2019-01-31

När LAS FURIAS började tänkte jag att det lät som någon form av surfrock som lyssnat nästan lite för mycket på DEAD KENNEDYS. Om det nu går att lyssna för mycket på dom. När dom en tredjedel in i setet river av en DK-klassiker bekräftar dom den inspirationen med råge. Men även om det fanns en del svaj i början så trappades surfen av för varje minut längre in i setet dom kom. Därtill så späddes det rockiga/punkiga på och till slut är det surfiga, som fanns i början, som bortblåst och det låter mycket mer RAMONES än LA LUZ. Även om DER FLUCH absolut inte var först med riffet så fanns det även en låt som näst intill var ett plagiat på dom. Fast på spanska. Det var mycket bra. Det är sådana här band jag är så djävla glad över att jag inte lyssnar på i förväg utan låter mig själv "upptäcka" live. Fokuset låg aldrig på ett specifikt instrument utan det var fan både bra bas-slingor, gnissliga gitarr-riff, snygga trummor och catchiga sångmelodier. Allt klaffade och var väl ihopsytt. Förutom några enstaka lite långsammare rock-dängor så är det dessutom fullt ös. "En tät, actionpackad, rockspelning. Inte en död sekund" som det hade låtit på TV ett par decennier sedan. Som en extra krydda bjuds det på ännu en odödlig klassiker mot slutet som nog får vartenda person i publiken att sjunga med. Det finns inget annat att säga än "¡Otra!".

Skåne-bördiga THE OHNOS gästade LAS FURIAS på några datum denna turné. Dom som var på senaste upplagan av Banned In GBG visste vad som väntade - riktigt ösig rock som får en att tänka tillbaka till 90-talet. Speciellt den svenska rocken under den perioden. Med det får man, som en pizzasallad till pizzan, kompletterande rock-moves i synkronicitet. Det blir som en komplett måltid. Utan att bli för mycket. Det är en extremt bra upp-parning med huvudbandet då båda rör sig i väldigt snarlika territorier men är tillräckligt särskilda för att man inte ska bli trött på samma visa. Kvällens båda band spelar med en sådan kaxighet och självklarhet som många band idag saknar. Det känns därför som en frisk fläkt fastän det inte är särskilt nyskapande. Men vem fan behöver något nytt när man kan få lite rock'n'roll!? Även om det var ett kärt återseende så saknade det lite av energin som fanns i somras och ljudet var inte heller optimalt. Men trots det så var lägsta nivån så klart väldigt hög. Speciellt då dom hade med sig en ordvits i bagaget denna gång. Det här är en turné som behöver göras igen och göras längre än bara ett par dagar. Jag säger det här också: "En gång till!".

2019-01-20

Spelningen öppnar på samma sätt som POWER FACE senaste släpp där en Blade Runner-influerad synth puttrar på i nära en minut innan det fullständigt brakar loss. Sången får mig att tänka på diverse namnlösa hårdrocks-band. Det är nog främst det, och visst hårdrocks-tugg på gitarren, som får mig att vilja putta in det i ett crossover-fack. Inte riktigt lika "tuffa" som D.R.I. men bättre än LOWEST CREATURE kan man väl säga. Ett annat sätt att se på det är att det är hardcore med både bra låtar och arrangemang. Det är inte enbart gamla riff som är staplade på varandra utan det verkar finnas någon slags tanke och uppbyggnad bakom. Dom vet helt enkelt hur man bygger en låt. Att dom dessutom har en bassist som vet hur man lirar bas och lägger goa bas-slingor ger det hela en ännu starkare grund. Men trots det så var det tyvärr på tok för stark volym på just basen. Så det är väl just ljudet som är det enda som drar ner betyget för kvällen. Önskar att jag hade mer att skriva om det hela, men samtidigt kanske det inte behövs särskilt mycket mer än så. Det är kompetent, ösig och samtidigt svängig hardcore.

2019-01-15

Farsot slår upp portarna på Bengans Fik för att ställa till med årets första punkspelning i Göteborg. Ett ställe som flera gånger tidigare plågats av något dåligt ljud men som nu på det senaste verkligen ryckt upp sig och är lätt en favorit bland annat tack vare det lilla trånga utrymmet. Öppnande bandet, HEAVY BLEEDING, är nog de flesta som varit här inne bekanta med sedan tidigare. Långsam och skitig metalinfluerad mörkerpunk med ett par slängar av d-takt ibland. Riktigt bra som vanligt. Det blev bara foton denna gången, men videor finns sedan tidigare för de intresserade.

Huvudakten var Uppsala-kvartetten ROTTEN MIND som tyvärr däremot inte varit med på bloggen tidigare. Trots flertalet visiter i Göteborg. Riktigt bra och medryckande. Gillar man HURULAS sång kan man helt klart hitta många likheter i det avseendet vad det gäller ROTTEN MIND. Steget är heller inte långt från MASSHYSTERI även om det till ännu större del liknar tidigare UMEÅ-band där THE VICIOUS är det främsta exemplet. Med andra ord hämtar de större delen av sin inspiration från svenska band som i sin tur hämtat det mesta från gamla amerikanska punkrockare. För att få lite Göteborgsanknytning vill jag påstå att man även kan höra lite Del III-osande melodier ibland även om de tillhör två genrer som är stora steg från varandra. Dom är heller inte rädda för att slänga in den klassiska post-punk-disco-trumman i ett par låtar. Någon gång tänker jag även att detta kunde vara ett substitut till SVART KATT om man inte tycker att dom har tillräckligt många, eller långa, låtar. Men det är inte riktigt lika deppigt och snäppet drivigare. Ännu mer hytta med näven och dumt sjunga med.

Nu känns det som att den här texten blir en enda lång referens-kavalkad, men det får vara ok för den här starten av året. För något som jag själv inte snappade upp förrän det påpekades av en kamrat var att det fanns influenser av STREBERS. När jag väl lyssnade efter det kunde jag absolut höra det, men som sagt inte förrän jag puttats in i dom tankarna först. Tycker visserligen att STREBERS för det mesta är helt värdelöst, men här förvaltades väl just dom bitarna något bättre. Det behövs nog inte många hjärnceller för att uppskatta ROTTEN MIND och inte heller för att räkna ut att detta var en helt klockren första spelning för året.

2019-01-13

2018 har inte varit lika fullsmackat med konserter. Av flera anledningar. Men en som jag speciellt vill fortsätta att belysa är just Göteborg stads motverkan mot fri kultur. Den slår fortfarande hårt. Tittar man på listan här ser man också att de flesta konserterna inte heller hålls på "de vanliga" ställena eller att det är av arrangörer lite i periferin. Men så är det. Hoppas på bättre klimat 2019, att allt löser sig för Truckstop Alaska och Plan B. Att 128:an hittar ett nytt ställe eller att det helt enkelt löser sig på något vis. Att Skjulet får vara ifred. Och så vidare och så vidare. Nu ska jag sluta gnälla och istället vältra mig i det som faktiskt hänt och som varit bäst. Här är Never Understand-bloggens top 10 över (filmade) konserter 2018! Vilka var era favoriter i år?



1. Illmara - 128an. Riktigt rå och brutal black metal av den gamla skolan. Vi snackar sprutande blod, tända ljus och ritualer. Extremt bra.



2. Mattias Alkberg - Majas Vid Havet. Den bästa konserten jag sett med Mattias Alkberg. Väldigt fint ställe och bra roadtrip. Önskar fler spelningar där kommande sommar!



3. Hot Snakes - Pustervik. Gamla i gemet. Behöver knappt öppna ögonen för att leverera högkvalitativ rock. Även om det är bitarna från deras äldre skivor som är de bästa så blir inte heller det nya trött. Men då dom har tre fullängdare att fritt plocka hits från är det inte så svårt att få till en bra setlist.



4. Circuit Des Yeux - Folk. Ett ord som ofta får mig att rygga tillbaka är "magisk". Men detta var just magiskt.



5. Nej - Banned in GBG. Det går inte att värja sig för den tyngden och sorgen. Fruktansvärt bra band både på skiva och live.



6. Vidro - TTHC. Riktigt bra, och lite skev, hardcore. En av höjdpunkterna på årets TTHC.



7. Protomartyr - Mejeriet. Äntligen en Sverige-spelning! Tyvärr några år för sent. Men fortfarande väldigt bra. Trevlig roadtrip ner till Lund. Tyvek, som också spelade, hade hamnat över Protomartyr på den här listan om jag filmat dom.



8. Mörkt Moln - Feedback. Dom har varit med på listan förut och det håller utan tvekan än. Några av Göteborgs finest.



9. Desire and Her Drunks - Farsot. Det räcker inte med att Hotet leverar, utan nu ska vi ha dom här att hålla koll på också. Riktigt bra!



10. Avfall - Banned in GBG. Något av en överraskning att dessa dök upp i Göteborg. Bra post-punk.



Det är egentligen bara dom få översta som jag är helt säker på. Sedan ligger ribban så djääävla högt. Vill man bara ha en top 10 så kan man låtsas som att jag spelat efter reglerna. Som att videorna jag länkar efter den här paragrafen inte alls finns med på listan. Gillar att följa vedertagna format, men nu är det fan helt omöjligt. God fortsättning och hoppas 2019 bjuder på många grymma konserter!



11. Gorilla Angreb - Banned in GBG. Det var som sagt nära att dom inte kom med, men jag har svårt att värja mig. Det var riktigt bra! Även om jag vid hemkomst märkte att jag fått fel tshirt av dom i merchen.



12. Räzerhex - Studio HPKSM. Riktigt grymt band. Sett alldeles för lite av det här gänget.

2019-01-11

Om FOO FIGHTERS var punkigare och någonsin hade haft något driv eller en uns själ. Då hade dom kanske låtit som BOTTLECAP. Det är med andra ord mestadels skrikig och svettig rock med mer än bara ett par tår inne i punken. Något som bevisas i deras extranummer som är en BLACK FLAG-cover. Dock är det troligare att se dom spela på Sticky Fingers än på 128an. Både med tanke på hur dom låter och även på deras förmodade ambitionsnivå. Väldigt samspelt trio med trummor som slår hårdare än ett ånglok i fejset och som inte verkar missa ett enda slag. Riff som studsas mellan varandra och alla vanliga ingredienser som behövs i den här typen av band. Ett tag stod ett litet barn på andra sidan glaset och stirrade storögt på just batteristen och började efter ett tag dansa. Hoppas det födde en musikerdröm.

Det var från början till slut väldigt sammanhängande utan avstickare för långt från konceptet vilket kändes gött. Att dom verkligen vet formen på vad dom vill göra. Men ibland kändes det som att det fanns mer attityd än faktisk substans. Men det är förmodligen något jag tycker eftersom jag själv lutar mig mer på punken än på rocken. Så det är helt meningslöst av mig att ens skriva. Det var utan tvekan en riktigt bra konsert och platsen gjorde även sitt för att förhöja upplevelsen. Hade önskat mig fler spelningar på pub-golv. Men det lär inte hända på King's Head igen.

2019-01-10

BEVERLY KILLS skulle vara förband till det ganska färska Göteborgs-bandet KOLLAPSE med medlemmar från TYRED EYES. Utannonserat som post-punk och fått lovord från både ena och andra hållet. Klart man var intresserad av det här upplägget! BEVERLY KILLS lät jag dock bli att filma denna gången eftersom det blivit så många gånger det senaste. Det finns ändå videor på dom i bloggen om man söker. Hur som haver - över till KOLLAPSE. En kvartett med trummor, bas, två gitarrer, en synth och växelsång. Trummorna driver på med mycket markeringar och sällan, kanske aldrig, någon rakt 4-takt. Sången är mestadels skrikig och emotionell. Blandade finstämda gitarrslingor med något tillbakahållna explosioner. Någon gång finns det någon SONIC YOUTH-vibb där, men den försvinner snabbt. Basen fick jag aldrig något riktigt intryck av, men den finns väl där och gör sitt jobb. Men det är sällan den kliver fram och driver det hela.

Även om "post-punk" är en tämligen bred genre med en rad olika uttryck och definitioner så har jag svårt att knyta KOLLAPSE till den beteckningen. I ärlighetens namn så skulle jag nog snarare klassa in det här gänget i något slags post-hardcore-fack eller till och med någon variant av emo/screamo utan att dom tar hela steget in i någon av (de nära besläktade) genrerna. Hade det faktiskt varit renodlad screamo hade jag med största sannolikhet vänt på klacken och gått därifrån. Men särskilt bra tyckte jag heller inte det här var. Kompetent? Absolut. Min kopp te? Nej. Post-punk? Icke.

I mitten av kvällen bjöd ALTAY'S ELECTRIC FREEDOM på mjuk och svävande rock med psykvibbar. Skulle dom vara en årstid hade det varit "sommar" och dom hade definitivt spelat på Nefertiti när WWDIS hade sina sommartorsdagar där. Men det är just så enkelt och svävande att det känns ganska...tamt. Skulle kunna, och borde nog vara, förband till GRAVEYARD och hade säkerligen då fått sitt stora bryt. I bakgrunden till den här mjuka, GRATEFUL DEAD-osande, gitarr-rocken med dubbel sång ligger en oscillerande orgel och försöker lyfta upp det att bli intressantare än vad det är. Det är precis som KOLLAPSE skickliga musiker inblandade. Men vilken gitarrgud (eller vilket instrument det kan gälla) man än är så spelar det inte så stor roll för mig. Ibland kan någon som spelat gitarr i en vecka få fram något som både är bättre och intressantare än någon som harvat på i 30 år. Oftare är det nog exakt så det faktiskt är. Men så är det väl om man är en dum punkare. Men jag kan absolut förstå att den här typen av musik går hem hos vissa. Tyvärr får den helst inte ens komma in i min trappuppgång. Känner mig helt klart snuvad på konfekten med tanke på användandet av modeordet "post-punk" i beskrivningen av eventet men det var ju i alla fall ett bra band under kvällen. Som dock inte filmades.

