måndag 13 augusti 2012

Woody West: Thurston Moore med polare

Trist nog är utlåtandet av Thurston Moores soloframträdande (med Samara Lubelski, John Moloney och en skivspelare med på ett hörn) "mediokert". Ändå hade jag nog inte hellre velat se hans andra sida, poplåtarna, även om jag gillar dom som fan också. Vilket är djävligt svårt att inte göra när man har två hitskivor som Psychic Hearts och Trees Outside the Academy i bagaget innan den senaste. Men nu var det som sagt andra bullar. Den klassiska skruvmejseln, aggressivt blandat med mer tillbakadraget spelsätt. Lite det man kunde förvänta sig alltså. Som jag vill minnas det så var det första stycket, där Samara var med, bättre än det senare då Moloney ballade ur bakom trummorna medan Thurston gick loss på sin gitarr.



Det blev något mellanspel av någon oannonserad (eller ja, han ingick förstås i "friends") akt som helt klart var bra. En lång, utdragen, halvt drönig, gitarrlåt (som jag tror mig minnas var) utan sång och indränkt i effekter. Som sagt bra, men det som gjorde det svårt att uppskatta var just att Thurston Moores spelning, enligt mig, inte riktigt höll måttet och då det kändes som ett mellanspel väntade jag bara på att han skulle komma upp igen och sätta allt på plats.

Hush Arbors gick jag ifrån. För snällt och tråkigt för att jag skulle palla med det. Eventuellt kan man ju kolla upp det hemma för att se om det smäller högre då. Men efter den tråkiga första biten så har jag inte direkt någon morot. Det hade jag dock på Pustervik, då jag märkte att de hade en ingefära-öl jag inte tidigare prövat. Gick tillbaka senare, precis i slutet, då Keith Wood stod och läste, eller mer fnissade fram, en dikt fylld till bredden av referenser till populärkultur. Till och med det var bättre än spelningen.

Mellan låtar och i andra pauser stod herr Moore med en vinylspelare och spelade olika sju-tummare och slängde på dist lite av och till och jag ville verkligen att Thurston Moore skulle vara DJ någon på just det viset. Plocka fram gamla låtarna och bryta ner på det enkla med effektiva viset som satte skivorna i nytt ljus.

Efteråt gick Torstens (som han skämtsamt tyckte skulle byta namn till "Good Morning School Girls") nya band, tll min förvåning och förnöjelse, Chelsea Light Moving, upp på scen. Nu lät det markant bättre. Inte så solo-biten "borde" låtit, men det här gjorde det värt dom där tvåhundra det kostade. Dedikerade en låt till Burroughs. "Undrar" om dom menar Tarzan-författaren eller William Seward Burroughs. Allt kändes som ett något mer slipat Sonic Youth någonstans i åttiotalet. En av låtarna lät nog närmast, om man enbart letar i Sonic Youths katalog, som deras The Untouchables-cover på Nic Fit fast långt bättre (ja, jag vet att den är från Dirty som släpptes 1992). Punk. Trots att jag är ett hyfsat stort Sonic Youth-fan har jag inte direkt oroat mig mycket över ifall bandet kommer lägga ner eller inte. Det som sker sker. Men det här, och Thurstons medverkande i Twilight, borde lugna ner vissa vill jag tycka.







Efteråt, medan de andra plockade undan sitt, fortsatte Torsten med sitt DJ-mellanspel och scratchade bland annat en keps och en iPod. Någon ville slänga upp sin jacka, men den var förstås lite för stor.

Efteråt beslutades det för en avslutande öl på Kelly's. Själv hade jag inte varit där på drygt ett år. När man satte foten där kändes det lite som att komma hem, då man spenderat rätt många kvällar där genom åren, fast det dog ut rätt snabbt när man såg att det flyttat in massa djävla kids som man inte ville dela rum med. Flytta ut, snälla.

Inga kommentarer: