måndag 24 juni 2019

Lite dåliga anknytningar med lokaltrafiken slutade i en snabb spurt den sista biten för att hinna in strax innan RARING spelat klart sin första låt. Trots den ganska lilla missen så känns det i efterhand som att ha missat på tok för mycket. För i den här live-varianten av deras musik är det alldeles briljant pop med exakt rätt mängd skrän. Det där uppskruvade som man alltid hoppas på när man ser ett band live för första gången. Förutom riff med extremt bra rytmik kan man långt där bak även skönja vibbar av Television-gitarr. Men det är något mer tydligt på det inspelade. Som i sin tur nästan känns som ett annat band. Referenser som rör både Piteå, Göteborg och ens insida. Av någon anledning känns det extra fint när det finns beröringspunkter från både norra och södra Sverige. Förutom dom helt magiska låtarna (nej, jag kommer inte sluta hylla RARING) så bjöds det även på rock-akrobatik av rang. Fullkomligt älskade allt. Kan inte sluta lyssna på det men tvingar mig själv till att stänga av för att inte överdosera. Så bra är det, så sluta uggla här och titta/lyssna på videon och deras skiva!!!

Precis som RARING så punkade LEVANDE DÖD till sig något ordentligt. Nästan som om det vore ett totalt annat band från senast dom sågs (på Farsots skivbutiks-spelning). Lät bitvis något som raggare på droger utan att planka THE CRAMPS. Men oavsett om deras live-ljud låter som punk eller som en skramlig ritual så ligger det alltid en skevhet i grunden. Något som gör LEVANDE DÖD till något alldeles eget. Även om jag skulle kunna skriva långa utlägg om den här skrikigare varianten av bandet så känns det lite överflödigt. Det finns spaltmeter av hyllningsord i tidigare inlägg. Detta var förstås också riktigt bra fastän det låg i kontrast till hur dom annars låter. En av favoriterna i Göteborg. Speciellt nu när man inte ens vet hur man ska förvänta sig att dom kommer låta.

Sista bandet för kvällen var DET JORDISKA som jag upptäckt för bara några månader sedan. Att dom plötsligt dyker upp på en scen i Göteborg känns därför extra lyxigt. Att bland det senaste i ens liv helt plötsligt dukas upp för njutning. Dock tog det skräniga här ännu en skruv då dom höjde volymen till en sådan gräns att det var svårt att riktigt urskilja något i ljudmassan. Det var inte öronbedövande utan bara grötigt. Förväntade mig lite av en vägg men hade hoppats på en genomtränglig sådan. Dom där fina melodierna hördes knappt och likaså med sången. Min inspelningsmaskin klarade dock av det bättre än ett människo-öra. Bakom väggen gömmer det sig ganska monoton skrän-pop gjord med en enkla maskinella trum-rytmer, ful-distad gitarr, stadig bas och tre vokalister. Ibland är det nästan sanslöst så mycket dom lyckas klämma in för att vara en trio. Samtidigt som det nästan är barnsligt så är det samtidigt utmanande och intelligent. Fint och fult blandat. Just när man lyckas att blanda det fina och det fula är när det blir som bäst. Men trots kvällens brister så var det trots allt fortfarande bra men inte den smörgåstårtan som förväntningarna hade målat upp.

fredag 14 juni 2019

Det skulle gå att använda ett enda ord för att sammanfatta SUN BATHER och det är "bakgrundsrock". Ibland kom det in riktigt bra riff som drog upp mitt smil upp till örsnibbarna, men varje gång försvann det nästan lika snabbt som det uppstod och leendet vändes upp-och-ned. Det där typiska jag ofta gnäller på att inte förvalta dom bra bitarna på rätt sätt. Öppningslåten har visserligen ett gött riff, och ibland behöver man inte mer än ETT bra riff, som upprepas ad idiotum och där har jag egentligen inte mycket att klaga på. Det känns gött och nästan som en somrig fylla. En stadig fyrtakt och ett riff med accentueringar på rätt ställen. Men efter det så händer inte särskilt mycket mer som rycker med mig. Det känns till och med som att deras låtar är för långa eller bara för tråkiga. Men det är nog perfekt musik när man känner sig tillräckligt dum i huvudet. Uppenbarligen gjorde jag inte det den här kvällen utan gick till och med från spelningen långt innan den var över.

