NEVER UNDERSTAND

Den här gången var de långt bättre än senast jag såg dom (på Way Out West alltså) och nog fanken av de bättre spelningarna med dom. Trots avsaknaden av Rachel. När jag frågade vad som hänt så fick jag det korta svaret att hon slutat. När jag kommit hem och luskade i det lite visade det sig att dom hamnat i något sorts gräl och hon lämnat dom. Resten utav Sleepy Sun (eller deras PR-firma) verkar inte vilja lämna något svar på hennes anklagelser. Djävligt lustigt. Sleepy Sun gör helt klart en förlust utan Rachel, som ger en bra kontrast till Brett, och frågan är om jag kommer se dom fler gånger efter det här. Fever var en sämre platta än debuten och om inte nästa har lite mer schwung så ser det ju mörkt ut. Efter spelningen spelade dom Military Madness utav Graham Nash och jag proklamerade att det var världens bästa låt. Flera gånger. Här började nog folk förstå hur djävla fnö jag var. På det så tvärt-om-biktade (det var länge sedan jag syndade...) mig för Robin. Det var rätt kul. Sedan...

Göteborgs TNKBX överraskade inte genom att vara dåliga. Djävligt tråkig "black metal" som i ärlighetens namn stundtals påminde mig mer om screamo. Hade hoppet uppe på att dom likmålat sig med spritpennor, då hade jag kanske börjat gilla det en aning, men såklart hade dom inte det (om den nu inte var vattenlöslig). Har en viss rädsla för att Trapped in a Loop ska låta på skivan så som det lät live denna gången; outmanande, slätt och avsaknaden av ett visst kaos. Visserligen kommer jag ändå försöka köpa den tillslut fast vid ett tillfälle då det faktiskt går att frakta skivan från stället och hem (när det är mindre snö och fylla inblandad alltså). På något sätt känns det tryggt att dom inte konstant håller samma form, men ändå är det förstås tråkigt att pricka in en av de tamare spelningarna när man vet att dom kan vara riktigt bra. Sist ut var förstås var såklart jänkarna i Screaming Females som, tvärtemot tankelådan, överraskade genom att vara tråkiga som fan. Först v...