måndag 24 juni 2019

Klubb Plonk (HPKSM): Raring, Levande Död & Det Jordiska

Lite dåliga anknytningar med lokaltrafiken slutade i en snabb spurt den sista biten för att hinna in strax innan RARING spelat klart sin första låt. Trots den ganska lilla missen så känns det i efterhand som att ha missat på tok för mycket. För i den här live-varianten av deras musik är det alldeles briljant pop med exakt rätt mängd skrän. Det där uppskruvade som man alltid hoppas på när man ser ett band live för första gången. Förutom riff med extremt bra rytmik kan man långt där bak även skönja vibbar av Television-gitarr. Men det är något mer tydligt på det inspelade. Som i sin tur nästan känns som ett annat band. Referenser som rör både Piteå, Göteborg och ens insida. Av någon anledning känns det extra fint när det finns beröringspunkter från både norra och södra Sverige. Förutom dom helt magiska låtarna (nej, jag kommer inte sluta hylla RARING) så bjöds det även på rock-akrobatik av rang. Fullkomligt älskade allt. Kan inte sluta lyssna på det men tvingar mig själv till att stänga av för att inte överdosera. Så bra är det, så sluta uggla här och titta/lyssna på videon och deras skiva!!!

Precis som RARING så punkade LEVANDE DÖD till sig något ordentligt. Nästan som om det vore ett totalt annat band från senast dom sågs (på Farsots skivbutiks-spelning). Lät bitvis något som raggare på droger utan att planka THE CRAMPS. Men oavsett om deras live-ljud låter som punk eller som en skramlig ritual så ligger det alltid en skevhet i grunden. Något som gör LEVANDE DÖD till något alldeles eget. Även om jag skulle kunna skriva långa utlägg om den här skrikigare varianten av bandet så känns det lite överflödigt. Det finns spaltmeter av hyllningsord i tidigare inlägg. Detta var förstås också riktigt bra fastän det låg i kontrast till hur dom annars låter. En av favoriterna i Göteborg. Speciellt nu när man inte ens vet hur man ska förvänta sig att dom kommer låta.

Sista bandet för kvällen var DET JORDISKA som jag upptäckt för bara några månader sedan. Att dom plötsligt dyker upp på en scen i Göteborg känns därför extra lyxigt. Att bland det senaste i ens liv helt plötsligt dukas upp för njutning. Dock tog det skräniga här ännu en skruv då dom höjde volymen till en sådan gräns att det var svårt att riktigt urskilja något i ljudmassan. Det var inte öronbedövande utan bara grötigt. Förväntade mig lite av en vägg men hade hoppats på en genomtränglig sådan. Dom där fina melodierna hördes knappt och likaså med sången. Min inspelningsmaskin klarade dock av det bättre än ett människo-öra. Bakom väggen gömmer det sig ganska monoton skrän-pop gjord med en enkla maskinella trum-rytmer, ful-distad gitarr, stadig bas och tre vokalister. Ibland är det nästan sanslöst så mycket dom lyckas klämma in för att vara en trio. Samtidigt som det nästan är barnsligt så är det samtidigt utmanande och intelligent. Fint och fult blandat. Just när man lyckas att blanda det fina och det fula är när det blir som bäst. Men trots kvällens brister så var det trots allt fortfarande bra men inte den smörgåstårtan som förväntningarna hade målat upp.

Inga kommentarer: