onsdag 11 september 2019

Mellan gångerna jag sett THE WARLOCKS har det gått från att få en massiv godisskål av Bobby att skicka runt i publiken och sedan ligga och spy utanför pissoaren (Sticky Fingers 2003), till ett hav av rök och icke-existent publik-kontakt (på det bra sättet) på Jazzhuset 2015, till nuvarande super-charmiga och publikfriande hitmaskiner på Musikens Hus. Det är till och med för snällt gentemot publiken då knappt någon ens går fram till scenkanten. Inte ens vid uppmaningen att dansa loss till ultra-dumma, och stökiga, 'Caveman Rock'. Inte ens vid den klassiska manövern att som frontperson ta sig ut i publiken och försöka väcka liv i alla. Men det är väl så det allt som oftast är i Sverige. Det där alldeles för snälla och respektfulla beteendet som man hellre hade sett i kollektivtrafiken där det bufflas och knôs mer än på en konsert. Men dom här olikheterna i spelningarna reflekteras också i deras ganska spretiga låt-myller som går från fest-rökare till totalt mörker. Allt med en tydlig THE WARLOCKS-stämpel. Den här hemmatrevliga och mysiga sidan av bandet var dock enbart trevlig att se och det kändes som att den fanns i hela bandet. Att dom försökt reparera sina band till varandra efter en paus har säkert med det hela att göra. Under timman dom spelade så tror jag dom hann avverka låtar från vartenda skiva dom släppt vilket även det känns väldigt tacksamt. Att nog dom flesta fick sig något dom hoppats på. Jag vet i alla fall att jag fick mig vad jag behövde och mer därtill då jag upptäckte låtar från skivor jag ännu inte hört. Otroligt bra konsert med andra ord.

Förbandet med det alldeles uppenbart BRIAN JONESTOWN-härmande namnet - THE STEVENSON RANCH DAVIDIANS - var enligt mig ganska platt. När dom är som bäst lyser det fram lite THE CRAMPS-aktig billy. Men för det mesta är det MANIC STREET PREACHERS eller OASIS-luktande smegma som sugits ut ur tidigare nämnda THE BRIAN JONESTOWN MASSACRE. Blev snabbt uttråkad och försökte avvärja det med att spendera pengar längst bak i lokalen. Därifrån tyckte jag mig anse att dom verkade veta för väl vad dom gör. Att allt var beräknat och att råheten därför saknades. Kom också till insikten att jag som oftast behöver mer än enbart en formel. I alla fall tills jag växer upp och blir en gubbe. Dock vet jag flera som tyckte var på plats och tyckte att det var gött, så som vanligt så uppmanar jag till att själv lyssna och skaffa en egen uppfattning istället för att lita på min alldeles för snäva sådana. Hur som helst skulle min sammanfattning lyda att dom har den generella idén om hur det ska låta men helt enkelt saknar dom goa låtarna. Men har man det ena så bör man ju till slut kanske även hitta den andra komponenten.

torsdag 5 september 2019

Akustiskt, långsamt och drömmigt. Känslan av en sådan där långsam sommardag på verandan, som av någon anledning, men passande nog, alltid utspelar sig i USA i mitt huvud. Med en ibland spöklik röst som påminner om brustna hjärtan och andra skuggor i ens sinne tillsammans med en akustisk gitarr. Kansas-födda men numer Los Angeles-bördiga ANNA ST. LOUIS lyckas fånga en redan från första sekunden och ändrar inte grepp särskilt mycket utan kör tack och lov på till större delen i samma spår. Ungefär till hälften med uppbackning från en väldigt mjuk och moln-lik orgel som, precis som gitarren, håller sig ganska avskalad. När den gör sitt intåg blir det, tillsammans med den svepande sången, något påminnande om BEACH HOUSE. Tycker Woody West hittat helt rätt som kör dom lite mindre spelningarna på den mycket mindre lokalen Holy Moly. Med en målning av en bison-oxe som detalj i bakgrunden gör det allt ännu mer passande till dom här amerikanska akterna. Ser fram emot fler. Det här var en väldigt passande akt till att både minnas, och glömma bort, sommaren.