NEVER UNDERSTAND

När LAS FURIAS började tänkte jag att det lät som någon form av surfrock som lyssnat nästan lite för mycket på DEAD KENNEDYS. Om det nu går att lyssna för mycket på dom. När dom en tredjedel in i setet river av en DK-klassiker bekräftar dom den inspirationen med råge. Men även om det fanns en del svaj i början så trappades surfen av för varje minut längre in i setet dom kom. Därtill så späddes det rockiga/punkiga på och till slut är det surfiga, som fanns i början, som bortblåst och det låter mycket mer RAMONES än LA LUZ. Även om DER FLUCH absolut inte var först med riffet så fanns det även en låt som näst intill var ett plagiat på dom. Fast på spanska. Det var mycket bra. Det är sådana här band jag är så djävla glad över att jag inte lyssnar på i förväg utan låter mig själv "upptäcka" live. Fokuset låg aldrig på ett specifikt instrument utan det var fan både bra bas-slingor, gnissliga gitarr-riff, snygga trummor och catchiga sångmelodier. Allt klaffade och var väl ihopsytt

Spelningen öppnar på samma sätt som POWER FACE senaste släpp där en Blade Runner-influerad synth puttrar på i nära en minut innan det fullständigt brakar loss. Sången får mig att tänka på diverse namnlösa hårdrocks-band. Det är nog främst det, och visst hårdrocks-tugg på gitarren, som får mig att vilja putta in det i ett crossover-fack. Inte riktigt lika "tuffa" som D.R.I. men bättre än LOWEST CREATURE kan man väl säga. Ett annat sätt att se på det är att det är hardcore med både bra låtar och arrangemang. Det är inte enbart gamla riff som är staplade på varandra utan det verkar finnas någon slags tanke och uppbyggnad bakom. Dom vet helt enkelt hur man bygger en låt. Att dom dessutom har en bassist som vet hur man lirar bas och lägger goa bas-slingor ger det hela en ännu starkare grund. Men trots det så var det tyvärr på tok för stark volym på just basen. Så det är väl just ljudet som är det enda som drar ner betyget för kvällen. Önskar att jag hade mer att skriva om det hela

Farsot slår upp portarna på Bengans Fik för att ställa till med årets första punkspelning i Göteborg. Ett ställe som flera gånger tidigare plågats av något dåligt ljud men som nu på det senaste verkligen ryckt upp sig och är lätt en favorit bland annat tack vare det lilla trånga utrymmet. Öppnande bandet, HEAVY BLEEDING, är nog de flesta som varit här inne bekanta med sedan tidigare. Långsam och skitig metalinfluerad mörkerpunk med ett par slängar av d-takt ibland. Riktigt bra som vanligt. Det blev bara foton denna gången, men videor finns sedan tidigare för de intresserade. Huvudakten var Uppsala-kvartetten ROTTEN MIND som tyvärr däremot inte varit med på bloggen tidigare. Trots flertalet visiter i Göteborg. Riktigt bra och medryckande. Gillar man HURULAS sång kan man helt klart hitta många likheter i det avseendet vad det gäller ROTTEN MIND. Steget är heller inte långt från MASSHYSTERI även om det till ännu större del liknar tidigare UMEÅ-band där THE VICIOUS är det främsta exempl

2018 har inte varit lika fullsmackat med konserter. Av flera anledningar. Men en som jag speciellt vill fortsätta att belysa är just Göteborg stads motverkan mot fri kultur. Den slår fortfarande hårt. Tittar man på listan här ser man också att de flesta konserterna inte heller hålls på "de vanliga" ställena eller att det är av arrangörer lite i periferin. Men så är det. Hoppas på bättre klimat 2019, att allt löser sig för Truckstop Alaska och Plan B. Att 128:an hittar ett nytt ställe eller att det helt enkelt löser sig på något vis. Att Skjulet får vara ifred. Och så vidare och så vidare. Nu ska jag sluta gnälla och istället vältra mig i det som faktiskt hänt och som varit bäst. Här är Never Understand-bloggens top 10 över (filmade) konserter 2018! Vilka var era favoriter i år? 1. Illmara - 128an. Riktigt rå och brutal black metal av den gamla skolan. Vi snackar sprutande blod, tända ljus och ritualer. Extremt bra. 2. Mattias Alkberg - Majas Vid Havet. Den bästa k

Om FOO FIGHTERS var punkigare och någonsin hade haft något driv eller en uns själ. Då hade dom kanske låtit som BOTTLECAP. Det är med andra ord mestadels skrikig och svettig rock med mer än bara ett par tår inne i punken. Något som bevisas i deras extranummer som är en BLACK FLAG-cover. Dock är det troligare att se dom spela på Sticky Fingers än på 128an. Både med tanke på hur dom låter och även på deras förmodade ambitionsnivå. Väldigt samspelt trio med trummor som slår hårdare än ett ånglok i fejset och som inte verkar missa ett enda slag. Riff som studsas mellan varandra och alla vanliga ingredienser som behövs i den här typen av band. Ett tag stod ett litet barn på andra sidan glaset och stirrade storögt på just batteristen och började efter ett tag dansa. Hoppas det födde en musikerdröm. Det var från början till slut väldigt sammanhängande utan avstickare för långt från konceptet vilket kändes gött. Att dom verkligen vet formen på vad dom vill göra. Men ibland kändes det som a

BEVERLY KILLS skulle vara förband till det ganska färska Göteborgs-bandet KOLLAPSE med medlemmar från TYRED EYES. Utannonserat som post-punk och fått lovord från både ena och andra hållet. Klart man var intresserad av det här upplägget! BEVERLY KILLS lät jag dock bli att filma denna gången eftersom det blivit så många gånger det senaste. Det finns ändå videor på dom i bloggen om man söker. Hur som haver - över till KOLLAPSE. En kvartett med trummor, bas, två gitarrer, en synth och växelsång. Trummorna driver på med mycket markeringar och sällan, kanske aldrig, någon rakt 4-takt. Sången är mestadels skrikig och emotionell. Blandade finstämda gitarrslingor med något tillbakahållna explosioner. Någon gång finns det någon SONIC YOUTH-vibb där, men den försvinner snabbt. Basen fick jag aldrig något riktigt intryck av, men den finns väl där och gör sitt jobb. Men det är sällan den kliver fram och driver det hela. Även om "post-punk" är en tämligen bred genre med en rad olika uttr

Det är med viss osäkerhet jag beger mig ut. CIRCUIT DES YEUX, som jag precis upptäckt någon vecka tidigare, skulle kunna uppträda både med enbart 2 instrument eller med en hel orkester på 20. Låtarna hade passat i båda former. Men kan förstås också falla platt från hur det låter på skiva. Jag hoppas självklart att så inte ska vara fallet. Det visar sig vara en konstellation av fyra personer som, förutom frontpersonen som sjunger och spelar gitarr, handhar trummor, stråke, bas och en synth. Setet öppnar med 'Brainshift" som enbart består av, en nästan drönande, orgel och närmast magisk sång. Redan här visar rysningarna vilken belöning det var att man chansade på att gå. I flera låtar, där just öppningslåten är en av dom, kan man verkligen höra influensen från ANTONY AND THE JOHNSONS, och kanske lite NICO, på sången. Om jag förstått diverse intervjuer rätt så har de skrivit musiken tillsammans även om vokalisten/gitarristen är den drivande kraften bakom allt. Detta märks utan