOSE då TAZER var mångt och mycket rakare. Röken ligger k