Folk: Dead C, Blod & Leda

Har sedan tidigare inte lyssnat på mer DEAD C än den 7" som släpptes på Göteborgsbolaget I DISCHI DEL BARONE för några år sedan. Det är förstås närmast respektlöst av mig eftersom den här noiserock-trion från Nya Zeeland influerat såpass många band från 1987 och framåt. Men oavsett vilka kulturgärningar man gjort tidigare så ska det här handla om DEAD C anno 2018 i Göteborg på Folk. Huvuddelen är rundgång, dist och allmänt gitarroljud. Riktigt gött sådant dessutom. Bakom detta matar halv-jazziga trummor på som varken "bara finns där" eller tar för mycket plats. Helt enkelt ett bra klister till allt gitarrbröt. Efter dryga 10 minuter eller så dyker det upp lite vokala insatser. Dom hålls dock långt bak i ljudbilden och är oavsett så otydliga i sitt framförande att det mer är ett extra instrument snarare än en text med melodi som ska bryta sig igenom och berätta något. Under spelningen svävar det lite ut och in, men är frånvarande större delen av tiden. Utan att det känns som att det skulle saknas något. Det som gör att jag tycker det sticker ut lite är att det inte är någon regelrätt ljudvägg som smäller in i skallen, utan att det är ganska långsamt och nästan drönigt. Grymt bra. Att dom spelade i över en timma tycker jag är fullt förlåtligt eftersom det var deras första gig i Sverige och kommit hela vägen från Oceanien. Fick helt klart mersmak och måste börja botanisera i deras stora diskografi.

Precis som DEAD C och LEDA har mellan-akten, BLOD, släppts på I DISCHI DEL BARONE men har utöver det även en drös kassetter och vinyler släppta på bland annat FÖRLAG FÖR FRI MUSIK och i egen regi. Här önskar jag att jag hade haft mer kött på benen vad det gäller hur BLOD låter inspelat. För som jag förstått det har det varit ganska blandat med olika upphittade barnsånger och privata inspelningar och liknande. Nu fanns det dock inget förinspelat, utan det som framfördes var ett långsamt pianostycke. Ödesmättat och på något vis ångerfullt. Det vackra i det fula. Som en barpianist som märkt att det inte finns någon publik och blir för full och melankolisk. Tyckte det var väldigt bra och extra skönt med något som inte lät som allt annat under kvällen. Har hållt BLOD-kassetter i näven flera gånger men det är nog dags att snart plocka upp dom där innan det blir för sent...igen.

Allra först så bjöds vi dock på en kvart av tape-loops och skrapande gitarr-oljud av LEDA. Även om detta självklart står på egen hand så är det för mig oundvikligt att nämna att det är ena halvan av det fullkomligt briljanta NEUTRAL. Mellan dom finns det såklart även många likheter, så gillar man det ena bör man kolla upp det andra. För mig går associationerna snabbt till långsamma, svartvita scener ur en olustig film. Skrämmande ljud från någon industriell tillverkning som syns som en siluett på långt håll - en fabrik där stora delar rör sig monotont och en enorm skorsten som spyr ut rök i en intet ont anande himmel. Ett ERASERHEAD-liknande krypande obehag. Just "obehag" är nog det bästa ordet att beskriva det - och det är ett obehag man bara vill ha mera utav.