Pustervik: Hot Snakes & Pablo Matisse

HOT SNAKES återförening är något jag verkligen hurrat för. Både en, två och fyra gånger. Främst för möjligheterna att se dom på scen. Skivan dom nyligen släppt, 'Jericho Sirens', hade visserligen bara ett par höjdare medan resten var lite platt. Men det kanske växer efter fler lyssningar. Speciellt med tanke på att det höll mycket bättre live. Om det berodde på blandningen av nytt och gammalt återstår väl att se, men jisses vad många gamla rökare dom hann med, men det kommer vi till sedan. Tunga WIPERS-influenser överlag fast med både raspig och nästan nasal röst på något vis. Perfekt uppkäftighet som passar deras väldigt melodiska rock som har både driv och tyngd. Samtidigt är dom mästare på små hooks. Vet inte om dom tidigare tröttnade på varandra, eller sin musik, eller varför dom lade ner/hade ett avbrott. Men jag tycker det nu, 2018, ser ut som att dom inte har en trött sekund på scenen. Men det kanske just är den pausen som behövdes för att få liv i det hela igen. Något som däremot är tråkigt är nog att det såg ut som att det var 2-3 personer som uppskattade spelningen. Men det är väl som vanligt på spelningar att det är armarna i kors och en fot som stampar takten. För mig blev det som tur var mer än att bara stå och stampa takten då jag hade ett par vänner som var goda nog att ta över filmandet medan jag sprang fram till scenkanten. Detta skedde också ungefär i samband med att jag tänkte, mot vad jag förväntade mig skulle vara slutet, att "nä, nu har dom ju spelat allt jag ville höra". Men så dundrade det fram tre till rejäla dängor som jag hade glömt av att jag ville höra för att jag redan smockats färdig med rock'n'roll. Men det var tre till smällar jag förtjänade och lapade i mig utan att klaga.

Innan HOT SNAKES så hade PABLO MATISSE fått äran att öppna. Ett band jag länge velat se men aldrig lyckats pricka in i mitt schema. Att det är medlemmar från det helt djävla briljanta, och tyvärr nedlagda, Vänersborgs-bandet AFFORDABLE HYBRID (som i princip är 50% FUGAZI och resten HOT SNAKES) borgar för kvalitet. Släktträdet är absolut något som märks av och skiner igenom från stund till stund. Men PABLO MATISSE har en stadigare grund i gammal hardcore och stökig punk. Fastän det känns riktigt stabilt och välspelat så är det något som inte funkar. Känns även som att dom har bra låtar i grunden men att dom inte kommer fram. Pusterviks scen lyckas inte göra det rättvisa och det är nog framförallt på grund utav det burkiga ljudet och stora scenen. Tror jag hade gillat dom på något mindre, men här var det riktigt dåligt. Att dom har en klassisk BOB HUND-låt på sin setlist är en sak som antingen kan rädda eller sänka ett skepp. Tyvärr fungerade inte heller det lilla tricket på mig och det smakade bara än surare. Hoppas på en annan giv, vid ett annat bord...med annat ljud.