NEVER UNDERSTAND

Eftersom det är Never Understand som både släppt skivan och ställt till med spelningen så kan det ju uppfattas lite skevt att recensera det hela men vill påstå att det inte påverkar mitt tyckande. Så vi börjar i omvänd ordning med sista bandet först. Även om HOTET kanske var lite sliriga i början, vilket hör till ovanligheten och bara var en trevlig avvikelse, så kom dom snabbt in på sitt vanliga oklanderliga spår. Även om det verkligen alltid råder peppig stämning när HOTET spelar så kändes det på något vis ännu råare och peppigare än vanligt. En urladdning från alla håll. Men för dom som fortfarande missat bandet eller inte sållat sig till ledet kan jag upprepa det jag själv och andra säkerligen alltid skriver; snygga och hookiga melodier, stämsång och drivande bas och trummor. Allt i trogen MASSHYSTERI-anda. Att jag stod på fel sida av högtalarna påverkade dock upptagningen till det sämre. Minns första eller andra gången jag såg HOTET och frågade om dom hade en skiva eller demo att

Efter att ha hoppat över kvällen med COPH NIA och FÅGELLE (på grund av att KOLLAPSE ställde in) i förmån för att gå på NICOLE ATKINS så kändes det ännu mer obligatoriskt att gå på Valley Whispers säsongsavslutning där Kanadensiska ACTORS och Göteborgs-bördiga LAVA BANGS skulle stå på scen. För mig var ACTORS en såpass ny bekantskap att jag inte lyssnat på mer än en låt i förväg och tänkt att det säkert kan bli röjigt live. Just ösigt blev det kanske inte men det var ändå väldigt tydligt att dom framförde det dom gjorde med hjärta. Många av melodierna kändes som lyfta från THE CURES poppigare era. Skulle det här bandet spelat i slutet på 80-talet eller början på nittio så tror jag definitivt dom hade varit större än nu. Kompetent sång, snygga synthar och malande, enkla, basslingor. Trummor som vet exakt var dom ska hålla sig och gitarrgnissel blandat med slingor. På pappret låter det klockrent. Men tyvärr kändes det i slutändan inte särskilt eget och det som dom lånat från kändes oftare

NICOLE ATKINS är som från en svunnen tid samtidigt som allt känns väldigt hemma. Att det på något vis ändå passar in och ska vara här trots att det är något anakronistiskt. På något vis lite på samma sätt som CHRIS ISAAK är. Men det otidsenliga märktes redan på debutplattan, 'Neptune City', och från där och framåt har Atkins anammat (bland annat) 50- och 60-talet. Främsta instrumentet i arsenalen är utan tvekan sångrösten. På det får man akustisk gitarr och ibland lite cello och en till sång-stämma. Om man inte direkt blir övertygad av det som framförs tycker jag att man tar en lyssning på 'A Little Crazy' som är en hitlåt av rang som borde klämma ur en eller två tårar ur dom flesta som har någon form av hjärta i sin kropp. Det var en fantastiskt bra konsert. Älskar verkligen dom här kvällarna på Holy Moly som Woody West styr upp. Uppvärmingsakten, CALEB ELLIOTT (som stundtals även var den som hjälpte till under huvudakten) kommer ju säkerligen helt från samma amer

Mellan gångerna jag sett THE WARLOCKS har det gått från att få en massiv godisskål av Bobby att skicka runt i publiken och sedan ligga och spy utanför pissoaren (Sticky Fingers 2003), till ett hav av rök och icke-existent publik-kontakt (på det bra sättet) på Jazzhuset 2015, till nuvarande super-charmiga och publikfriande hitmaskiner på Musikens Hus. Det är till och med för snällt gentemot publiken då knappt någon ens går fram till scenkanten. Inte ens vid uppmaningen att dansa loss till ultra-dumma, och stökiga, 'Caveman Rock'. Inte ens vid den klassiska manövern att som frontperson ta sig ut i publiken och försöka väcka liv i alla. Men det är väl så det allt som oftast är i Sverige. Det där alldeles för snälla och respektfulla beteendet som man hellre hade sett i kollektivtrafiken där det bufflas och knôs mer än på en konsert. Men dom här olikheterna i spelningarna reflekteras också i deras ganska spretiga låt-myller som går från fest-rökare till totalt mörker. Allt med en ty