Majas Vid Havet: Mattias Alkberg

Att det finns en så stor låtskatt hos MATTI ALKBERG är sjukt. Galet. Och att den inte låses in i någon skattkammare där man får titta på den, bestämda tider varannan vecka, genom ett litet kikhål och stå och knö med någon turist som också vill veta vad det handlar och så står man där och känner sig obekväm och ivägen. Att det inte händer - det är tacksamt. Att den får vara här ute bland oss andra. Oss vanliga och fula. Genom spelningen så var det ett axplock ur karriären mellan MABD fram till senaste plattan, "Åtminstone Artificiell Intelligens". Samtidigt som jag kände att det verkligen inte behövdes en enda låt till eller att något skulle tas bort, det var så perfekt. Kanske 'Nere På Parkeringen' skulle fått vara med också. Och det säger jag som sagt inte för att det inte skulle finnas fler låtar som är helt vansinnigt bra som exempelvis 'Don Quixote', 'Kungen Bestämmer', 'Kamratskap Rock', 'Med Spöken', och så vidare och så vidare och så vidare för att försöka plocka ut några pärlor ur sagda skattkammare. Utan minsta tvekan på rösten kan jag säga att detta är den bästa gången jag sett MATTIAS ALKERG live och just nu har han helt klart det bästa komp-bandet. Det går liksom inte att finna några fel på någon av gitarristerna (som bemästrar både finspel och dundrande oljud), basisten, klaviaturet eller dom ofelbara trummorna. Om jag hade hunnit klart med detta tidigare hade jag manat på alla, som jag inte redan muntligt försökt övertala, att gå på spelningarna på den här turnén. Istället får jag väl tipsa om föreställningen som kommer i höst som säkerligen kommer vara lika hög kaliber.

Majas Vid Havet var för övrigt en över förväntan trevlig lokal. Liten och intim. Allt var väldigt nära. Nästan så det bli obekvämt. Det hann hända så mycket på scen. Matti ballade ur. Tog i. Expanderade. Mimade. Var levande död. Morrade, skrek och gurglade. Höll ett närmast demoniskt besatt avslut efter 'Dementorerna'. Det är en egen värld uppe på scen. En som man gärna slukas upp utav.

En låt kände jag inte igen, men visade sig vara 'Nya Nya Testamentet' från Nerverna. Hans rockabilly-doftade platta från 2009. Som jag måste erkänna har växt och växt. Minns att jag en gång tyckte jag var lustig som sa till honom "mer rock, mindre billy". Det kan jag väl fortfarande stå för, rent generellt, men nu känns det lite taskigt. Det är en bra skiva. Med bra låtar. I synnerhet Weezer-tolkningen som dom även körde denna kvällen. Något jag aldrig skulle tippa på att få höra igen. Det gladde mig och av dom två gångerna jag nästan fällde ett par tårar så var det till denna och till en av dom sorgligaste låtarna jag vet - 'Lys Upp Mig Som En Stjärna'. Efter detta kände jag i princip att jag inte behöver gå på någon mer konsert i år. Tack Matti. Tack bandet. Tack Majas. Tack sällskapet ner till Varberg. Tack, tack.