torsdag 18 oktober 2018

Pustervik: La Luz, Boys & Blank Tapes

Om inte BOYS låg på PNKSLM är jag övertygad om att LUXURY hade släppt deras skivor. Även om dom inte är lika utmanande på scenen eller i sin musik som kanske AGENT BLÅ eller MAKTHAVERSKAN. Det är renare, långsammare och inte heller lika drivig, pop. Men fortfarande minst lika ärlig. Melodi-slingorna sköts oftare av klaviaturen än gitarrerna och även det gör att det tar avsteg från den göteborgska popen. Tänkte skriva att det här kändes som ett mer stockholmskt sound och när jag kollade upp var dom var ifrån var det inte långt från sanningen. Trots dom ibland ofta abrupta sluten på låtarna tycker jag det är riktigt bra. Ibland svävar det iväg lite, och det är oftast synthiga grejer som händer då. Det blir heller aldrig riktigt någon explosion utan allt hålls rakt och poppigt där rösten hela tiden är det viktigaste instrumentet. Riktigt bra!

Jag vet i ärlighetens namn inte riktigt vad jag ska säga om THE BLANK TAPES. Måste jag förklara hur dåliga texterna är eller deras extremt usla nödrim? Detta är inte bra. Alls. Undrar uppriktigt hur dom lyckats få en turné bokad som inte enbart innefattar att spela i diverse vänners/familjemedlemmars garage i hemstaden. Orkade knappt lyssna och stod mest och undrade om det var kö till WC. Det tog inte heller lång tid innan jag gick för att undersöka detta i realiteten, istället för i mitt huvud, eftersom jag hellre ville stå i kö än kvar vid scenen. Önskar sannerligen att deras kassettband vore tomma istället för fyllda av det här medelmåttiga och menlösa dravlet eller att jag kunde spola tillbaka bandet för att slippa minnas att jag sett dom här.

När LA LUZ äntligen skulle spela kom dom in som på en våg av lättnad som sköljde bort allt av det intetsägande tidigare bandet. Även om ljudbilden absolut är moderniserad känns det ändå ibland som att de levt inkapslade i 50-60-talets surfvåg. Även om influenserna kanske inte enbart är från den specifika genren så kommer influenserna definitivt från ett helt årtionde. Kompetenta och helt klanderfria trummor som gör exakt det som behövs, sköna gitarrmelodier och accentuerande ackord där de är nödvändiga, gungande bas och en närmast spöklik orgel. På detta en svepande och nästan viskande sång. Det är också just vissa kvaliteter i sången som får mig, egentligen ganska osökt, att tänka på NO JOY. Som förstås är hundra gånger skränigare och förlitar sig mer på ackord-väggar och rundgång. Borde egentligen radera den här referensen, men jag låter det vara. Om det så finns en annan person som hör samma sak så ser jag det som gott nog. Det nästan sjuka med spelningen var att det enhälligt var bra låtar (något som också kan sägas om deras nysläppta album 'Floating Features' som kom ut i maj i år). Det blev aldrig ointressant eller trött trots att det sällan bjöds på särskilt stora temposkiftningar eller låtstrukturer. Alla Burger Records-band kan ju ärligt talat slänga sig i väggen som man, till skillnad från LA LUZ, blir trött på efter två låtar. Avslutningsvis kan jag åter poängtera att trots att deras huvudsakliga referenser kommer från ett halvt sekel tillbaka så känns det aldrig som att det rider på en retrovåg eller heller är särskilt irrelevant i tiden. Detta är grymt bra och om inte Göteborg älskar dom sedan tidigare hoppas jag Göteborg gör det nu.

Inga kommentarer: