Club iDEAL (Folk): Brainbombs & Altar of Flies

Det fanns två farhågor innan konserten - båda gällande lokalen. Den första att det skulle vara i trappan i foajén. Men den avhyste jag tidigt bort från skallen eftersom det hade varit helt befängt. Nästa var dock att det skulle vara en sittkonsert i lilla lokalen som när NEUTRAL med flera spelade där. Som tur var hade dom plockat bort samtliga stolar så den farhågan inlivades inte heller. Det gjorde det dessutom till ett alldeles ypperligt ställe och det borde helt klart arrangeras mer saker där. Självfallet en alldeles för lång parentes om vad som ska handla om BRAINBOMBS vilka levererades en extremt tjock ljudmatta med gitarr-oljud, repetitivt smattrande trummor, ännu mer monoton sång och ylande trumpet. Det är ibland så malande, men samtidigt så obehagligt och repetitivt, som att dom barbariserat krautrock. Det är alldeles för få band som fattar att det ibland räcker med ett djävla riff per låt. Ännu färre som fattar att en ljudmatta inte ska vara någon djävla glittrande post-rock-fis.

I vimlet gick det att urskilja att det var många tillresta till den här något sällsynta BRAINBOMBS-konserten från olika delar av Sverige och bland annat Holland och Danmark. Samtliga helt uppe i konserten under hela timman dom står på scen. Mot slutet av konserten går några glas sönder på kanten av scenen och spillrorna ligger kvar. Samtidigt som någon, eller några, i de främre leden fortsätter banka sina nävar in i golvet och i vad som verkar vara rakt in i glasskärvorna och ger blanka fan in det. På något sätt kan man väl se det som en talande bild för hur det låter om man så vill. Beteendet är dock som sig bör på en konsert av den här kalibern tänker jag. Det går inte att säga annat än att det här är noise-rock i sitt absoluta esse. Tror inte jag känner till något annat band som får mig att känna ett så stort obehag som just dessa. Vilket jag menar är något bra och som sagt unikt - en smutsig skatt.

Öppningsakten för kvällen var ALTAR OF FLIES som på något sätt växer i mina öron för varje gång. Även om det egentligen inte genomgått någon metamorfos från senast. Nu kände jag oavsett att det hämtat lite inspiration från PUCE MARY och kanske SEWER ELECTION men att det självklart gått igenom ALTAR OF FLIES egna process. Ett både långsamt, mullrigt, knastrigt och långsamt ljudexperiment som angränsar till att bli läskigt. Det är just i det sistnämnda, det läskiga, som jag tänker på PUCE MARY även om detta är mycket mer avskalat. Det blandas fältinspelningar, synth-knaster, klockspel och tapeloops. Mycket trevligt och väl passande innan huvudbandet. Tror jag gnällde på att det var längre än 20-25 minuter, men i efterhand känner jag att det förmodligen bara var för att jag måste få gnälla på saker. För även det här var riktigt, riktigt, bra.