2019-01-09

Det är med viss osäkerhet jag beger mig ut. CIRCUIT DES YEUX, som jag precis upptäckt någon vecka tidigare, skulle kunna uppträda både med enbart 2 instrument eller med en hel orkester på 20. Låtarna hade passat i båda former. Men kan förstås också falla platt från hur det låter på skiva. Jag hoppas självklart att så inte ska vara fallet. Det visar sig vara en konstellation av fyra personer som, förutom frontpersonen som sjunger och spelar gitarr, handhar trummor, stråke, bas och en synth. Setet öppnar med 'Brainshift" som enbart består av, en nästan drönande, orgel och närmast magisk sång. Redan här visar rysningarna vilken belöning det var att man chansade på att gå. I flera låtar, där just öppningslåten är en av dom, kan man verkligen höra influensen från ANTONY AND THE JOHNSONS, och kanske lite NICO, på sången. Om jag förstått diverse intervjuer rätt så har de skrivit musiken tillsammans även om vokalisten/gitarristen är den drivande kraften bakom allt. Detta märks utan tvekan då det inte känns som ett band som enbart kompar lite oengagerat - allt sitter precis där det ska. Det är stundtals ödesmättat men ändå vackert. Riktigt bra driv och snygga trummor utan att ta för mycket plats när det inte behövs. Basisten håller sig i sitt hörn och varvar mellan basslingor och att spela orgel. Fiolen finns även där ganska svävande och stämningsskapande. Allt detta utan att bli någon trôlig djävla post-rock. När det är som bäst har det snarare mer influenser från NICK CAVE AND THE BAD SEEDS domedagspredikande stunder som till exempel 'Tupelo' och 'Mercy Seat'. I en enstaka annan låt kommer trummisen in i en bastardiserad form av 'motorik' tillsammans med en repetetiv och enkel bas. Men resterande instrumentation flyter inte iväg vilket gör att det fortsatt känns på sin plats i CIRCUIT DES YEUX ljudbild. Extremt bra spelning på en av Göteborgs mest underskattade scener.

Koloni-favoriten MAG som tidigare förgyllt Göteborgs-scenen med SURPLUS PEOPLE och, som här, fortsatt på egen hand och utöver det även burit vidare fanan med det alldeles briljanta SORK. De som lyssnat något på de andra sammansättningarna kommer snabbt känna igen megafonen (och sången) som även här har en tydlig plats. Generellt sett skulle jag nog säga att musiken här är aningen mer skruvad med skeva ljud och loopar. Den basiga grundloopen i första biten får mig till exempel att tänka på någon mörk fabrik som ändlöst pumpar ut avgaser och skräp i ett pixligt gammalt dator-spel. Det är ofta lite fult - och det gillar jag. Distade synthslingor, trombon och en stark sång. Är man som sagt bekant med de andra banden så kan man lätt säga att det i mångt och mycket rör sig i samma värld. Men det är inte så konstigt med tanke på vilken stark scenpersonlighet MAG är.

Hade förhoppningar på LAUGHING EYE då det är samma person som sitter bakom trummorna hos TRÄDEN. Tyvärr räckte det inte särskilt långt för min del. Stundtals lite drönigt medelst olika instrument som cello och klaviatur. Ofta känslan av "box med lustiga ljud" där många av ljuden är förinspelade och spelas upp via en dator. Mycket organiska ljud som vatten, vind och diverse djur- och fågelläten. Det är som bäst när det plockar, och bastardiserar, bitar ur saker som känns som tv-spel eller barnprogram. Även mot slutet när det rör sig mer mot någon form av psykrock som inte är helt långt bort från exempelvis BO HANSSON eller varför inte just vad TRÄDEN sysslar med. Framträdandet ackompanjerades dock av en fantastisk bildserie utav Matt Furie (personen som bland annat ritat Pepe the Frog). Det tråkiga med detta är dock att detta överglänste själva musiken som borde varit det största fokuset...och att det heller aldrig känns som att det riktigt passar samman. Dock har jag hört flera tycka att det var en av dom bästa konserterna i år. Så om man ofta inte håller med om mitt omdöme är det nog en klok idé att ändå ta sig en lyssning.