Farsot: Honey Badger

Gick som oftast in med färska och olyssnade öron. Det enda jag hört, och i det här fallet tittat igenom, var videon till 'Hunt' som var riktigt fin. Det räckte med den för att säkerställa att jag inte skulle försöka komma på några dåliga ursäkter för att inte infinna mig i Farsots skivbutik när HONEY BADGER skulle framföra sin akustiska och, såklart, emotionella musik. Det känns redan från början väldigt skört och nästan lite tvekande. Främst infinner sig det villrådiga på det spelande. Kanske är det en effekt av att spela och sjunga samtidigt. Men jag menar det på ett väldigt bra sätt. Det passar väldigt musiken och adderar mycket till framförandet. Sången känns som en motsats ständigt självsäker och självklar. Den där "äktheten" som är så svår att definiera finns där.

I andra och tredje låten, som är på svenska och mycket mer stöpta i svensk viskultur, infinner sig även lite HÅKAN HELLSTRÖMSK Göteborgs-romantik. Två saker som gör att jag tappar intresset något och börjar oroa mig för att det där som fanns i första låten inte skulle komma tillbaka. Att det kanske bara ett fåtal låtar på engelska. Att det bara är avstickarna jag kommer gilla. Som tur är byter det tillbaka till engelska direkt efter dom två och jag motbevisas till och med till slut då det kommer ännu en svensk låt (som HONEY BADGER själv säger är stulen) som är en riktig hit. Denna gör att jag förlåter det tidigare, tråkiga, vis-flörtandet. Jag har inget tillför WINNERBÄCK och DEMIAN och vilka fler det nu finns. Den nämnda svenska låten blir utan tvekan snabbt favoriten på hela spelningen. Trots att jag tyckte att det generellt kändes som att dom känslorna jag är ute efter hos en singer-songwriter kom fram bäst i dom engelskspråkiga bitarna. Men det är också en genre som jag är otroligt petig med. Riktigt bra spelning!