måndag 17 september 2018

128A: Illmara, Ohyda & Lars Adaktusson

Efter att jag sett MATTIAS ALKBERG, som också använder en lika smutsig liksminkning, spela på Majas Vid Havet tidigare i år tänkte jag i en månad att jag inte skulle se något bättre i år. Att det inte är möjligt att överträffa. Då visste jag självklart inte att ILLMARA skulle spela eller hur ondskefullt djävla bra det skulle vara live. Ena gitarristen vågade jag knappt kolla på. Varför kan man se på ett par av bilderna nedanför. Tror aldrig någonsin jag tidigare varit rädd för någon som stått på scen. Det finns någon slags genomsyrande ondska som dom lyckas manifestera både i ljud och närvaro. Det enda som inte är svart är deras corpse paint. Inledningsvis en gravlik stämning och ett långsamt malande men som lika snabbt som det byts ut till en hamrande två-takt går det sedan över till vansinniga blastbeats. Musikaliskt så tar ILLMARA inte ut några vida svängar, tack och lov, utan behåller det i en ljud- och riffvärld som kunde varit DARKTHRONE 1993/1994. Utan att ha varit på plats vid den tiden själv så associerar jag dock blodsritualerna och de tända ljusen till andra delar av black metal-scenen. De är dock minst lika välkomna nu. Precis som liksminkningen och de hemgjorda armbanden med spikar som skulle räcka till att bygga en mindre kyrka. Som självklart skulle brännas ned efteråt. De är också enbart de tillfällena som används som små pauser. Annars är det tyst som i graven runt de tända ljusen och sedan brakar det loss igen efter att vokalisten givit bandmedlemmarna varsin baptism i häxblod. Utan tvekan Göteborgs bästa band på länge. Ska till och med säga att inget i svensk metal kan mäta sig med detta just nu. Det vill säga om man tilltalas av häxig och redig djävla black metal.

Det var förstås andra band som spelade under kvällen. Men allt bleknade av att ha sett ILLMARA så viss uppfriskning av minnena krävdes. Polska OHYDA var de som hamnade i mitten. Ett ganska typiskt mellanband på sätt och vis. Det var liksom ganska ordinärt och manglade på i maklig takt. Absolut inte uselt, men även en lång bit från att vara något magnifikt. Massa mysterious guy-hardcore reverb/delay på sången. Några hårdrocks-solon. Rätt statiska trummor blandade till oinspirerade riff. Det är väl det saken faller mest på - att det verkligen bara puttrade på utan något riktigt sväng eller häftiga riff. Det var även lite som att dom flöt lite bland olika sub-genres och inte riktigt hittat en gedigen plats. Märker nu när jag lyssnar på det på nytt hur rastlös jag blir och spolar fram för att se om jag hittar något att greppa tag vid som jag gillar. Ett dussinband men som inte gör någon skada av att fylla upp en line-up.

Även om det inte skilde många minuter upplevde jag det dock som skönt att OHYDA inte spelade lika länge som LARS ADAKTUSSON. Men jag kan förlåta öppningsbandet för det eftersom det var deras första gig på 4 år. Tydligen hade dom dessutom enbart repat en gång under den tiden...dagen innan spelningen. Så vitt jag kan minnas från åren tillbaka så är det en ny person på trumpallen nu. Denna från band som THE TOILET och SOB PARIASSOUND, men det är milslånga vägar från LARS ADAKTUSSONS svenska hardcore-punk som stundtals doftar lite av RAPED TEENAGERS utan att vara lika urballade eller skeva. Men det finns en vibb i några riff som jag vill hävda har hämtat inspiration från den klassiska 'Jag gillar blommor. Jag gillar träd. Jag gillar naturen som den är'. Politiska texter men alltid med en känsla av att man också måste ha roligt. Inga PROTESTERA-doftande pekpinnar här inte. Oftast går det även i raskt takt och med en skön frånvaro av tok-disten. Något som tillför mycket av känslan av gamla skolans punk. Det är sällan det går särskilt mycket långsammare än några enstaka fyrtakts-partier, men det är aldrig något tunggung och man kan alltid lita på att kängnäven snart ska åka upp när det manglas på i d- eller snabb två-takt. Det kanske ligger lite MISSBRUKARNA i det när jag tänker efter? Det var dock länge sedan jag lyssnade på dom och det är väl dags igen känner jag nu. Oavsett vilka referenser som stämmer eller är tokiga så tyckte jag ärligt talat så tyckte jag det lät långt mycket bättre nu än då. Kanske behövde dom den där pausen på 4 år? Kanske var det jag som behövde det? Kanske är det den nya trummisen? Vem vet. Det är fint att dom är tillbaka.

Inga kommentarer: