2019-12-04

Mycket post-punk bygger, för min del, på bra basgångar. Just bra basgångar är som tur något som amerikanska PRIESTS har i överflöd. Sen att i princip alla i hela bandet känns som perfekta frontpersoner gör det inte sämre. Utagerande vokalister (dom växlar ett par gånger mellan att sitta på trumpallen och hålla i micken), kantig cowboy-gitarrist och basen som vi redan har hyllat. Det är genomgående både punkigt och halv-skevt. Sången sitter felfritt och trummorna driver på i bakgrunden. Det finns liksom inget dåligt med varken låtarna eller själva framträdandet. Kanske att allt sitter lite för bra. Att man vill ha lite famlande ovisshet och felsteg. Men för att få in ett litet gnäll så var det förstås synd att spelningen inföll med exakt samma hålltider som den grymma bokningen med AGRIMONIA och HEAVY BLEEDING på Abyss. Något som utan tvekan gjorde att flera som skulle gått till Musikens Hus uteblev. Men man kan inte få allt. Egentligen ska man som sagt vara glad att det finns så många spelningar (en vardag!) att man måste välja. Så jag säger förstås "Tack!" istället för "Fy!".

Ett vidare tack går självklart till förbandet BEVERLY KILLS som med stora kliv gått från klarhet till klarhet. Från att vara något oslipade för något år sedan till att nu vara ett av Göteborgs främsta indie-band som lätt hade passat in i Luxury-katalogen. Fast det var inte svårt att höra för ett tag sen att det skulle bli så heller. Men nu när den där vacklande trubbigheten är borta kan jag nästan sakna den. Men det är fan inget jag ska missunna dom. De få småsakerna jag någon gång tidigare påpekat är borta. Det som däremot kvarstår är drivet och att dom fått in sådan scenvana som dom har nu är inte så konstigt med tanke på att dom verkar spela minst varannan helg. Det medför så klart också att vissa tidigare felspel och missar inte längre uppstår. BEVERLY KILLS känns numer helt självklara. Indie-facklan har lämnats över och dom kommer säkerligen bära på den ett bra tag till.

2019-12-02

Att se TREPANERINGSRITUALEN känns som att hamna i fem tortyrscener samtidigt. Det är ständigt en väldigt filmisk stämning. Just genom att det, trots väldigt små medel, är väldigt grafiskt. Grafiskt kanske är fel ord och jag kanske snarare ska säga att det är estetiskt genomtänkt. Att karaktären känns väldigt påtaglig och riktig. Dessutom är allt så nedsvärtat med ond bråd död. Varken musiken, eller uppenbarelsen TREPANERINGSRITUALEN, är något man gärna vill vakna upp till. Det är konstant mättat med mörker, ondska, skog, rök och träsk. Tycker det sammantaget känns som ett bra förkroppsligande av att vara i en bödels bultande samvete då den genomlider alla sina tidigare avrättningar och vet att sin egna dag snart ska komma. Även om det inte är särskilt likt PUCE MARY kan jag tycka att där den danska artisten rör sig i ett slags oidentifierbart intet så är TREPANERINGSRITUALEN lika skrämmande fast istället fastnaglat just i ens egna psyke. Här finns det också mer monotona och militäriska rytmer. På grund av det ville jag någon gång greppa efter mästerverket 'The Black Flag Hoisted' av MILITIA. Så på något sätt kanske man kan säga att det hela landar någonstans i mitten mellan PUCE MARY, MILITIA och en träskig THE TEXAS CHAINSAW MASSACRE. Extra plus för det lilla man fick höra av en mungiga som var en ingrediens till att det lättare kunde placeras i en slags svensk kontext. Ju närmre något är, desto mer skrämmande är det.

Förbandet STREET SECTS var däremot något som verkligen inte imponerade trots frontpersonens ihärdiga farande på och nedanför scenen. Energin i den personen bidrog dock till att det faktiskt tog ett tag att inse att det var två personer i bandet. Oftare kändes det mer som techno än industri även om man kunde höra tydliga influenser från 80- och 90talets SKINNY PUPPY och FRONTLINE ASSEMBLY. Främst märkbart i de många bra samplingarna. Så visst har STREET SECTS pluggat på och försöker väl ta vissa komponenter från gamla genrer in i 2010-talet. Sen att det inte biter på mig är kanske inte jättekonstigt när jag känner mig rätt nöjd med det gamla. Ett plus var helt klart den överdrivna mängden rök och mestadels nedsläckta ljussättningen. I och med att resterande publik inte heller verkade gå igång på det så kändes det till slut mer som ett tamt lågstadiedisko än en tuff klubbspelning. Att spexa med en peruk gjorde väl också sitt till den stämningen. Spex är nog det sista jag önskar mig.