Mötte senare upp igen med de några vänner som stannat kvar hela spelningen och det rådde självfallet delade meningar om det hela. På pappret är ju allt rätt; trummor som inte stilar sig och håller på, goa basgångar, snälldistade gitarrer som tuggar sig framåt och sparsmakad sång. Med tanke på meritlistan GORILLA ANGREB, RED DONS och AMDI PETERSENS ARMÉ förväntade jag mig nog något mer. Det där lilla extra. Att det skulle eskalera efter första låten istället för att slakna och bli trögt. Hoppas på att ge danskarna någon mer chans i framtiden, men just nu nickade jag knappt ens med till deras enkla punkrock.

torsdag 13 juni 2019

Direkt när COCAINE PISS slår ut sista ackordet våningen under springs det upp till Musikens Hus där KING DUDE kommit in i mitten av första låten. Rätt snabbt märker jag av den relativt högljudda publiken men tänker att det säkert lugnar ner sig så snart konserten kommit igång lite mer. Att det är den initiala upprymdheten och dom sista orden i konversationer som måste yttras. Detta är något som tyvärr inte besannas utan det blir snarare värre där det närmast utbryter en brottningsmatch precis framför mig och några vid ett bord plockar snabbt undan flaskorna från det överfyllda bordet så att dessa 40-plussare inte ska välta ut dom över hela golvet. KING DUDE börjar bli märkbart upprörd. Den stojiga stämningen irriterar till slut frontpersonen till en sådan grad att minst ett "shut the fuck up" sägs i mikrofonen. Stämningen var alltså inte på top varken på eller nedanför scen. Jag hör ju själv till den typen som gärna tittar och lyssnar ganska koncentrerat på en spelning, pratar självklart då och då men jag försöker ju inte överrösta bandet som det i flera fall kändes som här.

Själva behållningen med KING DUDE är väl baryton-sången som är som vindruvor på sandpapper. Tillsammans med den ibland närvarande stämsången infinner sig en spröd vackerhet. Även om min association till bandet i regel är att det ska vara någon typ av populariserad neofolk så känns det mest som dyster rock som borde gå hem hos dom flesta gotare som inte är kräsna. Ibland tänker jag att om NICK CAVE AND THE BAD SEEDS gjorde mer traditionell musik skulle det kanske låtit snarlikt och någon gång när den lite mer nasala stämman används är det nästan som om BLIXA BARGELD skulle varit på plats. Fast en sak är säker och det är att BAD SEEDS aldrig hade använt rock'n'roll-piano-slides mer än ironiskt. Även om spelningen, så här i backspegeln, nog ändå var bra, så minns jag att jag lämnade lokalen med en något bitter smak i munnen. Men det berodde nog som sagt på den generella stämningen och inget annat.

tisdag 11 juni 2019

Själva upplägget med som CHEROKEE DEATH CATS känns som något som jag givet skulle gilla. Enkel trummaskin, två gitarrer och kaxig sång och lite synth. I den bästa av världar påminner det något om SONIC YOUTHS punkigare stunder eller kanske BIKNI KILL. Dessvärre når det aldrig så långt. Egentligen faller det platt ganska långt från mållinjen om jag ska vara ärlig. Sången är det visserligen inget fel på - det är till och med riktigt bra. Ena gitarren har riktigt distat och basigt ljud...men det är också allt den har. Det känns som att dom riktigt goa riffen inte förvaltas tillräckligt eller kanske inte helt kommer igång. Att det stannat vid att ordna ett tufft ljud. Jag blir snabbt trött eftersom allt känns extremt repetitivt. Samma formel gång på gång. Men med det sagt så tänker jag att om man gillar en låt gillar man säkerligen alla. Hoppas på att få se dom igen och att dom då motbevisar mig; att det bara var jag som hade en dålig dag.

