NEVER UNDERSTAND

Solen sken, så ölen öppnades långt innan öppningsdags. Blev såklart helt väck. Tydligen började det brinna mitt i Earths spelning, så konserten avbröts och alla evakuerades. Minns att knappt någon utom jag reagerade när det ropades ut, så jag började undra om jag inbillade mig allt. Min vän kläckte denna beskrivning utav Dylan Carlson: "Det ser ut som att han står med en motorsåg och snidar en stor djävla träskulptur", och med det avslutar jag skrivandet i det här inlägget. Ô Paon . Mount Eerie . Earth .

Matti Alkberg. Bäst. För övrigt; om man ska hjälpa någon med att komma ihåg lyriken så kanske man ska säga det högt nog att det hörs till scenen istället för enbart de runt omkring. Fast det är förstås viktigt att visa andra i publiken att man minsann hört skiten förut. Resten av "festivalen" var inte särskilt mycket att hänga i granen. Det kom visserligen inte heller som en överraskning, men tidigare år har man ju bland annat fått höra Pär Thörn och grejer så. Tiden innan, det som jag ansåg vara huvudakten, spenderades främst med att insupa atomsfären. Atmosfären bestod den här gången av älg-öl, white russian, rödvin samt cuba libre. Det var lika vackert som alltid. Det funkade riktigt bra på egen hand utan ett uppbackande band. Kändes som att framförandet blev lika ärligt som texterna. Här är samtliga låtar som Matti spelade den här kvällen. Goa grejer.