Death Disco Productions (Musikens Hus): Valkyrja, Sargeist & Mortuus

Med en klämtande klocka och en samplad kör öppnar MORTUUS sitt set. Harvar sedan på i en slö fyrtakt och när man tror att det ska braka loss bjuds man istället på ännu mer fyrtakts-släp. En skenmanöver som tyvärr verkar vara genomgående genom hela spelningen. Visst, det bjuds på dubbeltramp ett par gånger, men tyvärr aldrig någon blastbeat. De oinspirerade trummorna resulterar i att varje riff och varje låt känns som den förra. Inte på grund av avsaknaden av entaktsrens, utan för att trumkompen helt saknar variation. Det är faktiskt först efteråt, när jag tar en närmre lyssning på senaste skivan, som jag inser att det är likadant där och att jag aldrig tänkt på det i just det sammanhanget. Det inspelade funkade med andra ord bättre för mig än här på scen där jag bara upplever det som ett slött och ganska slarvigt malande.

SARGEIST öppnar också med en förinspelad historia, vandrar andaktsfullt in på scenen iförda kåpor och vokalisten bär på en rökelsebrännare som osar av rökelse som tyvärr påminner mer om tonårsrum än ond bråd död. Fast Nag Champa kanske har annekterats av black metal-scenen - vad vet jag? Dom stora benknotorna runt halsen väger dock upp det och det känns som någon form av dödspräst. Hur som helst känner jag snabbt att det här i alla fall kommer bli roligare att se på och när det direkt bjuds på blastbeat så spetsas även öronen. Ena gitarristen ser verkligen död och återupplivad ut. Både sången och trummorna känns då och då något punkinspirerade - på gott och ont. Som en total kontrast till MORTUUS så var detta något jag stängde av när jag lyssnade på det inspelat, men live var det helt klart sevärt. Gitarr-riffen kanske inte alltid var de bästa och där övertrumfade absolut MORTUUS deras finska kamrater. Man kan se det som att det MORTUUS saknade i arrangemang fanns här, men att riffen fanns i större utsträckning i första bandet. Det absolut tråkigaste var dock den ignoranta och pissiga publiken som konstant skrek dom två-tre orden dom kunde på finska.

Redan från den korta line-checken kändes VALKYRJA, med sin väldigt WATAIN-inspirerade black-metal, bättre än tidigare två band. Något som den skickliga batteristen bidrar mycket till (även om Fenriz hade klagat på Hello Kitty-bitarna). När jag förut ställde MORTUUS och SARGEISTS riffande och arrangemang mot varandra så har VALKYRJA utan tvekan slipat på båda delarna. Det är ständigt väldigt dynamiskt utan tappa varken fart eller tyngd. Det känns verkligen som att det är i helt rätt tempo rakt igenom. Visst, något lökiga metal-hjälte-gitarrsolon glider in några gånger ger lite minus, men dom är tack och lov ganska långt i bakgrunden så jag slipper störas av dom för mycket. Egentligen passar dom väl in ganska bra men är för inskolad i att det bara ska vara mölj. Det enda riktiga minuset är egentligen deras 1-2 låtar för långa set. Något som känns av extra tydligt när det är snarlika band i samma genre en hel kväll. VALKYRJA var dock utan tvekan höjdpunkten även om uppmärksamheten dippade något mot slutet.