Mellanbandet var så uselt att jag inte klarade att vara kvar i lokalen. När jag till slut kom tillbaka till huvudbandet kände jag att jag på något vis hamnat i en Belgisk Gummo. Men det säger jag utan att ha sett filmen på säkert 15 år. COCAINE PISS öppnar med kanske deras bästa låt, 'Sociopathic Friend', som både har halv-skev gitarr och grind-partier. Men det går inte att definiera bandet som varken grind eller powerviolence, utan det är någon form av underlig och dissonant punk från Belgien med nasal och ganska monoton sång. Det sistnämnda något av ett signum för bandet. Tillsammans med alla tempobyten. Valfri medlem hade säkerligen kunnat vara med i en film av tidigare nämnda Harmony Korine; oavsett om det skulle backas upp av musiken eller inte. Vissa partier är riktigt bra, men för mig blir det väl mycket av en blöt massa som jag inte riktigt orkar ta mina öron igenom. Tyvärr är jag inte helt övertygad av huvudbandet heller men det syns att dom har kul och jag kan väl säga att det är perfekt musik att fuldansa till eller bara hoppa upp och ner utan att riktigt veta vad man håller på med.

måndag 3 juni 2019

Hade det inte varit för den nya, och alldeles strålande, skivan så vet jag inte om jag hade gått om det hände annat samma kväll. Det hade på något vis känts lite slentrianmässigt. Det har varit så mycket VÅNNA INGET och efter ett tag blir man mätt - hur bra det än må vara. Men just på grund av nya skivan kändes det som att det var något man absolut inte skulle få missa. Två datum i Göteborg och jag tror båda blev helt slutsålda. Med god anledning, för det här är VÅNNA i sitt totala esse. Det har alltid varit riktigt bra, men det här var något utöver det vanliga. Det är gåshud, rysningar och dunkande hjärta. Hade jag inte hållt i en kamera hade även näven varit i luften, men det var den säkert någon gång ändå - för det är omöjligt att inte känna något. Hypen kring nya plattan, 'Utopi', har nästan varit lite jobbig; synts överallt och varit något för påträngande. Men jag tycker visserligen att den förtjänar det. Ibland är det till och med lite som att det hamnat i ett mellanland mellan systerbandet TRUE MOON och tidigare VÅNNA INGET. Men bara till vissa delar, för det är självklart fortfarande VÅNNA om än kanske ännu lite känsligare. Kanske har arbetet med andra band gjort att dom hittat vidare i punken - hittat en ny gnista. Det blandas under spelningen även friskt med material från hela deras liv, så man får både hittar från till exempel första singeln, 'Jag ska fly tills jag hittar hem', 'Tickande Bomb', som är given på vartenda spelning, och dom alldeles nya slagdängorna 'Skuggor' och 'Främlingar'.

För dom som på något vis lyckats hålla sig obekanta med VÅNNA INGET så kan det väl enkelt beskrivas som ärlig och melodiös punkrock med, vad jag skulle kalla, indie- eller popinfluenser. Inget instrument sticker ut särskilt mycket utan allt fungerar ihop i en sällan skådad symbios. Med det menar jag inte att det instrumentala är tradigt på något vis. Snarare tvärtom. Det är välspelat och snyggt komponerat, men det är inte ett band där enda behållningen är ett enda instrument som sticker iväg som det ibland känns med vissa band. Det är snygga basgångar, lika snygga gitarrmelodier och bra delar på klaviatur när det väl får ta plats. Det som däremot hålls längst fram, och som faktiskt sticker ut, är sången. För att använda en referens till något jag egentligen inte har någon relation till så är VÅNNA INGET som en färgstege där vokalisten är esset i topp. Här vill jag även att resterande i bandet ska ta åt sig om man tänker på vilka de resterande korten i pokerhanden är. Men har man en faiblesse för starka, och emotionella, sångmelodier och gillar punkrock så är det här bandet man borde lyssna på. Varje dag. Utöver punk-rökarna sticks det även in ett par pianoballader. En där gitarrmelodin egentligen borde spelats på flöjt. På något vis känns det lika självklart som EBBA GRÖN fast för 2010-talet. Att det alltid ska finnas kvar och att det är en given plats dom står på. Att det skulle skapas ett tomt hål om dom inte fanns där. Fastän det funnits många band som rört sig i någorlunda samma musikaliska sfär såsom KNUGEN FALLER, TYSTA MARI och ALLVARET. Där sistnämnda är det enda som egentligen kan ställa sig någorlunda jämnsides. En extra fin sak är att Göteborg förärades med första spelningen för nya plattan. Tack för det och tack även till Up the Punx och Oceanen som satte in den här extraspelningen som jag, till skillnad från dagen efter, kunde gå på!